Bakom den täta, välfriserade avenbokshäcken sitter jag i en trädgårdsstol och lyssnar. Lyssnar på alla ljud runt omkring. Det går inte att undvika. Här i det lilla sommarparadiset står stugorna tätare och grannarna befinner sig närmare. Under dagtid är det en pågående ljudmatta av röster, hundskall, fågelkvitter, barnrop och hängbjörkarnas prasslande i vinden. Lekparken ligger bara två stugor bort och den erbjuder både studsmattor, gungor och en klätterställning. Men nu, tidigt på morgonen när de flesta fortfarande sover, är stugområdet tystare och lugnare. Fågelsången dominerar, och jag får höra på fåglarnas tidiga morgonarior. Plötsligt går en röst igenom. Ett barn ropar på sin mamma. Inte en gång utan flera. Det är ingen desperation i rösten utan bara ett behov av uppmärksamhet. Barnet behöver att få bli sedd, få en liten bit av bekräftelse och känna närheten till sin mamma.
Det händer något i en människa när hon blir sedd av någon annan, hon ser också sig själva i någons annans blick. Detta kan vara både en befrielse och en skrämmande företeelse. Allt det vet barnet inom sig utan att kunna förklara det när hen ropar på sin mamma.
Jag känner igen ropet från när våra egna döttrar var små och påkallade min uppmärksamhet, när de ville visa mig något som de var extra stolta över. Nu, när de är tonåringar, händer det mer sällan om ens alls, att de ropar återupprepade gånger på mig. Kommunikationen ser annorlunda ut. När de vill visa mig något de gjort, låta mig smaka något de lagat eller tala om något som har hänt sker det mer stillsamt. Mitt mammahjärta blir då alldeles varmt. Varmast blir det ändå när de kommer för att berätta om något som har gått sönder, blivit förstört eller är borttappat. När de vågar visa svagheten och sårbarheten.
På platsen där jag sitter funderar jag på hur min kommunikation med Gud ser ut. Hur jag vänder mig till min Far, han med ett varmt modershjärta. Han som skapat mig och som ser på mig med sina ömma, barmhärtiga ögon. Inser att jag ibland saknar tillit för att våga blotta mig i det som jag har gjort sönder och det jag har glömt bort. Och hur ofta, om jag ska vara ärlig, använder jag barnets kommunikation? Jesus säger att vi ska bli som barnen. I hans ord, tror jag, ligger det även att anamma kommunikationen. De självklara och helt ärligt behövande uttrycken av närhet.
Minns tillbaka på min egna tonårsperiod när jag frigjorde mig från mina föräldrar, mer och mer. För att kunna stå på egna ben. Flytta hemifrån, skapa något eget, klara mig själv. I den tron är det lätt att fortsätta som om att det gällde samma sak med Gud, att ständigt leva i en frigörelseprocess från Honom. Klart att jag behöver vara vuxen, ta det ansvar som förväntas av mig. Men det jag framförallt behöver och har behov av att öva mig i är att bejaka barnet inom mig. Att jag är ett Guds barn. För att öva mig i barnets tillit och kommunikation blir jag stilla och viskar Hans namn i hjärtat, några gånger. När jag gör det händer något med mig, jag blir sedd med Hans ögon. Jag ser mitt hjärta som det är. Det som är gott, det som går sönder och det jag inte är så värst stolt över. Naket och ärligt. Skrämmande och upplyftande. Barnet inom mig får närhet och blir sedd. Upptäckten gör mig mer sann mot mig själv, mot andra och mot Gud. Det tysta ropet eller rättare sagt den stilla upprepningen väcker barnets tillit inom mig till liv.