Det var en lagom varm sommardag i början av juli. Släkten på min mammas sida var samlade. En morbror var inte längre bland oss och vi var där för att ta ett sista avsked. Han hade levt ett långt liv. Efter en fin och stilla stund i kyrkan åkte vi i bilkaravan mot syskonens föräldrahem och där den bortgångne brodern bott de sista åren i sitt liv. Framför huset under äppelträden och ett stort bigarråträd, där bären var redo för skörd, stod vi och samtalade med varandra. Flera av kusinerna hade jag inte träffat på många år. Minnen från barndomen dök upp om hur vi hade lekt bland träden och i uthusen, om mormor och morfar och så klart om morbrodern som ofta var hemma på gården. Efter vätskepaus och en smak på de mogna bigarråerna tog vi oss vidare till församlingsgården där potatisgratängen stod redo för lunch. När mättnaden lagt sig och det tystnade runt borden var det flera av de andra som berättade om sina upplevelser om morbror. Vi fick lyssna till tidiga barndomsminnen. Anekdoter från hans ungdomstid. Hans intresse för fotboll och hans fängslande berättarteknik. Och om rosorna vid stugväggen. Alla de andras minnen väckte fram mina egna minnen om bland annat hans påsar med ”Danske kungens bröstkarameller”. Syrliga och hårda karameller, som vi barn fick smaka på. Med alla bilder och berättelser fick jag lära känna min morbror ytterligare. Det som etsade sig fast mest hos mig var nog ändå de röda, spetsiga skorna han haft på sig i ungdomsåren.

Fyra i rad sitter vi i våra brassestolar. Mina fötter är långt nergrävda i den lösa sanden. Det blåser lite mer idag därför har vi satt oss i skydd nära dynorna. Värmen har dröjt sig kvar i flera veckor. Längre ner på stranden ser vi hur killen som säljer glassar sliter med sin tvåhjulsvagn med en liten frysbox på. Ingenjören bland oss lutar sig fram och undrar: ”Hur håller han glassarna kalla? Hur har han löst elförsörjningen till frysen?” Varpå ekonomen bland oss säger. ”Jag undrar mer om hur många glassar han säljer på en dag. Hur lönsamt det är.” Den tredje, som är den mest praktiska av oss, funderar vidare: ”Hur tungt är det att dra den där vagnen fram och tillbaka på den långa strandremsan?” Själv funderar jag på glassarna. ”Finns det några goda glassorter i lådan?”

”Vem säger ni att jag är?” frågar Jesus lärjungarna. Frågan formulerar jag om och ställer till mig själv: ”Vem är Jesus för mig?” En inte alldeles oviktig fråga att ställa sig ibland. Svår men välbehövlig.
Jag funderar vidare på vilken information jag behöver för att ta reda på svaret. Och med lärdom från en minnesstund och en glassförsäljare; vilka, tar jag och har jag genom åren tagit till min hjälp?
I mitt sökande efter svaret börjar jag med att titta på min egen relation med Jesus och hur den har förändrats genom åren beroende på hur livet sett ut och vilka människor som kommit i min väg. Ser att andra har ställt frågor jag själv inte skulle komma en tanke på att ställa och som ibland gjort att min relation med Gud fördjupats. Jag inser att även här, i mötet med Gud och med att fånga en liten bit om vem han är, behöver vi varandra. Ett oväntat par röda skor kan visa vägen.

Fogligt och i andäktig tystnad sitter vi på lagom avstånd i väntrummet. En viss spänning ligger i luften. Semesterfirande fyrtioåringar. Någon har kommit direkt från badplatsen, avslöjad av sandalerna och bikinitoppen som sticker upp i halsen. De flesta bär shorts eller kjol. Det ligger något högtidligt över stunden. Det handlar mycket om solidaritet och om samhällets biljett till frihet. Det är dags för min andra spruta av vaccineringen. Väntan har varit lång men längtan efter att samhället ska kunna bli friare har varit större. Kanske har den långa tiden i vissa fall inte varit helt av ondo tänker jag där jag sitter. Några av oss har använt tiden till att fundera på vad vi vill behålla av vad det goda livet ger och vad vi inte vill återuppta av det där som inte är någon nytta med.

Det hade varit en gråtig vecka. All trötthet, oro och förtvivlan var tvunget att ge sig ut ur kroppen med tårarnas hjälp. Men det var något som saknades mig. Uppmuntrande ord och välsända tankar i all ära men jag behövde en KRAM! Och en kram av mamma och pappa. Det gjorde nästa fysiskt ont i kroppen av saknaden efter deras trygga, kärleksfulla och kraftfyllda omfamning.
Tårarna kom som en naturlig följd på att spänningen släppte för en stund och den värsta oron gav vika över den kaosartade tillvaron vi levde i. Det var också då efter förbrukningen av den horribelt stora mängden hushållspapper jag insåg mitt behov av en kram. Jag skrek ut min frustration över pandemin som hindrade mig att få tillgång till det då, för mig, allra nödvändigaste. En spruta var avklarad hos mig fem veckor tidigare och föräldrarna var sedan en längre tid fullvaccinerade. Otåligt insåg jag att jag inte skulle kunna vänta mer. Under det dagliga samtalet med mamma ställde jag lite försiktigt frågan, insvept i pratet om hur tårarna runnit ner för kinderna under veckan: ”Skulle det ens kunna vara möjligt att när vi träffas imorgon rucka något på rekommendationerna och att jag kan få en kram?”

När jag körde in på garageuppfarten nästkommande dag såg jag hur min pappa stod på verandan. Så fort jag öppnat bildörren åkte hans stora händer upp i brösthöjd. Med vida, utsträckta armar log han emot mig. I rask takt gick jag honom till mötes. Ljuden runtomkring tystnade. Tiden stod stilla när jag drunknade i hans starka omfamning. Han doftade ‘pappa’. När jag släppte hans famn tittade jag in i huset, ovanför halvtrappan stod mamma redo med sitt stora leende, omsorg i blicken och utsträckta armar. Efter kramarna sa jag halvt på skämt, att jag likaväl kunde åka hem, de sju milen, igen. Mission completed.

En helighet dröjde sig kvar i luften.

Under tiden jag får ett stick i min vänsterarm tänker jag på mina kramar jag fått av personer utanför familjen och räknar dem till elva stycken nu, av fem olika personer, efter det att pandemin startade för ett och ett halvt år sedan. Kramarna är värdefulla för mig som om de vore dyrbara pärlor. Jag kan känna kraften, beröringen och dofterna i dem där jag sitter. Så här vill jag att alla mina fortsatta kramar ska vara. Inte något slentrianmässigt som sker av konstlad artighet eller flyktigt tvång, det en i min närhet kallar kyrkkramar. Nä, jag vill ha dem varma, fyllda med närvaro och omsorg. För att visa på att de är viktiga vill jag dessutom fortsätta räkna alla kramar jag får.
På väg ut från rummet ropar sköterskan på mig. ”Glöm inte ditt vaccinationskort!” men i mina öron hör jag bara: ”Glöm inte din biljett till de varma kramarnas rike.”

Kraften jag ber om
vill jag ska räcka
till mina krav och andras

en semesterresa för minnen
aktiviteter att bocka av
en yttre fasad att visa upp

Kraften jag ber om
vill Du ska räcka
till att vara den jag är

den utan hårda ord
den som inte brusar upp
den med ett helhjärtat tålamod

”Han ger den trötte kraft,
den svage får ny styrka.”
(Jes. 40:29)

”Vit fetknopp!”, utbrister jag högt, som om jag vunnit högsta vinsten på en trisslott. Kvällsmaten, bestående av pizza från golfrestaurangen i närheten är uppäten. Vi har plockat ihop picknick-tallrikarna och besticken. På holmen vid havet växer stora kluster av vit fetknopp vilt. Våra döttrar suckar ljudligt och frågar entusiastiskt, med en tonårings mått mätt: ”Var kommer detta intresse för blommor ifrån? Sån har du aldrig varit.” ”Vet inte”, svarar jag, ”kanske har det med åldern att göra eller att jag tröttnat på att endast veta namnet på blåklockor och rödklöver som gjort att jag har laddat ner en app på telefonen. Jätteenkelt, jag tar en bild med telefonen på en blomma jag ser och vill veta namnet på, väntar några sekunder och vips har jag ett svar. Där står det ofta: med xx % sannolikhet är det här en, åsså namnet på blomman. Sen kan jag läsa mer om blomman, dess växtmiljö och giftighet.” Här nånstans förlorar jag döttrarnas uppmärksamhet men jag ger mig inte. ”Halsbandsflugsnappare!” briljerar jag stolt ”det såg jag en från uteplatsen vid sommarhuset häromdagen. Förvisso en fågel men ändå.” Ännu en ljudlig suck hörs från döttrarna när de traskar i riktning mot havet. Kvar sitter jag och funderar på det där med namnen som fascinerar och överraskar mig. Halsbandsflugsnappare var så självklart att fågeln kunde heta, när jag googlade fram namnet, med sitt vita halsband runt halsen på sin svarta kropp. När jag tog en bild på den lilla späda vita blomman, knappt en halvcentimeter stor i diameter med små rosaaktiga blad, hade jag aldrig trott att ett så svulstigt och storartat namn som ”Vit fetknopp” skulle dyka upp.

För några veckor sedan inträffade det där vi inte ville eller var beredda på i vår familj. Så är det ofta med illavarslande sjukdom, den knackar inte på, visar inte någon som helst hänsyn eller vilja att vara någon annan till lags. Nä, den tar för sig och ställer till med oreda. Den där berömda mattan som drar undan benen på en och som lämnar en liggande med flämtande andetag, rödgråtna ögon och gör att oron växer som en stor klump i magen fick jag med besked känna av. Några sms och telefonsamtal med gråten i halsen gjorde skillnad och ändrade på den saken. Efter bara några timmar fanns fysiskt stöd av vår större familj på plats i vår trädgård. Små uppmuntrande sms fyllda med stor omsorg dyker dagligen upp, fortfarande. Nybakade bullar fanns på trappan redan första kvällen, sedan har påsarna blivit fler. Matlådor med spännande rätter vi aldrig prövat på har dykt upp i allehanda frysväskor och kassar. Gräset har blivit klippt och vi har fått hjälp med skjuts. En vacker hortensia med en hälsning om tillfrisknande plingade på dörren. Detsamma gjorde en, i dessa tider förbjuden men nödvändig, kram. För att inte tala om alla böner som bär, en liten stund i taget. Små ord och handlingar som gör skillnad.

Den lilla spröda vita fetknoppen växer inte ensam den lever i grupp. Och den blir storartad där den bereder ut sig. Namnet kommer till sin rätt. Precis som ett litet sms, ett ljus tänt i en ljusbärare eller en kram, som egentligen inte kräver något direkt storartat av avsändaren, men tillsammans växer, blir maffigt större och får bärkraft.