Strax innan jul pratade vi hemma om hur pandemin skulle påverka vårt julfirande. Förändringen, kom vi fram till, skulle inte vara jättestor eftersom vi för några år sedan var tvungna att skala ner och tidsanpassa träffarna med släkten för att jag skulle orka. Den stora förändringen den här julen skulle ligga i att mötet med far-och morföräldrar inte skulle bli som vanligt. Det verkade inte bekomma våra döttrar nämnvärt. Vilket förvånade oss stort eftersom kärleken och viljan att träffa far-och morföräldrar hos båda är stor. Till slut fick vi förklaringen, en av döttrarna sa:
– Men det gör inget för vi firar jul snart igen. Lillejul!

Lillejul är en tradition mina föräldrar håller hårt på och jag skulle vilja påstå, barn och barnbarn ännu hårdare. Förr i tiden, har jag fått berättat, skulle den mat och framför allt brödet som man tillagat och bakat till jul räcka ända fram till Kyndelsmässodagen. Då man åt upp allt det sista. Hemma hos mina föräldrar firar vi Lillejul med julbord. Det kan till och med hända att en klappjakt erbjuds.
Det är inte bara maten och de eventuella klapparna som påminner om julen. Ljuset som kom till världen genom det lilla barnet, Guds egen son, vi läser om i julens texter återkommer i söndagens texter.

I Häxan och lejonet av C S Lewis har den onda häxan tagit över landet Narnia och skapat en ständig vinter utan jul. För att bestraffa de invånare som varit olydiga förvandlar hon dem till stenstatyer. I slutet av berättelsen kommer det goda Lejonet, Narnias befriare, och blåser sin livsande på de gråa statyerna och varenda varelse som varit förstenad får liv igen. Vintern ger vika, häxan blir besegrad och Narnia andas vårluft igen.

Isolering och leda vid en pandemi.
Envis och ihållande smärta.
Oviss framtid.
Insmygande rädsla.
Dåliga vanor.
Otrivsam ensamhet.
Bristfällig självkänsla.
Stressande livssituation.
Mörkret i livet. Listan kan göras lång av allt det där som skaver och gör ont hos oss. Likt den onda häxans tillfälliga makt tar mörkret oss längre och längre bort från det verkliga livet, handlingsförlamar och vi blir likt stenstatyer.

I min bön tar jag ofta hjälp av min andning. Jag följer hela mitt andetag. Jag andas in och jag andas ut. Om och om igen. Gud andas med mig, på mig, i mig. Jag är nära Honom i varje andetag och han blåser liv i mig.
En morgon i fåtöljen viskade jag i mitt huvud på min inandning ”Jesus, Guds son” och på min utandning ”du ljus i mitt inre.” Efter ett tag kom en melodislinga upp i huvudet. Det var något bekant med strofen. Jag tog en paus i fokuseringen på andningen och letade rätt på psalmboken. I slutet hittade jag lovsången från Taizé:

”Jesus, Guds son, du ljus i mitt inre, låt inte mörkret tala till min själ.
Jesus, Guds son, du ljus i mitt inre, öppna mig för din kärlek och frid.” (PoS 840)

Den här helgen är det alltså dags för Lillejul hemma hos mina föräldrar. Lite annorlunda den här gången men ändå Lillejul. Barn och barnbarn jublar.
Halvvägs in i vintern blir det mat och gemenskap. Ett avbrott i oxveckorna.
Mitt i mörkrets årstid andas det liv och hopp.
Vårljuset är på väg.

(Uppenbarelsens ljus är temat för Kyndelsmässodagen. Evangelietexten är hämtad från Luk. 2:22-40)