Nyfiket har vi bänkat oss framför TV:n hela familjen. Trailern till det nya programmet, Benjamin´s, har utlovat god mat, musik och vänner. Eftersom döttrarna gillar programledaren och vi vuxna har fångats av hans intensitet och charm i andra programsammanhang är vi spända på hur programmet ska bli. Förväntningarna är höga.
En bit in i programmet besöker han sin farmor och farfar. Han vill lära sig baka focaccia för att kunna bjuda sina vänner på det goda brödet. Enligt honom själv är farmors focaccia den bästa i landet. Det blir en härlig konversation som utspelar sig i köket mellan barnbarnet och farföräldrarna:
– Där blandar du jäst och vatten. Hur mycket vetemjöl ska du ha då? Undrar han storögt. Bara på känn? Vetemjölet åker i bunken efter inrådan av farmor utan en tillstymmelse av decilitermått.
– Och salt då, hur mycket? Där kliver farmor in och höftar lite på känn.
– Hur vet man om den är klar då?
– Man ser det, svarar farmor som den självklaraste saken i världen. Nästa scen är när farmor bakar ut degen på plåtar och farfar har dykt upp i köket.
– Nu ska den jäsa igen, undervisar farmor.
– Hur länge ska den jäsa nu då?
– Ja, tills den är klar, svarar nu farfar.
– Hur länge ska den vara i ugnen då?
– Tills den är klar.

Reklambladen har hamnat på köksbordet. Denna veckan är det bra pris på kotletter. Min tankar går till TV-programmet vi just tittat på och min pappa. Min pappa har EN paradrätt. När han lagar mat blir det panerade fläskkotletter och till det en brunsås med en liten skvätt grädde i. Paradrätten är inget som vi tröttnar på. Den bästa i landet skulle jag säga. Jag har tidigare ringt pappa för att be om receptet och det jag fått har liknat receptet på focaccia väldigt mycket, bara andra ingredienser. Man ser, man känner och man vet hur mycket och när det är klart. Jag är en som vanligtvis följer recept slaviskt därför har jag känt mig osäker på hur resultatet skulle bli om jag testade laga fläskkotletterna själv. Ändå har jag gjort helhjärtade försök till att bjuda familjen några gånger. Fast jag ska erkänna att pappa har varit nära, bara ett telefonsamtal bort. Jag har en bit kvar innan det smakar som pappas men det går bättre och bättre. Jag övar och kämpar på.

När är det läge för uppbrott? När är det dags att stanna kvar? Hur länge ska jag vänta? När är det dags att brottas med det som skaver? Hur vet jag när livet får lagom mycket krydda? Och när är det dags att varva ner? Frågorna om livet och tron är många. Bredvid oss står en som vill hjälpa oss att hitta svaren. För Honom är svaren självklara. Receptet vi får till vår hjälp kan kännas ofullständigt. Tillsammans med stöd och att vi själva övar, kämpar och brottas med det som livet rymmer kan vi med en nypa tålamod och ett stort mått kärlek komma fram till det som är bäst för var och en av oss.

Och för dig som undrar, helgens meny här hemma består av pappas paradrätt: fläskkotletter med brunsås.

(Den kämpande tron är temat för 2:a söndagen i fastan. Den gammaltestamentliga texten är hämtad från 1 Mos. 32:22-31)