Det var fredag eftermiddag. Klockan var kvart i tre. Tiden efter lunch hade bestått i ett segt och utdraget telefonmöte. Två e-mejl som bara var ett måste innan helgen hade jag just fått iväg. Jag gjorde en snabb koll på almanackan inför nästa vecka, det såg bra ut. Och stängde sedan av datorn. Pappershögarna på skrivbordet la jag i ordning och pennorna fick sin rätta plats bredvid de andra i pennstället. Från bokhyllan plockade jag ner den tomma matlådan och hivade fram handväskan från det stängda skåpet. Nu var det ÄNTLIGEN helg. Med lätta steg tog jag mig raskt ut genom korridoren. Hojtade glatt till några arbetskamrater bakom sina skärmar ‘Trevlig helg!’ Veckans arbete snurrade runt i huvudet men vid ytterdörren beslöt jag mig för att lämna tankarna om jobbet.
I bilen ställde jag in radion på P1, några nyheter om världen utanför min lilla bubbla, och sen höjde jag volymen lagom till ‘Spanarna’ började. Vid ICA-affären, nästan hemma, gjorde jag ett stopp. Suget efter något festligt och extra gott till kvällen lockade i hyllorna. Även något mumsigt till eftermiddagskaffet slank ner i korgen. Jag nickade glatt till en annan kund. I samförstånd nickade hon tillbaka, som att hon ville säga: ‘Fredag eftermiddag och nu är det helg. Uuunderbart!’ I ruset, av att det var helg, blev det betydligt mer i kassen och dyrare än vad jag hade tänkt mig. Men det var det värt. Den bästa stunden i veckan, utan konkurrens, kunde inte mätas med pengar.

Det är fredag eftermiddag. Klockan är kvart i tre. Jag sitter i framsätet bredvid livskamraten som är dagens chaufför. Vi har precis påbörjat vår resa ner mot västkusten och föräldrarnas sommarstuga. Utanför skolan saktar han ner. Över vägen passerar döttrarnas gamla lärare. I hennes blick ser jag den goa fredagskänslan. Förvånat känner jag hur mina kinder blir våta av tårar. Ur handväskan på golvet plockar jag upp en näsduk. Min livskamrat lägger handen på mitt knä och frågar: ”Hur är det?” Det stockar sig i halsen på mig och jag väser fram ett: ”Vänta.” och hulkar till. En rysning går genom kroppen. Helt överraskande och plötsligt väller sorgen fram. Det var tio år sedan jag kände av den goa fredagskänslan och saknaden blir påtagligt stor när jag ser den förväntansfulla läraren på övergångsstället. På nytt påminns jag om fredagsfeeling och om att jag troligtvis aldrig kommer att få uppleva den igen.

Saknaden efter en frisk kropp är en sorg i mitt liv. En beständig sorg. Saknaden över den jag en gång var. Sorgen över saker jag inte längre kan göra, känna eller uppleva. Alla dessa förluster.
Det har funnits tider då sorgen varit som för trånga kläder på min kropp. För små, heltäckande med polokrage i yllematerial. Obekväma och kliande. I svart. Sorgen har konstant påmint mig och har många gånger hindrat mig från att leva och njuta av allt det goda.
Med sorgen som ständig följeslagare i livet har jag istället försökt tänka på den som en ryggsäck som alltid finns med. Min är en milt orange Kånken mini. Hyfsat behaglig att bära på ryggen som ibland ger sig till känna lite mer, som vid ett övergångsställe en fredag eftermiddag. Annars märker jag knappt av den.

Det blir fredag eftermiddag. Klockan blir kvart i tre. Jag har sällskap. Hans händer är sårmärkta. Han lägger en hand på mitt knä och viskar till mig: ”Saliga ni som sörjer, ni ska bli tröstade.” Min rygg känns ovanligt lätt. Bakom Hans rygg skymtar jag något orange.