Post brukar vara roligt att få. Men den här gången insåg jag att brevet krävde en, i min värld för stunden, snudd på orimlig motprestation av mig. Jag behövde skyndsamt förnya mitt körkort innan det gick ut. Visst fick jag nån månad eller två på mig. Fast med ingen förbättring av smärtintensiteten i sikte var det lika bra att riva av plåstret direkt när jag ändå behövde in till stan för ett besök på vårdcentralen.

Min privatchaufför, tillika livskamrat, körde in mig till trafikverket. Senast jag var där var när yngsta dottern skulle skriva teorin till sitt mopedkörkort. Därför hade jag bra koll på vart jag skulle gå och var kameran fanns. När vi parkerat bilen frågade min man om jag ville att han skulle följa med in. I vanliga fall, under min friskare tid, hade svaret varit ett solklart nej eller snarare hade frågan aldrig dykt upp. Nu dröjde jag något på svaret och sa att han får göra som han vill. Med en självklar beslutsamhet öppnade han förardörren, mötte upp mig vid framsidan av bilen och tog min hand.

Inne i entrén var det tätt med folk som både satt och stod och väntade på sin tur att skriva teoriprov eller på uppkörning. Med instruktioner från receptionen tog jag fotot i automaten och vi lämnade, hand i hand, den lätt stimmiga lokalen. Flera människor på samma plats, i det här fallet okända, och intryck av sorl är något jag har mer och mer svårt för. Det blir mig för övermäktigt. Det som tidigare har funkat bra och som jag inte på något sätt har haft några svårigheter med blir nu till en börda i mitt liv, något ansträngande som kräver hög koncentration och suger massor av energi från mig.

Tillbaka i bilen pustade jag högljutt ut och tittade tacksamt på min man. Han som lärt sig att läsa av mig, ofta bättre än vad jag själv gör, och vet vad jag behöver utan att jag bett om det. Han visste att jag behövde en hand att hålla i. En trygghet och någon att luta mig emot när jag inte riktigt har koll på varken kropp eller knopp.

En vecka senare hade jag en avi, för det nya körkortet, i min ena hand och såklart, den här gången, min livskamrat i andra när jag gick in i vår lokala Ica butik. Butiken jag inte hade besökt på sex månader på grund av smärtan. Med erfarenheten i bagaget visste jag att om jag håller mig nära min man får jag det stöd och den trygghet jag så väl behöver. Det är med den erfarenheten i bagaget jag ler igenkännande när jag läser orden från psaltaren. För jag tror att det här gäller även livet i stort. Jag får hålla mig nära Gud, alltings skapare och närvaron i allt.

”Jag håller mig tätt intill dig, din hand ger mig stöd.” (Ps. 63:9)

Jag är tillbaka igen. Om jag kan tyda det rätt var den senaste gången den 13 mars, nästan fem månader sedan. Det är som att återse en kär gammal vän. Varmt omsluten sitter jag i min fåtölj. Min kropp har gjort för ont för att ens tänka tanken på att ta mig hit. När jag väl är på plats inser att jag hur mycket jag har saknat platsen Nyfiket tittar jag mig omkring. Det är sig likt. Bläddrar i böckerna som ligger där, läser en stund och blir stilla. Blicken fastnar på ikonen som står där. Vänskapsikonen. Den är från 500-talet och föreställer Jesus som lägger armen om abboten Menas. Hör inom mig Jesu ord från Johannesevangeliet, ”Ni är mina vänner”. Genom mig, med ursprung från hjärtat, går det som en varm ström. Den tar sig upp mot ansiktet och min mimik ändrar sig till att spricka upp i ett leende. Ni är mina vänner, jag tuggar på orden, Ni är mina vänner. Finns det nåt vackrare att höra eller att få uppleva? Att vara någons vän.

Genast tänker jag på alla mina vänner som förgyllt min sommar med sina besök innehållande uppmuntrande ord, omsorgsfull kärlek, osjälvisk attityd, hjälpsamma händer, givande samtal, mättande kassar, blommande famnar och mycket annat. De som har lagt armen om mig en stund och gått med mig i mitt lidande en bit. Så vacker vänskapen är i all sin enkelhet ändå. Med den erfarenheten i bagaget skulle jag vilja påstå vackrare än en solnedgång på en sandstrand med blicken ut mot en oändlig horisont. Vackrare än smäktande pianostycken signerade Mozart eller Bach. Vackrare än ömmaste poesin. Vackrare än en blommande äng. Än en skogsglänta där solen strålar mellan de raka, ståtliga furorna.

I min fåtölj byter jag plats med abboten. Jesus lägger armen om mig och viskar till mig, ”Du är min vän. Jag går med dig varje stund i livet och jag överger dig inte.”