Hur kunde han förråda Jesus med 30 silverpenningar? Judas. Han som levde nära Jesus. Han som var en lärjunge. Vad hände? Vad var det som drev honom? Jag tänker att det var pengarna och makten han ville åt. Hans besvikelse på Jesus var troligtvis stor. Judas hade säkert stora drömmar och såg framför sig något helt annat än det som Jesus egentligen talade om. Höjden av förnedring för Judas var förmodligen när Jesus red in i Jerusalem på en smutsig åsna, ett arbetsredskap, istället för på en pampig och ståtlig häst, värdig en kung.
Ett litet förakt finns inom mig när jag läser om honom och vad han gjorde. Jag vill hålla ett avstånd med Judas. För 30 silverpenningar förrådde han sin vän och Herre. Det var mycket pengar förr, men ändå. Det skulle jag aldrig göra.

Ett bakslag drabbade mig för några veckor sedan i min sjukdom. I sängen växte bokhögen. Plattan låg ofta på laddning på byrån bredvid mig efter flertalet avklarade deckarserier. Hushållspapper fyllda med tårar låg i mitt knä. De dagarna orkade jag inte stiga upp. Hur länge skulle det hålla på? Min frustration och ilska över min sjuka kropp växte. Orkeslösheten och rastlösheten tävlade med varandra. Värst var hoppet som sakta smulades sönder bit för bit. Hoppet om en bättre och friskare framtid. Jag mådde bättre ett tag men det blev sämre igen. Helt oförberedd var jag på detta nederlag igen. Måtte det ändå få ett slut. Frustrationen gav näring åt idéer som positivt nog försökte komma på vad jag själv kunde göra åt min situation. Men tröttheten låg som en dimma runt mig och förlamade mig. Så onödigt. Kroppen blev stel som en pinne, munnen rak som ett streck, kinderna alldeles röda och jag hade lust att smälla igen dörren om mig. Jag var så arg. Arg. Arg!

När jag var barn fanns ett TV-program som handlade om en familj och en handdocka föreställande en fågel med stor gul näbb, som jag minns det. I den kaosartade familjen hände det saker som de inte alltid var överens om. Då dök den lilla fågeln upp i rutan, öppnade sin trut och skrek: Ilskan måste uuuuuut!!

I mina mörkaste stunder är inte Gud och jag överens om min sjuka kropp. Och min ilska måste uuuuuut. I min förtvivlan över att det inte blir som jag tänkt mig skulle jag kunna göra vad som helst för att bli frisk. Desperat och ursinnig ropar jag till Gud. Något måste kunna göras. Jag vill göra uppror. Sakta smyger sig idén upp om att göra revolt mot Gud. Kanske på något sätt gäcka honom. Kunde jag köpslå med det sjuka i min kropp som insats skulle jag kunna förråda Honom.

Oops! Det bor visst mer Judas i mig än vad jag vill erkänna för mig själv. Jesus kan lätt bli till salu bara mitt missnöje och min egoism är tillräckligt stora.

Vid en stilla nattvardsstund i gemenskap med andra kommer jag återigen att tänka på Judas som ändå fick vara med och dela brödet och vinet med Jesus. Det gäller även mig.
– Kristi kropp för dig utgiven.
– Kristi blod för dig utgjutet.

Klockan är fem över sex och det är sommarlovsmorgon. Utanför sjunger koltrasten och solens strålar har letat sig in genom persiennerna. Men det är inte fågelsången eller solen som väcker mig. Det är ett sms. Bittert ångrar jag att jag inte ställde mobilen på ljudlös kvällen innan. Nyfiken som jag är kan jag ändå inte låta bli att kolla upp vem det är ifrån och vad denne någon vill mig. I sms:et står det:
”Grattis på namnsdagen! Var jag först?” Ett leende sprider sig i mitt ansikte. I min stora familj, den som även innefattar mina syskon med familjer och mina föräldrar, har det på något sätt blivit viktigt att vara först med gratulationer på namnsdagar och födelsedagar. Först på bollen så att säga, som en fotbollsentusiast ibland oss skulle uttryckt sig. Denne någon har fördelen med att leva med morgonpigga småbarn, vilket också gör att han alltid är först ut med gratulationerna. Så även denna morgon. Tävlingsinstinkten är stor och vinnarlusten hos vissa av oss är större än hos andra.
Ända sedan barnsben har vi ”tävlat” om att vara först. Först i plurret, först med att äta upp maten, först med att gå utan strumpor på vårkanten och nu, först med att gratulera.

Oavsett storleken på vinnarskallen hos var och en av oss gör det inte ont att komma först. Det är något vi mer eller mindre strävar efter. Ibland kan dessa interna familjelater även komma till uttryck i gemenskap med andra som då står frågande och undrar vad det är som händer.

I min relation till Gud tror jag mig ibland komma först. Jag säger att jag söker efter Gud och tror mig vara först på den bollen. Men där går jag bet. Han har sökt mig innan jag ens visste vad ordet ”söker” betyder. En mer vilsam insikt når mig att jag behöver egentligen inte söka utan här handlar det om att bli funnen, att öppna upp min väg för Gud så att Han kan nå mig.
Jag upptäcker min kärlek till Gud och tror att jag är först ut med att bekänna och förklara mitt hjärtats lovsång till vår Skapare. Även där går jag bet, långt innan mina föräldrar ens visste om mig var jag älskad av Gud.
När jag vaknar tidigt på morgonen, före alla andra i huset, och kryper upp i min fåtölj med tron om att jag är först på plats finns Gud redan där och väntar på mig med orden: Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder. (1 Joh. 4:10)

Bakom mig hör jag hur tunga, djupa andetag övergår till ljudliga snarkningar från den kostymklädda affärsmannen. Tågkupén doftar kaffe. Det är så gott som fullsatt. Bredvid mig sitter min syster, hon ler mot mig och gör en knyck med huvudet bakåt. Jag nickar medhållande, jo, han snarkar högljutt. Båda vänder vi oss mot fönstret och ser ut på landskapet som raskt åker förbi.
-Det är som vackrast ute just nu, utbrister min syster. Och jag kan inget annat än hålla med. Skira, ljusgröna björkar, vitsippsbackar, körsbärsträd i blom, åkrar där gräset börjar gro, en och annan maskros och en klarblå himmel med några tufsiga, vita bomullsliknande moln som drar förbi. Jag vill inte släppa blicken från allt det sköna. Det är tappa-andan-vackert ute.  
Vi har varit på utflykt i drygt ett dygn, min syster och jag. På fredagsmorgonen bar det av till Stockholm. Det blev en hel del rolig shopping, både till mig själv och döttrarna. En oväntat fin prickig sommarklänning hängde på ett klädställ och bara ville följa med mig hem tillsammans med färgsprakande T-shirts till tjejerna därhemma. På kvällen var vi på musikal med imponerande röster och överväldigande musik efter en utsökt god middag på en restaurang bara några kvarter bort från hotellet vi bodde på. Eftersom min syster fyllde år fick vi både njuta av ett större rum och en stor fruktkorg på rummet. 12 000 steg blev det för oss, enligt systers stegräknare, under fredagen. Säkert blev det 12 000 ord också som vi utbytte med varandra varvat med skratt. Det var trettio år sedan sist som vi bodde tillsammans, bara hon och jag, och umgicks så intensivt och helhjärtat.  
Trötta, nöjda och tacksamma sitter vi nu på tåget mot våra familjer. Strax innan Nässjö påbörjar jag mitt tacktal men orden räcker inte till. Det är så mycket vi upplevt och fått vara med om dessa få timmar tillsammans. Det blir en tack- och hej-då-kram innan jag kliver av i Nässjö.
Där på perrongen står min man med ett stort leende på läpparna och väntar med bilen på parkeringen. På resan hem vill han höra om allt, vilka gator vi strosat på, vilka caféer vi besökt och om hotellfrukosten höll måttet. Och jag berättar om platser vi passerat som min man och jag har gemensamma minnen kring och att det fanns både våfflor och pannkakor på frukostbuffén. Han vänder sig emot mig, tar min hand i sin och ler. Han vill att jag ska berätta mer om resan, han får inte nog.
Hemma vid köksbordet blir det eftermiddagsfika när vi kommer hem. Döttrarna dyker in i köket. Kramarna blir långa och hårda. Fast de vill gärna berätta, med glimten i ögat, hur lugnt och skönt det varit utan mitt tjat. Dessutom har de fått glass till kvällsmatens pannkakor vilket aldrig händer när jag är hemma. Efter snabbt avklarat fika kilar de iväg in till vardagsrummet igen. Min man och jag dröjer oss kvar vid bordet och den sista sväljen kaffe. Det känns overkligt att jag varit iväg i drygt ett dygn. Nästan som en verklighetsflykt. Tacksamheten till min man fyller mig och på något sätt vill jag återgälda den här tappa-andan-stunden jag fått vara med om.

Dagen efter i min fåtölj summerar jag helgen. Jag tänker på vad Gud gör för mig. Skapelsen som nu brister ut i sin allsköns prakt och hur jag för ett dygn fått uppleva en verklighetsflykt från vardag och sjukdom. Tacksamheten är stor och jag tar psaltaren till min hjälp när jag återgäldar något av allt det goda Gud ger mig i ett Halleluja.
”Halleluja! Prisa Gud för hans mäktiga gärningar, prisa honom för hans väldiga storhet.”(Ps. 150:2)

Hemma i bokhyllan, på kontoret tillika pysselrummet, som rymmer bland annat noter, pärlor, viktiga-papper-pärmar och tuschpennor står även några kuvert uppmärkta med datumintervall. I dessa ligger kvitton av allehanda slag. Kvitton från inköp av kläder, skor och lite dyrare prylar. På bänken i samma rum ligger trasiga kläder. Där ligger en blus som har släppt i sömmen, ett par byxor där linningen lossnat efter bara några gångers användning, ett par jeans vars knä råkat ut för ett fall på asfalten och en kofta som saknar en knapp. Några av plaggen har jag med säkerhet rätt att klaga på. Där kommer jag antigen att får pengarna tillbaka eller ännu bättre, där kommer affären laga det som är fel. Vissa av plaggen får jag ta ansvar för själv och laga, där är det inte tillverkningen som felat.

Det är högsäsong för grodor i min mun. Grodor vars enda uppgift är att klaga. Och jag kan inte längre hålla dem i styr. Jag vill klaga på min kropp och på det bakslag som drabbat mig, igen. Den sjuka och urusla kropp som ingenting orkar. Den som inte kunnat ta sig till jobbet på över sju år. Den som inte har krafter nog till att skjutsa våra döttrar till aktiviteter på kvällarna. Den som inte vill stiga upp på morgonen. Och definitivt inte orkar hålla rent i hemmet eller tvätta kläderna. Grodorna vill också ropa ut sin klagan på hjärnan. Hjärnan vars celler rör sig i slowmotion som om de fastat i snigelslem. Cellerna som gör det svårt att upprätthålla koncentrationen när jag läser. De som glömmer namn jag mycket väl vet om. Eller gör att saker jag borde komma ihåg inte längre existerar. Mina klagomål bottnar i huvudsak i att jag inte kan välja. Min sjukdom gör det omöjligt för mig att säga ja till saker jag brinner för och saker jag älskar att göra.  
Men mest av allt vill grodorna klaga på alla de som har mage att klaga när de är friska. De som kan göra valen och ändå klagar på att det är för mycket. De vars almanacka är fulla av aktiviteter och då klagar på att livet rullar på för snabbt. De vars karriärslust gör att de jobbar på tok för mycket och dristar sig att klaga på tröttheten. De vi andra ska tycka synd om för att de lever ett så jäktigt liv att de inte hinner ta sig tid för relationer. De som tror att de är oumbärliga och klagar på att de inte hinner med. De som beklagar sig över att de inte hör av sig och där det dåliga samvetet skaver. De som ger sig själva gåvan stress, där prioriteringsfrågan är ett för svårt ord (fast de mycket väl vet vad det handlar om) och därför klagar på att det är för mycket nu. Tyvärr, den klagan går inte hem hos mig.
All den där klagan är som att jag med vilja skulle slå hål på mina jeansknän, spilla otvättbara färgfläckar på låren, fastna med byxbenen i cykelkedjan och ändå tro att jag kan få pengarna tillbaka.

Mina grodor tillsammans med klagomålen har jag lämnat tillbaka. Det blir en långsam och stilla skogspromenad. Tillbaka för grodornas klagan får jag en blåsippbacke och vårsolen som är fylld av värme och ljus till min trötta kropp.

Hemma rustar vi för kalas i helgen. Vår yngsta dotter fyller tio år. Det finns en del förberedelser som vi behöver utföra. Presenterna är redan inhandlade men vi ska slå in dem i färgglada papper med matchande snören. Tårtan vill hon garnera med hallonbåtar och kolasnören. Duka och pynta hör till det roliga. Med vimplar, serpentiner och ballonger blir partystämningen på topp. Det tur att jag har en ballongpump till min hjälp. En sådan underlättar arbetet enormt.

Min ballongpump inhandlade jag för fyra år sedan. Då skulle dottern ha ett gemensamt kalas med tre kompisar i en gymnastikhall. Hela avdelningen på dagis var inbjudna. På något sätt lyckades jag med att missa planeringskvällen med de andra mammorna. Dagen därpå ringde en av mammorna och berättade vad mitt uppdrag för kalaset bestod i:
– Ballonger!
Jo, jag hade hört rätt. Blåsa och fixa ballonger, det var det enda jag behövde göra. Helhjärtat gick jag in för mitt uppdrag. Hos Clas Ohlsson, en affär med det mesta, hittade jag en hylla med allehanda ballonger. Där fanns allt jag kunde tänka mig. Även långsmala ballonger som, med ett ganska stort tålamod, kunde förvandlas till möss, giraffer och hundar. Men en ballongpump var en nödvändighet. Över hundra ballonger blåste jag upp till det där kalaset. Särskilt glada blev alla kompisar när de fick ta med sig en figurballong hem och att det blev över så att även småsyskonen där hemma kunde få var sin.

Snart firar vi påsk. En del av oss förbereder sig med att en period innan påsk fasta. Vi inhandlar påskris, ägg och påskgodis. En storhelg med fyra dagars ledighet väntar oss. Kanske blir vädret vackert så att vårarbetet i trädgården kan komma igång på allvar? Vi rustar och gör oss redo för en långhelg.

Påskdagen är den festligaste och mest glädjefyllda dagen på året. Det är då vi firar uppståndelsen. Detta mysterium och detta mirakel. Vi har fått ett uppdrag. Men, det kan inte vänta tills påskdagens morgon, det gäller oss här och nu. Strax innan Jesus släpas iväg, döms för döden och dör uppspikad på ett kors ger han det här uppdraget till sina lärjungar: ”att vi skall älska varandra.” (Joh.15:17) Det är inget lätt uppdrag vi får. Jag vill gärna gå in helhjärtat i uppdraget men jag behöver hjälp. Likt ballongpumpen får ett litet träkors i min hand bli till min hjälp. Det får bli till en bön om tålamod för de människorna som går mig på nerverna, en bön om att kunna förlåta dem som gjort mig illa men framför allt en bön om styrka och mod för att sprida kärlek till alla genom mina handlingar. Jag tror på att korset bär den hemliga kraften som vi behöver för att kärleken mellan oss ska växa och spridas.

En söndag i februari styrde vi vår svarta Touran mot västkusten för att göra två inflyttningsbesök. Vi skulle besöka två helt olika hem med varierande livssituationer. Den gemensamma nämnaren i de båda hushållen var framtidshoppet och lyckan över ett nytt boende.

Vi startade vår resa strax efter frukost. Google maps fick visa oss vägen fram till vårt första stopp, ett radhus med en egen liten grästäppa. Ringklockan fungerade inte så vi knackade på och klev in. Familjen välkomnade oss och innan förmiddagskaffet blev det en rundtur på alla tre våningsplanen. De hade lämnat en fyra i ett stort flerfamiljshus och glädjen över något eget med enkelheten att komma utomhus snabbt gick inte att ta miste på. Möbler och saker från lägenheten gick att känna igen. Den blåa byrån från hallen hade hamnat i köket i det nya boendet. Den mysiga fåtöljen från sovrummet hade fått en skön plats i vardagsrummet. Tavlor på väggarna var redan upphängda. Där infann sig en hemtrevlig känsla. Hemmet var väl inboat. Jag frågade om den vackra bokhyllan i vardagsrummet, den borde vara ny då jag inte kände igen den. Det visade sig att den inte alls var nyinköpt, tidigare hade den stått i köket. Med en god lunch i magen lämnade vi familjen med en nu fungerande ringklocka, efter en framgångsrik insats av min livskamrat.        

Femton minuter bort låg vår nya destination. Rösten från Google maps berättade att efter 200 m skulle vi svänga höger för att sedan vara framme vid vårt mål. Flerfamiljshusen låg tätt intill varandra och parkeringsplatserna i närheten var underdimensionerade. Efter en snabb promenad i blåst och duggregn kunde vi knappa in portkoden till ingången av trevåningshuset. Ett varmt leende och kaffedoft mötte oss i trapphuset då vi plingade på dörren. Studenten visade oss runt, vilket snabbt var avklarat, drygt 30 kvm, ett rum och kök. Plus hall och ett litet, tjusigt badrum ej att förglömma. En soffa till rummet var beställd men hade inte kommit än. Kaffet och studentbakelserna, eller ballerinakexen som de egentligen heter, intog vi vid köksbordet. Det blev en härlig och skrattfylld stund i köket. Glädjen över att ha något eget efter att ha varit inneboende var stor hos studenten. Några tavlor på väggarna hade hon inte fått upp. De nya lamporna strulade lite. Men trots det kunde vi se hennes utsökta stil och smak. Det var en väldigt mysig lägenhet och bättre skulle det bli.

På vägen hem tänkte jag på den lyckade dagen och vad jag bar med mig förutom gemenskapen.

Vi människor lär känna oss själva allt eftersom åren går, vi kanske förändras något men grunden finns där. Precis som med det första hemmet vi besökte. Här var möblerna och tavlorna gamla, någon ny garderob var inköpt men stommen till hemmet fanns när de flyttade. Bokhyllan som var min favorit hade fått en ny plats och kom, enligt mig, bättre till sin rätt. I nya sammanhang i livet kan vi blomstra på ett nytt sätt. Vi kan hitta dolda förmågor och gåvor som varit undangömda.
I studentlägenheten var en del av möblerna ärvda och några var alldeles nya. Minnen från min egen flytt till första lägenheten dök upp. Den period i livet då jag sökte och försökte hitta vem jag var. Allteftersom bytte jag ut de ärvda möblerna till min egen stil och lärde känna mig själv, vem jag egentligen var.
Hemmet är en fredad zon där vi växer. Bokhyllan som blomstrade och kom till sin rätt får mig att fundera på vem jag är skapad till att vara och hur kommer min inredning, mina gåvor, i mitt inre bäst till sin rätt.    

Vi var på väg ner till mina föräldrars sommarstuga på västkusten. Den här gången var det dags att fira min födelsedag. Ute sken solen och inne i bilen gick luftkonditioneringen på för fullt. Döttrarna i baksätet undrade om vi inte var framme snart. Min livskamrat som suttit tyst och funderat en stund sa:
-Kronprinsessan och du har något gemensamt.
-Jovisst, svarade jag glatt, vi delar ju samma födelsedag även om jag är fyra år äldre.
-Ja såklart, men det var inte det jag tänkte på, kontrade han. Jag vet ingen mer än kronprinsessan som är så villig att fira sin dag tillsammans med sina föräldrar. Detta trots att ni båda nått en ganska hög ålder.
Visst hade han rätt min man. Jag har en ständig inbokning av sängplatser för mig och min familj omkring min födelsedag i föräldrarnas stuga. Den dagen vill jag fira med familjen, inte bara med den lilla utan även den stora som innefattar föräldrar och syskon. Min mamma och pappa vet detta. Strax innan sommaren anländer ringer mamma för att berätta att mina älsklingskakor är bakade och ligger i frysen. Redo för födelsedagskalas. Så länge jag kan minnas har mamma bakat dubbla havreflarn med choklad emellan till mig. Det är imponerande.

Det är inte bara födelsedagar, min egen och andras, jag gärna firar med förkärlek tillsammans med nära och kära. Förlovningsdag, bröllopsdag, dag-då-min-man-och jag-blev tillsammans uppmärksammar jag glatt. Dagar markeras i almanackan för att bli ihågkomna. I firandet av minnesdagar bor en glädje jag gärna delar med andra.

Idag är en konstig dag. Jag är kluven inför den. Fira är fel ord att använda den här dagen. Helst skulle jag vilja glömma den. Det är sju år sedan jag blev sjukskriven på heltid. I min almanacka skriker den här dagen till mig, även om jag inte på något sätt markerat den. Hur gör man en sådan här dag? Ingen annan vet om den eller försöker komma ihåg den. En alldeles vanlig dag för de flesta. Men för mig är det en dag fylld av stor saknad och sorg. Den här dagen vill jag egentligen inte vara ensam. Fast vem ringer jag och vad skulle jag säga? ”Jag vill gråta en stund med dig, kanske äta ett vaniljhjärta (som kommer på god andraplats bland mina favoritkakor) och minnas den gamla Sara.” Även om den nya Sara är okej finns det något i den friska, gamla Sara som jag längtar efter att få uppleva igen. Den saknaden vill jag så gärna dela med någon. Men det är svårt.

När vi firar något eller någon är det lätt att bjuda in till fest. Gästerna förväntar sig glädje och gemenskap. Det är svårare att bjuda in när vi saknar någon eller något. Även om behovet är stort, kanske till och med större. För vad skulle vi bjuda in till?
När vi tillsammans delar och bär varandra blir dessa tunga dagar lite lättare. De bär med sig hopp och mod att gå vidare. Istället för stor sorg fylls dessa dagar med tacksamhet. Tacksamhet för vaniljhjärtan och vänner.  

En riktig man cold har drabbat mig. Jag snörvlar, stönar, snorar och hostar med tron om att hela lungorna ska följa med ut. Mitt vackraste jag har förvandlats till det mest ofräscha och minst charmerande man kan tänka sig. Familjen har fått flytta upp på övervåningen för att de ska få sova i fred utan att väckas av mina mindre angenäma ljud. Sängen har förvandlats till ett dygnet-runt-boende. Bredvid mig på golvet växer högen utav använda näsdukar. Jag är glad om jag kommer så långt ut som till köket för att kunna upprätthålla vätskebalansen i kroppen. Annars är det inte mycket med mig. Kan inte förmå mig göra något meningsfullt. Stirrar tomt ut genom fönstret. Förmår inte ens drömma mig bort. Hjärncellerna rör sig i slowmotion, som att de har något geggigt på fötterna.    

Skulle jag varit ett djur nu så hade jag varit en manet som blivit uppsköljd på stranden av flodvågorna men stannat kvar då det blev ebb. Här på stranden skulle jag ligga, slemmig och ofräsch utan att kunna röra mig ur fläcken. Folket på stranden skulle gå omvägar för att inte råka komma i närheten av mig. Jag skulle inte kunna förflytta mig utan stilla få vänta på en ny flodvåg som skulle kunna ta mig ut till havs igen. Ut till friheten och livet. Men vad finns att göra där jag ligger? Utan energi och kraft att ta mig upp på egen hand. Upp från sörjan och tristessen, från ensamheten och kraftlösheten. Inte mycket. Jag får stilla vänta. Och hoppas. På en ny flodvåg. Den som ska bära mig och förlösa mig från allt det där oönskade i livet.

För visst har vi alla våra perioder av ebb i livet. Då vi gör allt för att slita oss loss utan att lyckas. Trots ansträngning förflyttas vi inte en millimeter eller i värsta fall förvärrar vi bara situationen. Då det enda som hjälper är, att stilla vänta på en ny flodvåg som fyller en med liv.

Allt har sin tid. Att ligga som en manet på stranden vid ebb uppsköljd av havet har sin. Att fångas av vågorna igen och uppfyllas av ny energi har sin.

Strax före klockan sex på morgonen står jag och köar tillsammans med andra bokentusiaster utanför bokhandlaren. Äntligen är dagen D här som jag har längtat efter. Det är som julaftonen när man var liten fast mycket bättre. Bokrean, ett frosseri utav böcker. Fem affärer har jag på min lista som jag ska besöka. I katalogerna som jag tidigare fått hemskickat har jag kryssat för de mest intressanta böckerna med de lägsta priserna. Morgonen rusar iväg och på väg hem går jag in i den sista av alla bokaffärer jag tänkt besöka. Den här affären är den med de dyraste priserna men med den mest spännande hyllan. Här har de nämligen samlat böcker, i ett fåtal exemplar, som de inte vill ha kvar i sitt lager. Böckerna på hyllan finns inte att hitta i någon katalog och de är inte heller upptryckta som någon extra utgåva enbart för bokrean. Det här är bokrea på ”riktigt” och man kan verkligen göra fynd. Och fyndar är just det jag gör den här morgonen. Jag hittar två intressanta böcker som får följa med mig hem. Jag tittar på min klocka och inser att det snart är dags för den årliga bokrea-frukosten hemma i mitt lilla kök. Med långa armar och en lätt värkande nacke tar jag mina fullproppade påsar och beger mig hemåt. Jag hinner bara hänga av mig mina ytterkläder i den trånga hallen då det ringer på dörren. Min väninna är redan här, hon ser nöjd och belåten ut. Vi hjälps åt med att plocka fram frallor, pålägg och kaffe. På det lilla köksbordet lägger vi även upp våra nyförvärvade skatter. Vi berättar om hur vi haft det på morgonen för varandra, om hur svårt det var att hitta just det vi sökte, om de billiga priserna, om människor vi mött, om de långa köena och tills slut plockar vi upp våra egna fynd ur kassarna. Ur min väninnas kassar plockar hon med stor iver upp stora, vackra Coffee table books som handlar om konst, inredning och mode. En diktsamling av någon för mig helt okänd författare och en samling av små noveller från början av 1900-talet lägger hon också på köksbordet. Från mina kassar plockar glatt jag upp lättsmälta romaner av bland annat Marian Keys, Nora Roberts och John Grisham, klassikern Kejsaren av Portugallien av Selma Lagerlöf med avsikten att den ser snygg ut i bokhyllan, en kokbok fylld med pastarecept för den fattiga student jag är, en evangeliesynops och en bok om andlig uppbyggnad av munken Wilfrid Stinissen för att stilla min längtan.

Det är bokrea igen. Det är länge sedan min väninna och jag åt bokrea-frukost tillsammans och delade med oss utav våra fynd. Numera brukar det i bästa fall bli en kort sms-konversation om eventuella fynd, om vi ens tagit oss ut. Bokrean är inte längre vad den brukade vara, många affärer är nerlagda och fyndhyllor är numera en ännu mer sällsynt raritet. Jag tänker tillbaka på innehållet i våra kassar, det kunde inte varit mer olika. Men det spelade ingen roll. Snarare berikade det oss i våra olikheter, för det var inte kassarnas innehåll som var det viktiga. Det var det vi delade och hade gemensamt som gjorde frukosten så fylld av gemenskap och glädje. Kärleken till det skrivna ordet. Under åren som gått har min kasses innehåll ändrat karaktär. De lättsmälta kärleksromanerna har bytts ut till böcker som handlar om prinsessor, barndetektivbyråer och trollkarlar till våra döttrar. Men kärleken till böckerna är densamma och viljan att sprida den vidare är stor.

Vi bär alla våra livskassar med olika innehåll. Ibland kan det vara enklare när kassarnas innehåll liknar varandras men det är inte säkert att det blir roligare eller bättre av det. Vi är inte det vi fyller våra kassar med. Vår gemensamma nämnare håller oss samman. Det vi alla har gemensamt är att vi är älskade för dem vi är. Den kärleken jag vill vara med och sprida vidare.

Vi är på väg uppåt landet. En långhelg bland snöfyllda backar väntar oss. Det är tretton år sedan senast som jag stod på ett par slalomskidor och för våra döttrar ska det bli första gången. Framför oss har vi onekligen en spännande resa på många sätt. Väl framme, efter en snabb lunch, börjar vi knäppa på oss de tunga pjäxorna. All utrustning vi hyrt verkar passa bra och längtan ut till backen är stor. Strax utanför vårt boende ligger den perfekta nybörjarbacken med knappt någon lutning alls. Dessutom är vi helt själva i liftkön. En bra start för oss alla. Med lite instruktioner från liftkillen om hur man använder en knapplift, går det förvånansvärt bra för döttrarna att åka med. Pappa åker först, efter honom åker den äldsta dottern, sedan den yngsta dottern och till sist jag. Med en frihetskänsla och fylld med stor förväntan inför helgen försöker jag ta in omgivningen och greppa det faktum att en, sedan länge, dröm går i uppfyllelse. Upptäcker, då jag står i liften och sakta glider uppför den lilla backen, vad jag förr njutit stort utav med skidåkningen men helt glömt bort att jag uppskattar så mycket. Det är känslan av stillhet och ro som kommer när jag med hjälp utav en knapplift sakta glider uppför en backe till ljudet av knarrande skidor mot ett snörikt underlag samt ett surrande läte från liften som förstärks och övergår till ett mer rasslande ljud när jag närmar mig en stolpe. Den stillheten och den tystnaden som infinner sig i en knapplift är svårslagen. Då, när jag för en stund ingenting kan göra eller har någon att kommunicera med, under tiden som liften tar mig upp till toppen. För ett ögonblick låter jag mina tankar svävar fritt för att strax återigen ansluta mig till gemenskapen och sorlet av en väntande familj. Kombinationen som blir i slalombacken är oslagbar. Rörelse, gemenskap, stillhet och tystnad.

Det är där i knappliften jag funderar på hur ofta jag söker upp tystnaden i vardagen. Tystnaden som gör att andra obetydliga ljud hörs. Den tystanden är något ömtåligt, något jag vill vara rädd om och något jag kan längta efter. Fast hemma i vardagen är det svårare för där konkurrerar den med så mycket annat. Men vad händer om jag stänger av radion i bilen när jag kör? Jag hör ljudet av vinterdäck mot grusade vägar och bilmotorns låga brummande. Vad hör jag mer? Hemma i köket när jag sitter i fåtöljen fångar jag upp väggklockans tickande, kylskåpets svaga surrande och mina egna andetag. Stillheten och ron kommer till mig som en välkommen kär gammal vän.