Överraskande ligger jag, med en något chockerande blick och flämtande andetag, på gräset. Hade jag varit med i en Kalle Anka tidning hade färgglada fåglar flugit runt och över mitt huvud. Fönstret jag ställt på vid gavel när vi kommit hem för att vädra ut hade jag helt glömt bort i min iver att få dela några smultron med dottern. Så onödigt och oerhört klantigt är tankar som far genom mitt huvud där jag ligger. I den del av huvudet, vill säga, som fortfarande kan tänka och inte har för ont efter den rejäla smällen. Med stapplande steg och med hjälp av min livskamrat förflyttar jag mig efter en stund in till min mer bekvämare säng. För ovanlighetens skull är det huvudet som nu gör mest ont. Den del av kroppen som i vanliga fall ger sig till känna allra minst vad gäller smärta.
Dagarna segar sig fram. Med ett huvud som värker, en gnagande oro och en känsla av att bära runt på en skumgummihjälm runt hjärnan är det inte mycket jag kan göra. Återigen den här sommaren får drömmar, förhoppningar och planer ge vika för en sängliggande tillvaro. Det är inga stora drömmar jag har, någon liten utflykt med mannen, gemenskap med vänner och kanske en glass vid en somrig plats. Men det blir inget av det nu. En gnagande frustration över att det jag önskar är så litet och ändå inte går att genomföra. Efter fem dagars sängläge och ett huvud som fortfarande värker ger ledan och missmodet sig till känna. Hjärnan tycks ändå gå på högvarv och spottar ut idéer om vad vi skulle kunna göra på sommaren om jag var frisk, eller i alla fall friskare. Jag känner mig som en popcornkastrull med locket på.

En väninna tittar förbi. Ett samtal med någon jag kan vara mig själv med brukar råda bot på ledan men gör det bara värre den här gången. Min väninna gör absolut inget fel, hon är som vanligt förträfflig men jag är för trött och har för ont. Kan inte riktigt ge mig hän i samtalet och det blir bara en påfrestning. Stunden smakar som ett osaltat popcorn som smitit ur kastrullen och ramlat ner på golvet. Sorgen kommer över mig och längtan efter att få lyfta på locket till popcornkastrullen, salta ordentligt och greppa en näve av den fröjdfulla njutningen är stor.

Det som ger mest näring åt ledan är jämförelsen med andra. Det går inte att undvika andras upplevelser och små bravader på sommaren. Avundsjukan är inte vacker och jämförelsen är en förbannelse. Det räcker med att se grannarna ta cyklarna ner till sjön, där vi bor, för ett kvällsdopp för att jag ska känna mig slagen av missnöjet. Det handlar hela tiden om en illusion av att andra hela tiden gör så mycket och jag ingenting.

Min lilla frukostbricka tar jag med mig ut på altanen. När jag lyfter på temuggen får jag syn på en humla i akvarell som jag inte har sett förut. Upptäcker även en skalbagge och en påfågel på min nyinköpta bricka. Det snurrar till i huvudet när jag erinrar mig om att jag faktiskt köpt brickan alldeles nyligen. Bara två veckor bort var vi på en liten utflykt. Hur kunde avundsjukan och jämförelsen tränga undan det minnet? Färgglada vimplar, trasmattor på asfalten och lyktor i träden skapade en magisk plats. Välsmakande glass i skuggan, i lugnet trots mycket folk. Brickan fick följa med hem som ett fysiskt minne. Vilket jag blir otroligt tacksam över den här morgonen. Minnet berättar inte bara om en dröm som har gått i uppfyllelse den hjälper mig också att skuffa undan missmodet inom mig och avlägsna jämförelsen på ett handfast sätt. På väg från utflyktsmålet minns jag hur vi stannade till och kände doften av nypoppade popcorn. En bägare med smörstänkta, salta popcorn i min hand och locket var av för en stund.