För många år sedan fick jag en liten glasvas av min mamma. Ett mönster föreställande tre vitsippor är tryckt på sidan. Varje vår fyller jag den här vasen med de första vitsipporna jag kan hitta i skogen och ställer på köksbordet. Där får de stå och vittna om att vintern är över och vårvärmen är på väg. Lyfter jag vasen mot näsan kan jag riktigt känna en frisk doft av vår och av hopp.

Allt det som dog i höstas och förmultnade får nu liv igen. Vi går från död till liv. Våren är uppståndelsens tid.

Det var, precis som idag, en söndagsmorgon. Tidigt i gryningen gick några kvinnor iväg med tunga och sorgsna steg bort till graven där männen sent på fredagen hade lagt deras nära vän och mästare. Kvinnorna hade följt med Jesus under en längre tid, lyssnat på när han talade om Guds kärlek och stått bredvid honom på fredagen när han visade dem på Guds kärlek genom att dö på korset för oss.
När kvinnorna kommer fram till graven är den tom. Jesus är uppstånden. Han som var död lever igen.
En söndagsmorgon, precis som idag. Det är därför vi friar gudstjänst på söndagar. Varje söndag är uppståndelsens dag. Varje söndag är en hyllning till livet.

En man söker upp Jesus i natten för att tala med honom om livet. Hos mannen gnager frågorna i huvudet och han vill ha svar. En bit in i samtalet säger Jesus till mannen:
”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.”

Du och jag får likt mannen komma till Jesus med våra ärliga frågor och vårt tvivel.

Det Jesus säger här är att vägen till livet handlar inte om att veta eller prestera. Det han säger är att vägen till livet stavas tro.

Kanske är det så att tron föds ur frågorna. Vågar du ställa frågorna och slänga dig ut i det okända och tro, hur ofattbart det än verkar?
Tro på kärleken.
Tro på påskens mysterium.
Tro på den uppståndne Kristus.
Tro på livets Gud.

Tron behöver inte vara stor. Det räcker med storlek likt ett litet frö som vi planterar i jorden nu på våren. Futtigt kan man tycka i förhållande till hur mycket Gud älskar dig och mig. Men det är så han sa:
Vägen till livet stavas tro.

(Vägen till livet är temat för 4:de söndagen i påsktiden.)

Frukost vid spegelblank sjö
kaffe och ostmacka, med gurka

vårsolen förvandlar iskristaller till dagg

småfåglar i kaosliknande kör sjunger
ikapp vinterns tystnad och mörker

frosten vill hänga sig kvar
värmen kämpar sig fram
ljuset övervinner mörkret

På nytt och igen
livet vänder tillbaka

på en bänk vid en spegelblank sjö
åskådare och gäst

Skapelsen höjer sin röst i lovsång
till skaparen
till livgivaren

Det är vår!

(Vägen till livet är temat för 4:de söndagen i påsktiden. Ps. 147:1-7)

Vi var ett gäng unga studenter, relativt nyinflyttade till den något växande studentstaden. En brokig skara med olika bakgrund och egenskaper. Vår gemensamma nämnare var en ekumenisk kör där några var med och några en ivrigt påhejande fanklubb.
Tidigt en lördagsmorgon fick jag skjuts av en kille i gänget. Vi var på väg till en tjejkompis lägenhet för att hjälpa henne, tillsammans med de andra, att flytta från ett andrahandskontrakt till ett större boende. Killen jag åkte med var den av oss som ägde egen bil. Den var inte speciellt ny men det var en bil och han vårdade den till yttersta perfektion. Äta något som smulade i bilen var en styggelse och helt förbjudet enligt honom. Han var rädd om sina saker, snudd på till överdrift.

Trafiken flöt på lugnt genom staden. Vid en korsning med trafikljus såg vi på håll hur det var grönt. Precis när vi var framme och passerade rödljusstolpen slog det om till gult. Framifrån kom en bil som skulle svänga vänster och inte helt förutspående körde den rakt in i sidan på vår bil. Det var inga höga hastigheter det handlade om. När chaufförerna i de båda bilarna steg ur för att kontrollera skadorna var det en lite buckla och repa på vänster bakdörr. Något omskakade efter incidensen anlände vi till tjejkompisens lägenhet och flytten flöt sedan på bra under förmiddagen.

Några dagar senare ringde kompisen med bilen. Han hade varit i kontakt med sitt försäkringsbolag och ville att jag skulle skriva en vittnesutsaga som han kunde skicka med. Sagt och gjort, jag skrev ner hur jag hade upplevt situationen och lämnade in till honom. Men det stannade inte där. Jag förstod ganska snart att han inte var riktigt nöjd med mig som vittne. Han hade åkt tillbaka till korsningen för att kontrollera hur trafikljusen betedde sig och ville ändra en hel del i det jag skrivit. Tydligen dög inte det jag vittnat om. Visst, jag kunde väl erkänna att jag inte varit alldeles uppmärksammad på exakt vad som hade hänt eftersom det inte var jag som körde. Samtidigt som krocken skedde hade jag säkert varit inne i en, enligt mig intressant, monolog och blickat ut över den stora spegelblanka sjön framför oss. Men det jag skrivit ner var MIN berättelse och MIN sanning. Hur trafikljusen hade betett sig hade jag en annan uppfattning om än vad han hade. Killkompisen skrev om min vittnesberättelse och skickade in till försäkringsbolaget. Visst, det kanske var försäkringsbedrägeri men jag orkade inte bråka, det var ju ändå inte min bil och ekonomi. En lång tid efteråt undrade jag för mig själv hur försäkringsbolaget uppfattat det hela när de fått in två nästan identiska vittnesutsagor.

Det är en vecka efter påsk. Påskäggen är nerplockade. Godiset som låg i, är uppätet. Stenarna som vi hade byggt en grav av är nerlagda i en kasse och utställda i garaget. Jag tänker på kvinnorna vid graven som på påskdagens morgon upptäcker att graven är tom och mästaren uppstånden. En av kvinnorna, kan vi läsa om, träffar Jesus där och pratar med honom även om hon vid första anblick tar honom för trädgårdsmästaren. Kvinnornas och senare även lärjungarnas vittnesberättelser blir otroligt värdefulla för oss alla.

Ett vittne är enligt Wikipedia ‘en person som varseblivit en händelse med sina egna sinnen’. Frågan jag ställer mig är: Hur ser MITT möte ut med den uppståndne Kristus, om jag inte kopierar andras ord eller berättelser utan använder MINA egna erfarenheter och sinnen?

Det viktigaste måste väl ändå vara, att hur tunn och skral MIN vittnesrapport på pappret än är duger den alldeles ypperligt.

(Påskens vittne är temat för Andra söndagen i påsktider. Den gammaltestamentliga texten är hämtad från Jes. 43:10-13)

Jag vill berätta om vin och bröd,
hur han smutsiga hjärtan och fötter tvår
kärlekens tjänst, blir till hans död
gemenskapen delas och till alla når

Jag vill berätta om de sårmärkta händerna,
det som var min skuld och mina fel
tog honom genom de svarta gränderna
visade mig hur jag kan bli hel

Jag vill berätta om en tom grav
där segern och makten för alltid blev hans
i mörkaste dal är jag trygg vid hans stav
hoppet bjuder upp till en virvlande dans