Nyfiket rullar jag upp rullgardinen. Där bakom väntar det alltid på mig en överraskning. En vacker soluppgång, en koltrast som letar efter föda eller ett rikt äppelträd som skiftar allt eftersom årstiderna går. I somras kunde jag se över till grannens nyplanterade dahliarabatt. En morgon stod den orangea dahlian och lyste mot mig. Var dag är det som att jag upptäcker något nytt, det vill säga OM jag stannar upp och ser efter. Låter jag däremot rullgardinen slentrianmässigt gå upp och rusar iväg får jag leva något fattigare den dagen.

Denna morgon är allt grått, novembergrått. Jag stannar upp, inte ens min kompis koltrasten syns till. Deppigt går jag tillbaka till sängen. Grått ute och gråt(t) inne. Inser att det är längesen jag kände efter hur jag egentligen mår. Inte med kroppen, för den pockar på min uppmärksamhet som en envis hackspett hela tiden, utan med själen. Hur mår min själ? Istället för att stanna upp har jag rusat iväg. Tankarna har varit i vårt kök. Snart är det färdigrenoverat med golv och väggar och då börjar det roliga. Jag har febrilt letat inredning, som möbler och gardiner, på nätet och fiktivt byggt upp ett rum med hjälp av både AI och verktyg på IKEA:s hemsida. Detta har jag varvat med att sträcktitta på serier. Allt för att inte undra hur jag mår i själen. Jag har försökt gömma mig för mig själv. Glömma bort rädslan, ovissheten och besvikelsen över ofrivilliga begränsningar i livet. Jag känner mig bara tom. Tom som om att Gud inte heller tycker att det är en god idé att vara kvar utan också gömmer sig eller till och med överger.

Telefonen plingar till och jag får ett sms från en vän. Hon har skickat ett citat, översatt med hjälp av AI, som Sam Wells skrev till Kate Bowler när han fått reda på att hon hade obotlig cancer. Citatet griper tag i mitt hjärta så att jag får svårt att andas och ohejdat rinner tårarna. Omtumlande läser jag det om och om igen. Det handlar om att gå in i sin bottenlösa rädsla och att konfrontera det outsägliga slöseriet, som drömmen om vad livet skulle ha varit utan sjukdom, mallen som man tror Gud har planerat för sig och om de goda sakerna man trodde man hade rätt att hoppas på. Att istället fokusera på att kanske det enda Gud vill att man ska koncentrera sig på är att Gud tar hand om allt. Det, skriver han. Det, är tillit i sin renaste form – skälvande tillit. Att det handlar om att acceptera plågsam smärta av osäker varaktighet utan något skydd annat än de Eviga armarna. Att tro att dessa armar aldrig släpper taget om oss. Det, skriver han. Det, är hopp – darrande hopp. Mitt sms som jag får avslutar min väninna med Immanuel-Gud med oss.

Påminnelsen jag får från min vän är som en koltrasts sång i min själ. Jag har rullat upp rullgardinen till min själ och för första gången på flera veckor, inte rusat förbi utan noga tittat efter och sett att Gud är med, Han gömmer sig inte. Precis som att Han var morgon ger mig något vackert i skapelsen bakom rullgardinen ger Han mig sin närvaro och kärlek. Hela tiden. Min själ behöver bara komma till ro.

”Kom till ro, min själ, Herren har varit god mot mig.” (Ps.116:7)