Under några veckors tid var jag en flitig och ivrig besökare vid postlådan. Kunde det vara så att jag fått post? Att det bland mammas och pappas räkningar, tidningar och reklam fanns ett kuvert till mig? Jag letade efter ett litet, knöligt brev, handskrivet med spretig handstil innehållande en hälsning och ett suddgummi.
Runt tioårsåldern började det dimpa ner kedjebrev. De gick ut på att man skulle kopiera texten i det brev man fått. Längst ner fanns en lista på ett antal personer och adresser. Personen högst upp skulle man stryka och längst ner skulle man sätta in sitt eget namn och adress. Denna kopia skulle man sedan skicka vidare till x antal (oftast fyra till sex) personer/vänner. Sist skulle man skicka ett brev, ett suddgummi, ett recept, en pocketbok etc. etc. beroende på kedjebrevets karaktär, till den person som man just strukit. Efter några veckor skulle det, om kedjan inte brutits, dimpa ner ett visst antal, oftast lockande högt antal, av den vara man skickat vidare.
Suddgummi-kedjan kom lägligt. Mitt i en period av ett samlande på just suddgummin i alla dess former. Sju stycken tror jag att jag fick och av dessa var två rejält använda. Även om jag inte fick alla trettiosex utlovade suddisarna hade jag fått fler än jag själv investerat i och skickat vidare. Säga vad man vill om kedjebrev men i det här fallet var utdelningen god. En blev sju. Välsignat skulle kanske någon uttrycka sig.

Söderläge i lä en solig vårdag, dagen före vinterns utlovade återtåg, är en plats som man vill vara på. Det konstaterar vi nöjt när vi i var sin solstol och pläd sitter på min väninnas altan och pratar ikapp oss om livet. Vi kommer att prata om tacksamhet. Hon berättar att hennes familj ett flertal gånger den senaste tiden har hittat godis och nybakade bullar i postlådan utan någon avsändare. Glädjen och tacksamheten har varit stor bland alla familjemedlemmar.
– Men, säger hon, jag skulle vilja tacka någon för alla goda gåvor. Ha ett namn på givaren. Jag erkänner mig raskt oskyldig, även om jag skulle önskat att det var jag eftersom nybakade bullar i postlådan kan ingen får för många av. Något mer existentiellt fortsätter hon med att uttrycka lycka över sin tro. Hon har ett namn på skaparen och livgivaren, någon som hon kan tacka för allt gott hon får.
På vägen hem tänker jag på vårt samtal. Egentligen har hon ju tackat tillräckligt, slår det mig, fast mer i indirekt form. Jag har flera gånger fått vara föremål för hennes generositet genom små genomtänkta gåvor jag fått som en hemstickad mössa, ett anteckningsblock eller choklad.

Fem bröd och två fiskar får Jesus av den lilla pojken. Jesus tackar för gåvorna och ger sedan vidare maten till allt folk som följt med och lyssnat på honom. Det räcker och blir över. Gåvorna blir välsignade och växer i det lilla ordet tack. Inget går till spillo utan det som blir över samlas ihop för att kunna ges vidare. Undret sker i tacksägelsen och givandet.

Tänker att tacksamhet över alla goda gåvor vi får uttrycker vi bäst genom att ge vidare. Utfallet har ett ord: Välsignat!

(Livets bröd är temat för Midfastosöndagen. Evangelietexten är hämtad från Joh. 6:1-15 och psaltarpsalmen från Ps. 107:1-9)