Det fanns en tid i mitt liv då jag levde mycket i Stockholm. Jag bodde inte där, men mitt jobb låg där och min blivande livskamrat fanns där. Även om jag ofta hade bilen med mig var det betydligt smidigare att använda tunnelbanan. Efter ett tag kände jag mig inte längre som en turist i staden utan upplevde mig ganska hemmastadd. Jag visste vilken linje jag skulle kliva på för att nå rätt destination. Även de oskrivna reglerna som finns där nere i underjorden blev en självklarhet. Att exempelvis stå till höger i rulltrappan för att de med mer stressade ben lätt ska kunna slinka förbi på vänstersidan. Eller att stå stilla på perrongen, när tåget rullar in och dörrarna öppnas, för att alla som vill kliva av ska få göra det i lugn och ro innan jag själv pressar på och går in i vagnen.

Det är på detta jag tänker på när jag har stillat mig i min fåtölj. Jag tror inte att det finns några oskrivna regler i bönen eller att den måste vara på ett visst sätt. Men tunnelbanans outgivna regelbok dröjer sig kvar hos mig. Det där självklara med att invänta de passagerarna som vill av för att sen själv stiga på. Kanske borde jag anamma det mer i bönen. Som om bönen var en tunnelbanepåstigning. Först invänta och lyssna på vad Gud har att säga och sen efter det komma med min bön. Ibland kanske jag inte behöver stiga på utan vi står tysta kvar på perrongen och bara är i varandras närvaro.