Händelsen utspelar sig på den tiden det begav sig då mer var tillåtet och begränsningarna färre:
Tyst smyger jag in till min plats i en fullsatt konsertsal medan applåderna ebbar ut. En nick till mina närmaste grannar och en blick över folkhavet. Orkestern reser sig upp, sidodörren på scenen öppnas och in skrider kvällen solist. Återigen ljuder högljudda applåder genom lokalen. Det är dags för andra stycket efter paus och turen har kommit till mina korta insatser den här kvällen. Tubaisten i en symfoniorkester har inte alltid något att spela. Ofta är den stämman bortglömd eller rättare sagt bortvald när kompositören vill ha ett smäktande vackert och svagt musikstycke. Med det sagt är tubastämman inte mindre viktig när det väl gäller.
Flera i publiken har i första hand kommit och betalat biljetter för att få lyssna till kvällens solist. Och de blir varken lottlösa eller besvikna. Det är svårt att stundtals hålla fokus på mina noter då den skönsjungande stämman bryter igenom alla instrumentljud.
Konserten är över och publiken står upp och applåderar. Solisten niger djupt och dirigenten gör tecken åt orkestern att tacka och bocka för uppskattningen. Det var inte många toner jag spelade den här kvällen men inne i hjärtat värmer applåderna. Även om äran är solistens får jag ta del och njuta lite av åhörarnas uppståndelse och jubel.

Åsnan står bunden när lärjungarna dyker upp för att hämta den med förevändningen att: ”Herren behöver den.” Med raska kliv får åsnan följa med bort till mannen. De lägger mjuka mantlar på åsnans rygg och och hon backar undan när hon ser vilken börda det är tänkt att hon ska bära. Tyst viskar hon för sig själv ”Du ger mig ny kraft.” När mannen väl sitter till rätta på åsnans rygg inser hon att han inte var så tung ändå. Den lilla folkskaran växer ju närmare Jerusalem de kommer. Människorna plockar grenar från träden och lägger ut filtar på vägen som den lilla åsnan får stiga på. Aldrig har underlaget känts så lyxigt. Det är en trång passage och flera vägar att välja på. Åsnan fortsätter viska ”Du leder mig på rätta vägar.”
Jublet är öronbedövande. Hosianna-ropen ekar mellan husen. Sakta går det upp för åsnan att hon bär på Kristus. Hon som inte ens visste om hon skulle orka bära sin last får vara Kristusbärare för en dag.
Genom gator och torg följer nu folkmassan efter och hurrar. Det är läge att sträcka på halsen för åsnan och ta del av jublet och hyllningarna. Den här dagen är hon behövd, även om äran inte tillhör henne får hon vara en del av allt. Hon fortsätter tyst med sin bön ”ditt namn till ära”.
Tillbaka hemma vid spiltan på kvällen tänker åsnan på vad hon har fått vara med om, hur det kändes att bokstavligen bära omkring på kärleken och hoppet. Hon återupprepar tyst den bön hon gått och tuggat på hela dagen ”Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära.” (Ps.23:3) Samtidigt som hon funderar vidare på vad en åsna, tubaist och människa har gemensamt: att vara behövd, att få bidra med något litet och att få vara en liten del i det stora hela utan att ge sig själv alltför stort utrymme när det är dags för hurraropen.

(Vägen till korset är temat för Palmsöndagen. Evangelietexten är hämtad från Mark. 11:1-11)

Under några veckors tid var jag en flitig och ivrig besökare vid postlådan. Kunde det vara så att jag fått post? Att det bland mammas och pappas räkningar, tidningar och reklam fanns ett kuvert till mig? Jag letade efter ett litet, knöligt brev, handskrivet med spretig handstil innehållande en hälsning och ett suddgummi.
Runt tioårsåldern började det dimpa ner kedjebrev. De gick ut på att man skulle kopiera texten i det brev man fått. Längst ner fanns en lista på ett antal personer och adresser. Personen högst upp skulle man stryka och längst ner skulle man sätta in sitt eget namn och adress. Denna kopia skulle man sedan skicka vidare till x antal (oftast fyra till sex) personer/vänner. Sist skulle man skicka ett brev, ett suddgummi, ett recept, en pocketbok etc. etc. beroende på kedjebrevets karaktär, till den person som man just strukit. Efter några veckor skulle det, om kedjan inte brutits, dimpa ner ett visst antal, oftast lockande högt antal, av den vara man skickat vidare.
Suddgummi-kedjan kom lägligt. Mitt i en period av ett samlande på just suddgummin i alla dess former. Sju stycken tror jag att jag fick och av dessa var två rejält använda. Även om jag inte fick alla trettiosex utlovade suddisarna hade jag fått fler än jag själv investerat i och skickat vidare. Säga vad man vill om kedjebrev men i det här fallet var utdelningen god. En blev sju. Välsignat skulle kanske någon uttrycka sig.

Söderläge i lä en solig vårdag, dagen före vinterns utlovade återtåg, är en plats som man vill vara på. Det konstaterar vi nöjt när vi i var sin solstol och pläd sitter på min väninnas altan och pratar ikapp oss om livet. Vi kommer att prata om tacksamhet. Hon berättar att hennes familj ett flertal gånger den senaste tiden har hittat godis och nybakade bullar i postlådan utan någon avsändare. Glädjen och tacksamheten har varit stor bland alla familjemedlemmar.
– Men, säger hon, jag skulle vilja tacka någon för alla goda gåvor. Ha ett namn på givaren. Jag erkänner mig raskt oskyldig, även om jag skulle önskat att det var jag eftersom nybakade bullar i postlådan kan ingen får för många av. Något mer existentiellt fortsätter hon med att uttrycka lycka över sin tro. Hon har ett namn på skaparen och livgivaren, någon som hon kan tacka för allt gott hon får.
På vägen hem tänker jag på vårt samtal. Egentligen har hon ju tackat tillräckligt, slår det mig, fast mer i indirekt form. Jag har flera gånger fått vara föremål för hennes generositet genom små genomtänkta gåvor jag fått som en hemstickad mössa, ett anteckningsblock eller choklad.

Fem bröd och två fiskar får Jesus av den lilla pojken. Jesus tackar för gåvorna och ger sedan vidare maten till allt folk som följt med och lyssnat på honom. Det räcker och blir över. Gåvorna blir välsignade och växer i det lilla ordet tack. Inget går till spillo utan det som blir över samlas ihop för att kunna ges vidare. Undret sker i tacksägelsen och givandet.

Tänker att tacksamhet över alla goda gåvor vi får uttrycker vi bäst genom att ge vidare. Utfallet har ett ord: Välsignat!

(Livets bröd är temat för Midfastosöndagen. Evangelietexten är hämtad från Joh. 6:1-15 och psaltarpsalmen från Ps. 107:1-9)

Okänd och liten du från början var
ville mycket och växte dig stor
rädsla, ängsla och oro var ditt svar
över hela världen med snabbhet du for

men Kärleken ingjuter mod

Din makt över människors liv
skrämmer, isolerar, hindrar och tär
kramgoa barnbarn inget alternativ
ensamheten är del av din vinstaffär

men Kärleken finner vägen till närhet

Motvilligt med tvång följer vi dej
riktlinjer, rekommendationer och nya lagar
till friheten säger du blankt nej
Hur länge? vi räknar dagar

för Kärleken håller ut

(Kampen mot ondskan är temat för 3:de söndagen i fastan. Episteltexten är hämtad från Ef. 5:1-9)