Publicerad den av Sara Kamfors

En hjälpare

Smultronstället, paradiset, Stugan med stort S. Kär plats har många namn.

Det var mitt i sommaren och mina föräldrar hade överlåtit lugnet, havsluften och myset vid sitt lilla paradis till oss en vecka. De ville passa på att uppleva sommar-Sverige med en bussresa norröver. Under en vecka hinner man boa in sig på ett ställe. Hitta nya platser att lägga saker på. Stuva undan det som, av oss, aldrig används och lyfta fram det som, av oss, används flitigt. När vi är själva i stugan brukar vi flytta in våra grejer från friggeboden och överta sovrummet.
Smultronstället är inte stort. I det inglasade uterummet står matsalsmöbler och ett bänkskåp. På den fria golvytan ligger ofta några baden-baden i hög och där brukar även stå ett torkställ över natten med blöta bladkläder och handdukar från dagens dopp i det blå. Vill du sitta skönt hamnar du i soffan i det kombinerade vardagsrummet och köket. Där får du konkurrera om ytan med de som vill titta på TV. Om du hamnar i soffan får en bok sällan den uppmärksamhet den kräver och än mindre de tysta tankarna.
Därför beslöt min livskamrat och jag den där sommarveckan att möblera om lite i det inglasade uterummet. Ut med baden-baden högen och in från altanen tog vi två trädgårdsstolar, något högre, med fällbara ryggar och sköna dynor. Vi hittade även ett litet cafébord i trädgården som vi ställde mellan stolarna. En välbehövlig fåtöljoas fanns nu även i paradiset.
En vecka gick fort och när det bara var några timmar kvar till mina föräldrar skulle återvända diskuterade vi vad och hur mycket vi skulle återställa. Hur skulle vi göra med trädgårdsfåtöljerna till exempel. Vågade vi har kvar dem, där de stod eller hade vi inkräktat för mycket på föräldrarnas territorium. Vi såg vinsten med fåtöljerna och tog därför mod till oss. De fick stå kvar i uterummet.

Mina föräldrar välkomnade idén och de upptäckte ganska snart den ron och vilan läsplatsen gav. Generöst gjorde de plats och gav rum till något nytt och oprövat.

”Gud, kom till min räddning! Herre, skynda till min hjälp.” Bönen från psaltaren under eftermiddagstimmen öppnar upp till mitt innersta rum och säger välkommen in.

Mitt inre rum liknar väldigt mycket den inglasade altanen. Mitt i rummet står ett matsalsbord. Här delar jag brödet och vinet. Livet och gemenskapen med andra. I ena hörnet står ett skåp. På hyllan längst ner, märkt ”Andra sortering” ligger det där hos mig själv som inte håller måttet för kraven från mig själv. Det är ingen vacker syn om du frågar mig. Översta hyllan är märkt ”Guldplätering”. Här finns det där som gör att jag skarvar med sanningen. Det där som jag inte vill erkänna varken för dig eller mig att jag gör eller har. Skammen har ett vackert, men väldigt tunt, guldlager om sig.
Uppe på skåpet har jag samlat pokalerna och medaljerna i mitt liv. Här skiner pokalerna i egoistiska begär och högmod ikapp med varandra. Mina medaljer jag fått i ‘att göra mig märkvärdig’, ‘att tränga mig före’, ‘att tro att mina åsikter är viktigast’ och ‘att prata mer än jag lyssnar’ ligger på rad. Skåpet är otympligt stort och står i vägen för gemenskapen vid bordet.

Men jag rår inte på det själv. Jag behöver en hjälpande hand som kan flytta och bereda plats för något nytt. Ge plats för, det faktum, att jag är älskad, hela jag, med alla mina skavanker. Och ge plats för kärleken till andra.

Jag välkomnar Hjälparen in. Tillsammans sitter vi ner i fåtöljerna och insuper den atmosfär av frid och glädje som kommer av att röja undan det onödiga och skapa rum för Anden att verka.

(Den heliga Anden är temat för Pingstdagen. Evangelietexten är hämtad från Joh. 14:25-29)

Publicerad den av Sara Kamfors

Citronfjärilen

På min skogspromenad härom dagen mötte jag en citronfjäril. Hon undrade om jag ville ta sällskap till sommaren. ”Ja, det är klart”, sa jag. ”Vad trevligt med sällskap! Och dessutom till sommaren!”
Den lilla solgula citronfjärilen fladdrade ivrigt med vingarna och flög i förväg. Jag fick lätta på mina steg för att hänga med. På vår väg ville hon visa mig våren. Vi stannade till och la oss ner i havet av vitsippor. Vi stod länge under de rosa körsbärsträden som just slagit ut och blickade upp genom de blommande grenarna mot den klarblåa himlen. Vid den vita magnolian satte vi oss ner och beundrade dess prakt och skönhet. Ingen av oss ville att det skulle gå för fort fram till sommaren utan att vi hann med att njuta av allt det goda våren erbjöd oss. Blundade vi, kunde vi riktigt känna hur smaken av årets första rabarberpaj riktigt läskade i gommen. Citronfjärilen pockade på min uppmärksamhet och värmen spred sig inombords på mig. Tänk att få gå bredvid någon och dela allt detta. Det är lycka i en liten ask.

De nybakade smörbullarna från konditoriet nere i byn tar jag fram ur min ryggsäck samtidigt som min vän tar upp kaffetermosen i stål från sin. En rutig kökshandduk blir till en duk mellan oss och i två porslinsmuggar med blommigt silvermönster häller jag upp kaffet. Efter en promenad i sakta mak genom skogen har vi nu kommit fram till vasskanten vid en av sjöarna vi rundar. Lägligt står där två träbänkar i förmiddagssolen och väntar på oss. Det var ett tag sedan vi träffades, min vän och jag. Därför finns det gott om samtalsämnen under hela promenaden och även på bänken. Emellanåt blir det ändå tyst. Då flyger två tankar genom mitt huvud. Den första tanken är att det här är lyx, att bara få vara med min vän en stund. Jag tar ett djupt andetag och njuter av att sitta bredvid. Tiden vi har tillsammans är några timmar, den här gången. Min andra tanke är därför att jag bör prioritera de viktigare samtalsämnena och skippa struntpratet.

Under förmiddagen konstaterar vi att vår vänskap firar tjugosex år. Tjugosex år av vänskapligt sällskap genom varandras flyttar, jobb, ensamhet, kärlekar, sjukdom och familjer. Ska jag vara ärlig såg jag inte vänskapen komma, då för flera år sedan. Jag var inte förberedd. Och jag var heller inte ute och letade efter en fin vän. Vi träffades när vi båda gick på folkhögskola. Det var inte en självklarhet att vi skulle stöta på varandra. Hon gick i en annan klass och bodde dessutom på skolan. Medan jag, bodde i min lilla etta med sovalkov nere i stan och gick bara en halvårskurs. Båda våra klasser gjorde en studieresa till Israel tillsammans och där presenterade vi oss för varandra. Hemma igen och efter avslutade studier började vi umgås mer och mer. Detta var mycket tack vare henne, skulle jag vilja påstå. Hennes roliga idéer och upptåg tog oss till allehanda musikalbesök, konserter och utflykter. Vänskapen växte fram och blev något bestående.

Det här överraskningsmomentet, inser jag, gäller inte bara henne. När jag ser på mina vänner i mitt liv och hur vi träffat varandra har det ofta varit oväntat och överraskande. Lite som att stöta på en citronfjäril på väg till sommaren. Finns det då något ljuvligare än att få höra frågan: ”Ska vi ta sällskap?”