I vardagsrummet är varje liten pryl, varenda tavla och alla möbler noga genomtänkta och utsökt inhandlade. Dessutom är allt begagnat om man ska tro värdinnan. En smakfull soffa inbjuder till umgänge. En tavla lockar till bus, en annan andas frid. Ljusstakar står i alla dess former och höjder på hyllor och på små kurviga bord. I mitten av rummet hänger ett skirt draperi som en rumsavdelare och ytterst på gardinstången hänger en så kallad antik fågelbur i mässing. Inte i, men på utsidan av buren sitter två konstgjorda fåglar. Det är de här fåglarnas position jag tänker på när jag sitter, med viss svårighet, i min fåtölj.

Smärtan som bor, helt oinbjuden, i min kropp har under den senaste tiden bara blivit värre. Den har tagit sig rätten att invadera andra områden där den tidigare inte har huserat. Dessutom har den, likt ett litet skrikande barn som vill ha uppmärksamhet, höjt tonen och på ett hackspettlikanande maner troget och ihärdigt gett sig till känna. Det har varit svårt att tänka på något annat än bara hur ont kroppen gör. Lika krångligt har det varit att hitta någon position av kroppen som andas lite smärtlindring. Dagarna som gått har jag fått dela upp till stunder. En stund i taget har sakta passerat. Och jag har inte velat sluta hoppas på att nästa stund ska bli lite bättre.

Mitt mående går upp och ner. Det finns bättre dagar och betydligt sämre. Men på sikt ser jag en klar försämring. De bra dagarna når inte upp till samma nivå som de gjorde tidigare och en dålig dag sjunker allt längre och längre ner i mörkret. Därför blir hoppet så otroligt viktigt för mig. Jag tror att det är med hopp som det är med ljus. Ett ljus i ett rum, där solen lyser upp varenda liten vrå och dammtuss märks det inte så väl. Däremot i ett mörkt rum gör ljuset all skillnad. I en förtvivlad och tröstlös situation kan en skärva av hopp förändra allt. Då när livet får fler och fler begränsningar kommer frågorna jag behöver få svar på. Vad är hopp? Och hur känns hopp?

Hopp, upptäcker jag, kan ge sig till känna på så många olika sätt. En näsduk räckt mig till tårarna som rinner ner för min kind som en handling av omsorg. Ett sms med en enkel fråga som egentligen uttrycker att avsändaren finns där troget och går med mig genom det svåra. Ett leende och en blombukett på trappan som visar att givaren bär på hoppet åt mig en stund. Videkissar i blombuketten som med sin närvaro påminner om att våren är på väg och ljusare tider nalkas. De där sakerna gör hoppet mer påtagligt och kännbart. Dock är de yttre saker jag inte kan ta för en självklarhet och inget jag kan begära eller räkna med. Bara vara otroligt tacksam för. De här sakerna ger kropp och blod åt bibelorden jag läser från Psaltaren. Jag tar sällskap med kung David, författaren till de flesta psalmerna. För sällskapet lär mig något om tilliten till en hoppets Gud. En Gud som inte överger, går troget vid min sida och vill få mig att tro på en ljusare framtid. Tilliten och hoppet krokar arm med varandra.

Det är allt det här, fåglarna utanför buren väcker inom mig. De sitter inte inlåsta, som jag kan uppleva att jag gör med min smärta. På rätt sida gallret symboliserar de hopp. Och varje liten smula av hopp jag känner i vardagen tar mig utanför buren likt fåglarna. I tillit vågar jag lämna mig i Guds betryggande händer.

”Lägg ditt liv i Herrens hand. Lita på honom, han kommer att handla.” Ps.37:5

Lite försenad och med andan i halsen sladdar jag in på den stora grusparkeringen. Det hade inte gjort något om jag hade varit där tre minuter tidigare.  En snabb titt åt höger och sen vänster, raska kliv över vägen till garageuppfarten. Redo att ta för första steget på trätrappan, som leder upp till gången och vidare fram till huset där min vän bor. Inbromsningen är total. Trappan är feldimensionerad! Eller, kanske inte fel men den har inte det standardmått som jag har hört att en trappa bör ha för en så behaglig gång som möjligt. Trappstegen är låga och korta. Jag testar att ta två steg i taget.  Men hejdar mig i luften när jag känner hur oskönt klivet kommer att bli. Istället tar jag ett litet trippande i taget, sakta. Redo att öka tempot när jag kommer upp. På en bädd av singel ligger stora, flata stenplattor i rad. Jag börjar gå. Inser direkt att plattorna lever i samma tempo som trappstegen. Det är ingen idé att försöka öka farten. Jag lyfter blicken och ser mig omkring. Nedanför mig växer ett stort land med potatis och grönsaker. Ett tunnelformat växthus är på väg att ta form. Det doftar sensommar. På sidan om trappan upp till huset står trädgårdsstolar och ett litet bord, trappan är fylld av växter, tänkvärda stenar, änglar och prylar som ger en hemtrevlig och välkomnande atmosfär. Jag tar ett djupt andetag och plingar på dörren. Vännen kommer med öppna armar och hälsar mig välkommen.

Det har blivit några gånger nu, och varje gång oavsett stressnivå, är inbromsningen lika total när jag anländer till trappan. Irritationen över de feldimensionerade trappstegen är numera bortblåst. Istället försöker jag varje gång att ta till vara på stunden som blir i trädgården, där allt går lite långsammare. Jag hinner reflektera över att jag i andra sammanhang skulle behöva några feldimensionerade trappsteg. Då, när stora orosmoln gör att jag glömmer bort att vara tacksam för de små sakerna i livet. Då, när tungan är alldeles för snabb och ivrig till att fälla en dräpande kommentar. Då, när jag rusar in i nästa sak utan att helt tankemässigt vara klar med det jag håller på med. Då, när ett möte med en annan människa inte sker med full närvaro. Då, behöver jag de långsamma stegen som manar mig till uppmärksamhet, eftertänksamhet och förundran.