Det är när finaste kavajen är på som min vän brukar dyka upp vid min sida. Ur bröstfickan tar han då fram en liten lapp samtidigt som han ler stort. På lappen står några bokstäver i versaler. Inte vilka bokstäver som helst. Jag känner igen handstilen, den tillhör vår äldsta dotter. För den oinvigde är det just bara bokstäver men för den som vet, hen vet. Nästan som en hemlig kod. Med deras hus fullt av festglada människor på hans födelsedag hade han plötsligt fått den lilla lappen av vår dotter. Det tog några minuter för honom innan han började nynna på ”Happy birthday”.  De, i mångas ögon, slumpmässiga bokstäverna stod för tonernas namn och bildade den välkända födelsedagsmelodin. För honom, som musiklärare och med ett allmänt stort musikintresse, var det lätt att knäcka koden.

Jag tänker att min väns finkavaj får ut och lufta sig nu när det är jul. Kanske kommer han att ta upp den lilla papperslappen och leende visa den för någon. När jag ser mig omkring i vårt julpyntade hem faller min blick på barnet i krubban. En slags kod vi fått. En kod som vi människor har kunskapen att tyda. Vi har en form av inbyggd mekanism som gör att våra hjärtan öppnar sig på vid gavel när vi ser en liten bebis. Det är just det som händer vid kontakten med det lilla barnet i krubban. Vi vill knäcka koden genom att älska och lära känna den lilla krabaten ännu mer. Även om det tar mer än några minuter, kanske ett helt liv att på något sätt förstå innebörden eller ens ana kodens storhet i att Gud blev människa den där julnatten för länge sen.

Bredvid krubban står herdarna. Tillsammans med dem vill jag vill utbrista i ett Happy birthday, Jesus. Eller som det står på lappen C-C-D-C-F-E

”Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” (Luk.2:12)

Jag hinner inte ut i hallen förrän jag hör hur de ivrigt snubblar in genom ytterdörren, glada och med mycket energi. De nästan pratar i munnen på varandra för att berätta om resan hit och hur smidigt det gått. Det är nog femte eller sjätte gången min mamma är här på bara några veckor. Idag är pappa också med. En av anledningarna till att det blivit så ofta stavas ’tåget’. Varje månad köper de ett resekort som tar dem genom hela länet och hur många gånger som helst för bara 225 kronor. Först går de hemifrån genom staden till stationen, berättar de. När tåget kommer fram till Taberg går de in på hotellet och hämtar dagens lunch för att sedan ta nästa lokalbuss, som går var tionde minut, upp till vårt hus. Bara enkel resa skulle ha gått på totalt 200 kronor. Dessutom hur smidigt som helst om man ska tro på vad de säger. Deras frihetskänsla går inte att ta miste på. Gladeligen låter jag de berätta om alla fördelar med tåget. Bara det att de slipper köra bilen i mörker eller regnrusk underlättar ofantligt. Även min oro med att de är ute på vägarna minskar, men det säger jag inte.

Efter dagens lunch, som idag bjöd på fläsk och löksås, går min pappa och sätter sig i en av fåtöljerna. Själv sträcker jag ut mig på soffan. En middagsvila är på sin plats. Mamma sitter lugnt kvar i köket och bläddrar lite bland reklambladen. Nästa tåg konstaterar de går inte förrän halv fyra. En stillhet infinner sig. De behöver inte rusa iväg eller ha bråttom hem innan mörkrets intågande. Vi hinner få i oss några av dotterns lussebullar och en lång pratstund innan det är dags för bussen att ta dem ner till stationen.

När jag har kramat om dem, tackat för dagen och stängt ytterdörren efter dem stannar jag upp och förundras över deras frihetskänsla. Hur många fördelarna är med att de lämnat över spakarna till tågföraren. Tänker på om jag själv lite oftare skulle ha modet att lämna över livets spakar till Gud och hans planer, vad skulle hända då? Det är knappast så att Gud skulle slänga mig under tåget. Nä, jag tror egentligen att Han varsamt skulle föra mig på den vägen som är min, i det som är mitt liv. Var dag skulle Hans omsorg om mig leda mig. Men det är svårt. Min rädsla över att tappa kontrollen kanske snarare handlar om en dumhet över att inte lita på kärleken. För i kärleken bor friheten.

”Han förde mig ut i frihet, han räddade mig, ty han älskar mig.” (2 Sam. 22:20)

Så har det hänt, ännu en gång. Jag står där med mina känslor jag inte kan sätta ord på. Ett sammelsurium av glädje, tacksamhet och en avgrundsdjup sorg. Ingen bitterhet men ett uns av besvikelse. En i min närhet var bara för några veckor sedan så sjuk att han inte kunde stå själv utan behövde bäras ut på bår till den väntande ambulansen. Vi pratade då med varandra i telefon varje dag. Om det som är livet. Om bland annat vad som händer med en människa när allt den fysiska styrkan och med den, de praktiska handlingarna försvinner. När vi inget kan göra och huruvida lata vi då är, i våra egna ögon och andras. Nu, tre veckor senare, har sjukskrivningen, sedan drygt en vecka tagit slut, och han är tillbaka igen. Vardagen är återupprättad och det är som vanligt igen för hans del. Förutom efterdyningar av smärta ibland och en eftertänksamhet. Min glädje och tacksamhet är stor för hans skull. Det hade kunnat gå riktigt illa men skyddsänglarna gjorde åter igen sitt jobb. I glädjen över tillfrisknandet kommer en fadd smak jag inte kan sätta ord på. Jag står kvar, ensam igen. Med min egna smärta. Utan tillstymmelse av någon återgång till ett så kallat normalt liv. Det är en bottenlös sorg jag bär på och som jag inte alltid lägger märke till.

Trots mina ivriga försök, igen, att hitta en behandling som kan lindra min smärta och leverera mer ork har de stora förändringarna inte skett. Hela hösten har jag hållit i ett halmstrå av hopp. Tror mig se en myrstegsförbättring. Och i varje liten stund med mindre smärta och mer ork fyller jag mina lungor av tacksamhet.

I fönstren lyser adventsljusstakarna pålitligt. Även om det är mest våra egna jag i år kan ha glädje och njuta av. Advent är profeternas tid i kyrkoåret. De vill få oss att hoppas och tro på det vi inte kan se. Tro på en alternativ framtid. Profeterna lär mig också att tron på framtiden innebär en väntan. En väntan som jag ibland upplever oändlig och där ensamheten är stor. Det är ändå profeterna jag väljer att lyssna på. Jag håller fast i det lilla, lilla halmstrået av hopp. Och tro på det jag ännu inte kan se.

”Vi lever i tro, utan att se.”  (2 Kor 5:7)

Det plingar på dörren. Jag tittar bort mot ljudet och ser genom det avlånga fönstret, bredvid vår ytterdörr, en stolt farmor. Med raska steg går jag och öppnar dörren, med ett leende och orden att jag borde ha rullat ut den röda mattan för detta finbesök. I famnen bär min granne ett insvept litet knyte som vänder sin nyfikna blick mot mig. Hennes barnbarn, som bara är några månader, är på besök. Detta lilla underverk och denna skatt. Förundrat möter jag babyns blick och ett litet leende sprider sig i ansiktet på barnet. Jag kan inte se mig mätt in i dessa ögon, djupa som oceaner. Det är som att det där bor en hemlighet om det renaste, det klaraste och det mest oskyldiga. Om en fridfull och lugn plats vi egentligen aldrig velat lämna. Tiden stannar upp en stund där i hallen. Detta lilla liv bär på välsignelser i överflöd för alla runt omkring henne. En kärlekens hand vilar över henne.

Ett ögonblick och besöket är över. Trots det känns det som att jag har blickat in i evigheten. I det lilla barnet finns något jag tar med mig. Det handlar inte om hur stort något är. Jag kan ibland tycka att min enkla lilla bönesuck är för futtig. Att det där lilla sms:et inte gör nån nytta. Att min lilla stund i fåtöljen på kvällen är både okoncentrerad och trött. Men. Även den minsta av alla böner blir välsignad. Även den minsta av alla handlingar blir välsignad. Även den minsta av alla vanor blir välsignad. Även det minsta lilla underverk, omslutet i en filt i sin farmors famn, blir välsignad. Allt detta växer och i sin gåtfullhet blir till något större vi inte kan greppa i våra hjärtan.

”Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem.” (Mark. 10:16)

En svag doft av blodapelsin från tekannan sprider sig i vardagsrummet. På soffbordet brinner två värmeljus och bredvid står några änglar. Adventsljusstakarna lyser i fönstren. Jag har återvänt till soffan där jag tidigare under dagen legat och tittat på första advents-gudstjänsten, svagt nynnat med i ”Gå sion din Konung att möta” och lyssnat på dagens traditionsenliga bibeltexter när Jesus rider in i Jerusalem på en åsna. Nu har jag ställt fram två muggar och väntar på besök. Egentligen är jag alldeles för trött för det men jag trotsar min kropp till fördel för min själ.

Det varma teet visar sig vara en hit efter vännens promenad i det ruskiga vädret. Veckorna har rusat iväg och vårt möte har dröjt. Därför är glädjen stor över återseendet. Samtalsämnena flyter på och vi kommer ifatt varandras vardag. Hon har ätit julbord, varit på gudstjänst, spelat med musikkåren, skjutsat barnen, planerat julklappar, firat födelsedagar och bakat till kyrkfikat. Framåt väntar mer julbak, musicerande med musikkåren, sonens födelsedag och julkonsert. Jag får för stunden en inblick hur mycket en frisk människas liv innehåller av aktiviteter och arbete. Kanske alldeles extra när vi närmar oss jul. Vissa delar kan jag sakna så mycket att det gör ont i mig, andra ler jag över att få slippa. Även en frustration infinner sig när jag tänker på alla de där sakerna jag skulle kunnat bidragit med om jag mått bättre. Jag säger som Lotta på Bråkmakargatan: ”Jag kan så mycket!” men kan tycka att det finns en onytta i att mina gåvor inte kommer till användning. Är glad och tacksam över att min vän hinner med ett besök hos mig. När hon berättar att hon genom att komma in i min lilla bubbla av lugn och ro får känna lite frid blir jag alldeles varm inombords och undrar för en stund om jag hörde rätt. Jo, för säkerhets skull formulerar hon om och innebörden blir densamma. Hon känner frid när hon är här. Vilket för mig är både en ära och en gåta. I min kropp pågår ständigt ett krig av smärta, hjärndimma och trötthet. Hur kan hon då känna något jag inte kan ta på.

Besöket blir kort men lämnar en varm eftersmak. När jag har stängt ytterdörren efter henne tänker jag på söndagens evangelietext som jag hörde på förmiddagen, särskilt två fraser dyker upp i huvudet. ”Herren behöver dem” och ”ett lastdjurs föl”. Tänker att Herren behöver både dig och mig, oavsett tillstånd på kropp och knopp. Men uppenbart inte på det sätt vi har i åtanke. Åsnan som är ett lastdjur får här i historien en annan uppgift än det hon var född till. Förvisso liknande. Fast i slutändan är det stor skillnad mellan att bära på den här kungen och en säck potatis och vilka konsekvenser det ger till världen.

”Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl.”  (Matt. 21:5)