Vi var ett gäng unga studenter, relativt nyinflyttade till den något växande studentstaden. En brokig skara med olika bakgrund och egenskaper. Vår gemensamma nämnare var en ekumenisk kör där några var med och några en ivrigt påhejande fanklubb.
Tidigt en lördagsmorgon fick jag skjuts av en kille i gänget. Vi var på väg till en tjejkompis lägenhet för att hjälpa henne, tillsammans med de andra, att flytta från ett andrahandskontrakt till ett större boende. Killen jag åkte med var den av oss som ägde egen bil. Den var inte speciellt ny men det var en bil och han vårdade den till yttersta perfektion. Äta något som smulade i bilen var en styggelse och helt förbjudet enligt honom. Han var rädd om sina saker, snudd på till överdrift.

Trafiken flöt på lugnt genom staden. Vid en korsning med trafikljus såg vi på håll hur det var grönt. Precis när vi var framme och passerade rödljusstolpen slog det om till gult. Framifrån kom en bil som skulle svänga vänster och inte helt förutspående körde den rakt in i sidan på vår bil. Det var inga höga hastigheter det handlade om. När chaufförerna i de båda bilarna steg ur för att kontrollera skadorna var det en lite buckla och repa på vänster bakdörr. Något omskakade efter incidensen anlände vi till tjejkompisens lägenhet och flytten flöt sedan på bra under förmiddagen.

Några dagar senare ringde kompisen med bilen. Han hade varit i kontakt med sitt försäkringsbolag och ville att jag skulle skriva en vittnesutsaga som han kunde skicka med. Sagt och gjort, jag skrev ner hur jag hade upplevt situationen och lämnade in till honom. Men det stannade inte där. Jag förstod ganska snart att han inte var riktigt nöjd med mig som vittne. Han hade åkt tillbaka till korsningen för att kontrollera hur trafikljusen betedde sig och ville ändra en hel del i det jag skrivit. Tydligen dög inte det jag vittnat om. Visst, jag kunde väl erkänna att jag inte varit alldeles uppmärksammad på exakt vad som hade hänt eftersom det inte var jag som körde. Samtidigt som krocken skedde hade jag säkert varit inne i en, enligt mig intressant, monolog och blickat ut över den stora spegelblanka sjön framför oss. Men det jag skrivit ner var MIN berättelse och MIN sanning. Hur trafikljusen hade betett sig hade jag en annan uppfattning om än vad han hade. Killkompisen skrev om min vittnesberättelse och skickade in till försäkringsbolaget. Visst, det kanske var försäkringsbedrägeri men jag orkade inte bråka, det var ju ändå inte min bil och ekonomi. En lång tid efteråt undrade jag för mig själv hur försäkringsbolaget uppfattat det hela när de fått in två nästan identiska vittnesutsagor.

Det är en vecka efter påsk. Påskäggen är nerplockade. Godiset som låg i, är uppätet. Stenarna som vi hade byggt en grav av är nerlagda i en kasse och utställda i garaget. Jag tänker på kvinnorna vid graven som på påskdagens morgon upptäcker att graven är tom och mästaren uppstånden. En av kvinnorna, kan vi läsa om, träffar Jesus där och pratar med honom även om hon vid första anblick tar honom för trädgårdsmästaren. Kvinnornas och senare även lärjungarnas vittnesberättelser blir otroligt värdefulla för oss alla.

Ett vittne är enligt Wikipedia ‘en person som varseblivit en händelse med sina egna sinnen’. Frågan jag ställer mig är: Hur ser MITT möte ut med den uppståndne Kristus, om jag inte kopierar andras ord eller berättelser utan använder MINA egna erfarenheter och sinnen?

Det viktigaste måste väl ändå vara, att hur tunn och skral MIN vittnesrapport på pappret än är duger den alldeles ypperligt.

(Påskens vittne är temat för Andra söndagen i påsktider. Den gammaltestamentliga texten är hämtad från Jes. 43:10-13)