Händelsen utspelar sig på den tiden det begav sig då mer var tillåtet och begränsningarna färre:
Tyst smyger jag in till min plats i en fullsatt konsertsal medan applåderna ebbar ut. En nick till mina närmaste grannar och en blick över folkhavet. Orkestern reser sig upp, sidodörren på scenen öppnas och in skrider kvällen solist. Återigen ljuder högljudda applåder genom lokalen. Det är dags för andra stycket efter paus och turen har kommit till mina korta insatser den här kvällen. Tubaisten i en symfoniorkester har inte alltid något att spela. Ofta är den stämman bortglömd eller rättare sagt bortvald när kompositören vill ha ett smäktande vackert och svagt musikstycke. Med det sagt är tubastämman inte mindre viktig när det väl gäller.
Flera i publiken har i första hand kommit och betalat biljetter för att få lyssna till kvällens solist. Och de blir varken lottlösa eller besvikna. Det är svårt att stundtals hålla fokus på mina noter då den skönsjungande stämman bryter igenom alla instrumentljud.
Konserten är över och publiken står upp och applåderar. Solisten niger djupt och dirigenten gör tecken åt orkestern att tacka och bocka för uppskattningen. Det var inte många toner jag spelade den här kvällen men inne i hjärtat värmer applåderna. Även om äran är solistens får jag ta del och njuta lite av åhörarnas uppståndelse och jubel.

Åsnan står bunden när lärjungarna dyker upp för att hämta den med förevändningen att: ”Herren behöver den.” Med raska kliv får åsnan följa med bort till mannen. De lägger mjuka mantlar på åsnans rygg och och hon backar undan när hon ser vilken börda det är tänkt att hon ska bära. Tyst viskar hon för sig själv ”Du ger mig ny kraft.” När mannen väl sitter till rätta på åsnans rygg inser hon att han inte var så tung ändå. Den lilla folkskaran växer ju närmare Jerusalem de kommer. Människorna plockar grenar från träden och lägger ut filtar på vägen som den lilla åsnan får stiga på. Aldrig har underlaget känts så lyxigt. Det är en trång passage och flera vägar att välja på. Åsnan fortsätter viska ”Du leder mig på rätta vägar.”
Jublet är öronbedövande. Hosianna-ropen ekar mellan husen. Sakta går det upp för åsnan att hon bär på Kristus. Hon som inte ens visste om hon skulle orka bära sin last får vara Kristusbärare för en dag.
Genom gator och torg följer nu folkmassan efter och hurrar. Det är läge att sträcka på halsen för åsnan och ta del av jublet och hyllningarna. Den här dagen är hon behövd, även om äran inte tillhör henne får hon vara en del av allt. Hon fortsätter tyst med sin bön ”ditt namn till ära”.
Tillbaka hemma vid spiltan på kvällen tänker åsnan på vad hon har fått vara med om, hur det kändes att bokstavligen bära omkring på kärleken och hoppet. Hon återupprepar tyst den bön hon gått och tuggat på hela dagen ”Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära.” (Ps.23:3) Samtidigt som hon funderar vidare på vad en åsna, tubaist och människa har gemensamt: att vara behövd, att få bidra med något litet och att få vara en liten del i det stora hela utan att ge sig själv alltför stort utrymme när det är dags för hurraropen.

(Vägen till korset är temat för Palmsöndagen. Evangelietexten är hämtad från Mark. 11:1-11)