De är överallt. I tvättmaskinen, i torktumlaren, på golvet, på kudden, i soffan men allra mest i golvbrunnarna. Alla dessa hårstrån. Med tre långhåriga i familjen märker vi, minst sagt, av dem. När jag samlar ihop fynden blir det till en hel peruk. Förundrat undrar jag om vi fortfarande har något hår kvar på hjässan. Har läst att vi har mellan 100 000 och 160 000 hår på huvudet. Då lär det ju finnas en hel del hårstrån kvar. Än behöver jag inte oroa mig för att bli tunnhårig. Det finns så otroligt mycket annat att vara rädd för. Det räcker att se sig om och lyssna in samhällets röst för att bli rädd. Rädd för maktgalna människor som går över lik lite varstans på vår jord, rädd för att vi inte tar hand om skapelsen vi har fått att vårda, rädd för samhällets egofixering, rädd för våldet som eskalerar, rädd för barnens framtid, rädd för ensamhet och utanförskap, rädd för att smärtan ska eskalera, rädd för att inte räcka till. Listan över rädslor kan vi göra hur lång som helst. Nånstans inser vi att det tar oss bara längre och längre in i mörkret. Därför behöver vi våga tro på någon som håller oss i handen och leder oss ut till ljuset. Någon som vill vårt bästa. Någon som viskar till oss: ”Var inte rädd, Du är älskad och värdefull i mina ögon.” Någon som till och med kan, och vill, räkna alla våra hårstrån på huvudet.

”Säljs inte fem sparvar för två kopparslantar? Men ingen av dem är glömd av Gud. Och till och med hårstråna på ert huvud är räknade. Var inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar.” (Luk. 12:6-7)

Solen är sakteliga på väg upp och lyser försiktigt genom glasmosaiken i klosterkyrkan. Jag ser mig omkring. I bänkarna sitter inte bara övernattande besökare i klostrets gästhus utan även några som har kommit dit för att bara fira mässa. Dörrarna går upp och i procession kommer nunnorna in i sina allra vackraste högtidsdräkter. Längre fram, från en dörr till höger, smyger prästen in och sätter sig på podiet. Med psalmbokens hjälp försöker jag hänga med i liturgin. Ibland gäller det att böja knän, ibland sitta lugnt kvar och ibland stå upp. Ett sående moment är när en syster läser evangelietexten. Med spänd förväntan inväntar jag prästens utläggning om textens innehåll och förhoppningsvis även några ord av uppmuntran jag kan ta med mig under dagen. Men när jag har satt mig ner ser jag att även prästen har satt sig ner. Tystnaden lägger sig i salen. Och tystnaden får tala en lång stund. Efter gudstjänstens slut lämnar jag kyrkan alldeles upprymd över det jag fått vara med om. Utan tvekan har jag fått lyssna till den mest minnesvärda och kanske bästa predikan någonsin, tystnaden.

Utanför fönstret kan jag höra första höststormens vinande ljud när jag tänker tillbaka på predikan i klostret. I min morgonandakt har jag stött på några intressanta verser i Psaltaren som väcker mina funderingar. Det ligger något befriande i att någon, som i det här fallet med prästen i klostret, inte alltid behöver kommentera eller ha en åsikt om allt. Även när vinden tar tag i fönsterrutorna, takpannorna låter oroande starkt och jag hör ett oroväckande, skrapande ljud från trädgårdsmöblerna ligger det, konstigt nog, något upplyftande i att allt rår vi som människor inte på att härska över. Visst går vetenskapen framåt och mycket vet vi idag som vi inte visste för 100 år sedan men ändå är det bara en bråkdel som vi känner till. Det räcker att gå till min ena diagnos som det tar i snitt tio år för att få i Sverige och där behandling för ett drägligare liv eller botemedel fortfarande lyser med sin frånvaro. I vissa fall är det värt att fortsätta leta, ta reda på och utforska. I andra fall är det en befrielse att luta sig tillbaka och i överlåtelse kapitulera över det faktum att allt behöver vi inte tycka något om eller råda över. Helt enkelt låta tystnaden tala.

[—][—] (Ps.141:6 – 7)