Vi var på väg till mormor och morfar på landet i mammas lilla, mörkblåa Fiat 127: a med plastklädsel. Det här var före mobiltelefonernas tid och innan alla extrainsatta nyhetssändningar som upplyser om fara för allmänheten. Jag var bara några år gammal. Något säkerhetsbälte var det inte på tal om där jag satt i baksätet. Mamma körde betydligt saktare än vad hon brukade. Det blåste ohyggligt mycket, säkert var det klassat som storm. På vägen där vi åkte låg nerblåsta träd. Vi fick köra runt och emellan dessa för att komma fram. Så var vi nästan framme hos mormor och morfar. Vi skulle bara genom närmsta byn och ut på landet igen. Då låg där ett stort omkullblåst träd vid kyrkan mitt i byn, rakt över vägen. Det fanns ingen möjlighet att vi skulle kunna ta oss vidare. Det var ingen ide att försöka fortsätta resan. Med en stor klump i magen hos mig, säkert hos min mamma också, började vi vår resa hemåt. Nu var det fler träd liggandes på vägen. Skulle vi nånsin komma hem igen? Rädslan hos mig var stor. Trots rädslan låg min trygghet och tillit helt hos mamma. Jag litade blint på att hon skulle ta oss hem, tryggt och säkert.

I livet stormar det ordentligt ibland. Det blir inte alls som jag tänkt mig. I desperation öser jag vatten och ropar förtvivlat. Mitt i kaoset känns det som att Gud sover.

Kommer att tänka på berättelsen om Jesus och stormen. Jesus och lärjungarna är på väg i båt över sjön. En stormvind kommer, Jesus ligger och sover. Lärjungarna får väcka honom för att be om hjälp. Och Jesus stillar, lite yrvaket, stormen.

Det mest intressanta i den här berättelsen är det som händer precis innan lärjungarna väcker Jesus, strax innan undret. Det är värsta stormen. Lärjungarna tror att de ska drunkna, så illa ser det ut. Vad gör Jesus då i detta högljudda kaos, när lärjungarna skriker till varandra och desperat öser vatten? Jo, han ligger och sover tryggt.

Hur kunde Jesus fortsätta sova i det kaos som rådde på båten? Hade han varit minsta lilla rädd eller orolig så hade han vaknat av sig själv. Men lärjungarna var tvungna att väcka honom. Jesu trygghet och tillit låg hos Gud. Med påtryckningar från lärjungarna steg Jesus upp och sa åt sjön att vara stilla. Nu var det Jesu tur att ifrågasätta lärjungarna ”Var är er tro?” En befogad fråga egentligen. För lärjungarna räckte det inte att se Jesus lugn och trygg i kaoset. Nä, de behövde ett under för att tro.

Så hör jag Jesu fråga till lärjungarna mitt i min egen kaosartade tillvaro; ”Var är er tro?” Den där gången mamma och jag var ute i stormen litade jag blint på henne, det var ingen tvekan i det. När jag tycker Gud sover i min egen storm vill jag tro. Tro på att Guds lugn är något positivt. Tro på att lugnet kan ge mig en inre frid som bär mig genom allt, trots kaoset utanför.

En dag steg han i en båt tillsammans med sina lärjungar och sade till dem: ”Låt oss fara över till andra sidan sjön.” De lade ut, och under färden somnade han. Men en stormby svepte ner över sjön, så att de tog in vatten och var i fara. Då gick de fram och väckte honom: ”Mästare, mästare, vi går under!” Han vaknade och hutade åt vinden och vågorna, och de lade sig och det blev lugnt. Och han frågade lärjungarna: ”Var är er tro?” Häpna och förskräckta sade de till varandra: ”Vem är han som till och med befaller vindarna och vattnet och får dem att lyda?” (Luk. 8:22-25)

Folksamlingar är inget jag föredrar. Jag ”tyar” helt enkelt inte med när det är för många människor på samma plats. Det hänger ihop med min smärta. Bruset, trivseln, pratet och skrattet blir för mycket för mig. Ibland utmanar jag mig ändå och utsätter mig för det jag egentligen inte klarar av så bra. På så sätt vinner jag något annat.

Det visades en stor musikal på stadens kulturhus och så klart ville jag gå dit. Min livskamrat hade sett den och tyckte inte att det var en nödvändighet att se den igen. Annars är det ganska skönt att ha med honom vid sådana här tillfällen, för han vet hur jag och min smärta fungerar. Det blev istället en väninna, hennes syster och jag som gick. Det var inte förrän jag stod i foajén och skulle hänga in min kappa som det slog mig att den ska med hem igen. Det där momentet då alla står i en enda stor folkklunga, trängs och armbågar sig fram som att elden vore lös för att få ut sin jacka efter föreställningens slut, det där fixar jag bara inte. Under musikalens gång funderade jag några gånger på hur jag skulle lösa det hela. Våndan fanns där och på något sätt behövde jag ta tjuren vid hornen. Frågan var bara hur? Ett tårdrypande slut på musikalen och vandringen ner mot garderoben var ett faktum. När vi kom närmare så vände sig min väninna emot mig, utan att jag sagt ett ord om min ängslan, och sa: ”Jag tar din lapp till din jacka också. Vänta där det är lite lugnare.” Den befrielse som sköljde över mig var som en förlösande knut. Tänk, hon visste vad jag behövde innan jag ens bett om det. Jag fylldes av en stor förundran och tacksamhet.

Dagen efter slog jag mig ner i min fåtölj på morgonen och blev påmind om min väninnas handlande då jag läste från Matteus ”Ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det.” (Matt 6:8)

Ibland kan jag gå med en gnagande oroskänsla inombords. Ett litet problem har legat och trasslat till sig. Jag nämner inte ens oron för Gud. Tycker kanske någonstans att det är för banalt och tilltrasslat att be om. Jag har ju dessutom själv satt mig i situationen. Så hux flux är problemet ur vägen utan jag ens ansträngt mig. Då kan jag översköljas av den där förundran som infann sig tillsammans med min väninna. Förundrad över att Gud känner mig så väl och vet vad jag behöver innan jag ens ha bett om det.

Den förundran över att någon känner mig och vet vad jag behöver väcker nyfikenhet, glädje och tacksamhet hos mig. Var morgon får jag vakna med en förtröstan på Gud, att han vill mig allt gott den här nya dagen.

Klockan var närmare tolv på natten då vi kom fram till hotellet där vi skulle tillbringa vår semestervecka. Flygresan hade varit tröttande och det var skönt att få röra på benen igen. Incheckningen på hotellet gick smidigt, vi rullade iväg våra tunga resväskor ner mot havet och vårt rum. När vi kom in i rummet så gjorde vi som vi alltid brukade göra, kollade in de olika faciliteterna; badrummet, pentryt, kylskåpet, sängarna och till sist uteplatsen. Den här gången väntade en överraskning för våra tjejer. Utan att ha berättat något så hade vi bokat ett rum med tillgång till egen pool. Så när vi kom ut på terrassen och tjejerna upptäckte vår lilla surpris så steg jublet och de spontana dansstegen virvlade runt i natten. Vår yngsta tjej slängde sig ner i en saccosäck på altanen och utbrast lyckligt: ”Jag älskar mitt liv just nu.” Tänk er den totala glädjen och lyckan i att bara finnas till och vara. Då suddas allt annat bort.

I helgen var vi på gudstjänst. Det var Alla helgons dag. Vi var där för att minnas och uttrycka vår saknad, över de som dött, genom att tända ljus. När ljusen tändes på gudstjänsten så lästes några bibelord, ett var hämtat från Uppenbarelseboken. ”och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer.” (Upp. 21:4)

Kan inte påstå att jag så ofta går omkring och tänker på himlen eller om jag ska vara ärlig, ens längtar dit. Jag tror att det finns någonstans dit vi kommer när vi dör men jag har så svårt att föreställa mig hur det är eller kommer att bli.

Oftast har jag det bra här och nu. Trots den smärta som genomsyrar min kropp och påverkar hela vår vardag, är livet gott. Dagarna försöker jag fylla med det viktigaste, glädje och kärlek. Det är väl det som gör att jag inte längtar till himmelen. Men visst kunde livet vara mycket bättre. De istappsvassa dagarna då allt är tårar och smärta skulle jag helst vilja slippa.

Om jag ändå skulle våga drömma eller önska hur det är i himlen så skulle jag vilja att det är som de bästa stunderna här på jorden. För då finns ingen sorg, ingen klagan och ingen smärta. Vi skulle få vara tillsammans allihop och slänga oss i var sin saccosäck.

På min skogspromenad går jag förbi två väldigt olika hus som nästan ligger granne med varandra. Det första huset är ganska nybyggt, en vit fyrkantig låda med stora fönster, gigantisk altan och välklippt gräsmatta av gräsklippsroboten. Avskalat och rent är intrycket man får när man ser huset. Det andra huset är slitet, byggt kanske någon gång på 50-talet och ytterligare påbyggt senare. Färgen flagar på flera ställen. På en del av huset är målning påbörjad men inte avslutad. Bräder skulle behövas bytas ut och säkerligen finns det en tanke om att det ska göras, för vid ena gaveln står en byggnadsställning. I trädgården ligger det fullt med prylar och bråte av allehanda slag. Stökigt och slitet är intrycket av det här huset.

Så föreställer jag mig att jag går på besök hos husen. Jag börjar i det vita, avskalade och kubformade huset. Här har jag tidigare fått en inbjudan. På måndag klockan elva är jag välkommen. Jag ska även ta med mig innetofflor. Någon minut i elva står jag vid dörren och ringer på. När jag tittar in genom fönsterna är det nersläckt överallt. Jag känner på dörrhandtaget, det är upplåst därför öppnar jag och ropar ”Hallå!”. Inget svar, så jag kliver in. Går till köket. Här ligger det en lapp till mig med ett meddelande snabbt nerklottrat: ”Jag är inte hemma, behöver vara på jobbet. Det finns kaffekapslar i översta lådan. Du kan välja på espresso, cappuccino, kaffe med eller utan mjölk, kaffe med eller utan socker, kaffe med chokladsmak och nyheten kaffe med lakritssmak. I kylskåpet står en prinsessbakelse. Men var försiktig med det du använder i köket och diska efter dig. Sitt och ät din fika gärna vid köksön så att du inte smular ner någon annanstans. Du har väl förresten tagit på dig dina innetofflor?” Jag äter min prinsesstårta och dricker utav kaffet med lakritssmak. Diskar efter mig och lämnar huset ganska snabbt. Kaffenyheten var ganska äcklig, även om jag gillar lakrits. Eftersmaken var besk och sötsliskig precis som besöket. En tom och kall känsla infinner sig hos mig.
Jag ser hur det lyser längre bort i det slitna huset. Kanske jag skulle ta och kolla ifall någon är hemma. När jag närmar mig ser jag hur blockljusen står tända på köksbordet. Jag knackar på och inifrån hörs ett glatt: ”Kom in!” Det doftar bryggkaffe och nybakade kanelbullar i hallen. ”Ta inte av dig utan kom in som du är”, hör jag från köket. Jag möts av ett leende när jag går över tröskeln till köket. ”Va roligt att jag får besök.” säger kvinnan med leendet. ”Kom och slå dig ner. Jag skulle just dricka mitt kaffe och äta en bulle.” Jag blir kvar en lång stund i köket i det slitna huset. När jag lämnar huset är jag fylld av en varm känsla inombords. Eftersmaken av kaffet och besöket är fyllda av härliga aromer jag bara vill ha mer utav.

Besöken i husen kan symbolisera mötet med olika människor. Det nybyggda huset har mycket fokus på det yttre. Ibland är inte ens ägaren hemma utan på jobbet. Där är det också svårt att få vara sig själv. Innetofflor behövs för att inte smutsa ner eller ”kliva på”. I det slitna, sårbara huset finns värmen och öppenheten för andra. Här får jag vara som jag är. Husen på min skogspromenad väcker många tankar. Vem är JAG i mötet med andra människor? Är jag närvarande i de möten som blir eller tänker jag på annat? Vågar jag visa mina mindre angenäma sidor så att människor i min närhet kan vara sig själva och slipper ta på sig innetofflorna?

Det slitna, stökiga huset få bli en förebild och inspiration för mig. Precis som det huset, blir jag aldrig färdig med mig själv. Närvaron är viktig i ett möte. Jag får blotta mina svagheter och på så sätt ge rum för andra att vara sig själva. Tänk om jag kunde få ge en eftersmak av värme och nybakade kanelbullar.

Mina muskler är spända och stela. Axlarna har dragit sig upp mot öronen. Kroppen värker. Avslappning är välbehövligt. Jag försöker läsa på och lyssna in för att lära mig slappna av i kroppen. Lära mig hur jag ska få musklerna nerifrån tårna ända upp till huvudet att slappna av. Andningen i detta är otroligt viktig. Till sin hjälp, läser jag, kan man använda ord för att hitta en lugn puls. Ett ord för inandning och ett för utandning. Ska bara hitta de ord som passar mig. Funderar och testar olika ord för att se vad som ger mig mest lugn och ro.

Vi är samlade, ett tiotal personer, för att dela nattvarden med varandra. Det är alldeles lugnt och stilla. Jag sträcker ut min hand och får oblaten i handflatan. ”Kristi kropp för dig utgiven.” Oblaten ligger upp och ner. Jag snurrar den sakta rättvänt. På oblaten finns en upphöjd bild. Ser på den korsfäste mannen. Han dog för mig. Jag är älskad mer än jag nånsin kan förstå. Nattvardsandakten fortsätter med förbön. Vi ber för varandra och för de böneämnen som kommit in. På så sätt får vi älska vidare. Vi tar emot Guds kärlek och ger kärleken vidare. Stunden tillsammans blir som ett enda långt andetag. Jag andas in att jag är älskad. Jag andas ut att jag älskar. Orden, jag sökt, har jag äntligen funnit.

På mattan hemma vid fåtöljerna ligger jag, raklång. Känner hur fötterna slappnar av och blir tyngre. Benen slappnar av. Ryggen, magen, armarna, axlarna och huvudet likaså. Kroppen blir tyngre och sjunker långsamt ner mot golvet. Andningen blir långsammare. Jag andas in på ordet älskad. Hela min kropp, ända ut i minsta cell, fylls av en varm känsla. Jag andas ut på ordet älskar. Kroppen gör sig redo för att ge vidare.

Andas in – älskad, andas ut – älskar. Ett andetag som rymmer det viktigaste av livet, att vara älskad och älska vidare.

Det kom ett sms för några veckor sedan. Det innehöll ett boktips, kanske boken kunde vara något för mig. Nyfiken som jag är gick jag in på förlagets hemsida för att läsa mer. Där fick man även ett smakprov från bokens första sidor. Visste inte vad jag kunde förvänta mig och var ganska loj i min inställning då jag började läsa förordet. Jag var verkligen inte beredd på vad som skulle hända. Håret reste sig på armarna och tårarna började rinna ner för kinderna. Jag kunde inte värja mig för alla känslor som dök upp. Det blev en väntan på ett par veckor innan jag hade boken i min hand. Första dagen då den kom på posten läste jag boken både framifrån, bakifrån och framifrån igen. Efter det har jag varje dag plockat fram boken och läst ett litet stycke, en dikt eller bara tittat på de vackra bilderna. Författaren har skrivit och illustrerat om sin smärta men också om det som bär igenom allt. Igenkänningsfaktorn är hög. Här finns det någon jag kan spegla mig i. I min smärta är jag inte ensam. Jag får stanna till vid orden, idissla dem och veta att någon finns som upplever det som jag. Bilderna talar sitt eget språk, de bär på smärtan, hoppet och samhörigheten.

När livet gör ont vill vi inte vara ensamma i det svåra. Författaren skriver: ”Jag vill att mina närmaste är intresserade och försöker förstå mig, annars känns det ensamt och det blir svårt att ha rätt förväntningar på varandra.” hon fortsätter: ”Vi ska försöka förstå varandra, men jag tror inte att man helt kan förstå det man själv inte upplevt.” Det här är en grundförutsättning för att slippa den yttre ensamheten; att vi försöker förstå och är intresserade av varandra. Försöker utan förutfattade meningar förstå, det kaos och den sorg som bor hos den som lider.

Den innersta ensamheten kan vara svår att nå. Dit kan bara den gå som upplevt något väldigt likande. Det är väl därför boken drabbar mig så. Här i min smärta är jag inte ensam. Det finns någon mer som satt ord och bild på hur det är där innerst inne.

Så slår jag mig ner i min fåtölj igen, öppnar boken, bläddrar fram en sida med ett kors. Jag lyfter blicken. Ser min ikon på symaskinsbordet bredvid. Vänskapsikonen föreställer Jesus som håller armen om abbot Minas. Så ser jag mig själv byta plats med abboten. Jesus lägger armen om mig och viskar i mitt öra: ”Du är inte ensam.”

Inspiration och citat är hämtade ut boken ”Svag men ändå stark” av Eva Hylander. En klart läsvärd bok för alla dem som lever med smärta men också för dem bredvid som vill förstå och är intresserade.

Jag hade lånat min brors stora ryggsäck som rymde 60 L. Semestern var välplanerad. Med buss skulle jag först ta mig till en släktings stora sommarhus vid Bohusläns kust några dagar senare skulle jag vidare med buss till Oslo. Drygt en vecka skulle jag vara borta. Den stora ryggsäcken rymde en hel del. Det där med att packa lätt har jag alltid haft svårt för. Om det nu finns plats så kan jag ju lika gärna packa ner lite av varje som jag kan tänkas behöva. Kommer ihåg att när jag ställde min proppfulla packning på vågen så visade den 40 kg. Men konstigt nog var det inget jag kunde plocka ur och lämna hemma. Undrar fortfarande varför de gröna, höga gummistövlarna var med, det var ju inte direkt något scoutläger jag skulle på. Där fanns mer jag egentligen borde ha lämnat hemma.

När jag kom fram till första stoppet i Bohuslän, denna lilla idylliska pärla, så stod min kära släkting och väntade på mig. Det blev ett kärt återseende. Vi började traska mot sommarhuset. Den gigantiska ryggsäcken åkte upp på min späda rygg. Min packning var mer än jag orkade bära. Svetten rann, ryggen värkte och jag ångrade bittert gummistövlarna. Det bar uppför dessutom. I min glädje, iver och reslust, då jag packade, hade jag helt glömt bort denna uppförsbacke. Som av en händelse kom en granne till min släkting cyklandes. Hon stannade till och erbjöd sin pakethållare. Med glädje och tacksamhet över denna goda människa lyfte jag av ryggsäcken och la den till rätta på cykeln. Den fortsatta färden gick lätt och kaffet, i den grönskande trädgården, smakade fint när vi kom fram.

Sjukdomar, andras och min egen, tandläkarbesök, en bil som krånglar, oro över hur dagen ska bli, kraven på mig själv och stressen över att hinna med allt. Ibland känns det som att livet gett mig en hamburgermeny med extra allt utan att jag bett om det. Det blir mig för övermäktigt. Vissa saker har jag packat ner i ”livsväskan” själv och andra rår jag inte på. Hur var det nu han sa?

”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.” (Matt 11:28-30)

Cykeln är framplockad. På den får jag lägga min väska. Efter ett tag lär jag mig att plocka ur saker jag inte behöver, saker som försvårar framkomligheten. Guds ödmjuka och milda hjärta lär mig att lätta bördan. Kraven, stressen och oron som jag kan påverka plockar jag ur, en liten bit i taget. Kvar på pakethållaren finns bara det jag inte kan rå på. Med en lättare cykel blir resan vilsammare. Vilan som jag så efterlängtat behöver.

Jag hoppade in i bilen på passagerarsidan. Min far och jag skulle ut och åka över dagen. Han är en stabil chaufför. När jag hade satt mig till rätta vände jag mig emot honom och frågade ”Hur är det idag?” Han svarade mig helhjärtat; ”Det är bra. Kan man vara salig, så är jag det.” Så vackert sagt och så inspirerande. Tänker att är man salig, så är man lite mer än bara lycklig.

Den där frågan ”Hur är det?” är bland den svåraste frågan jag vet. För mig är det svårt att veta när frågan endast är en hälsningsfras då jag bara ska svara ”Jo, tack det är bra.” Eller när frågan faktiskt är ställd med ett stort intresse, då jag bör svara innerligt, sanningsenligt och uppriktigt på hur jag egentligen mår och känner mig. En av anledningarna till frågans svårighet enligt mig är att jag under sju års tid levt med smärta. Det går upp och ner, vissa dagar är det bättre och andra betydligt sämre, men kroppen mår aldrig bra. Det påverkar hela mig. Även om smärtan är en vardag för mig, något jag ständigt lever med, så blir följden att det aldrig är 100% bra. Skulle jag bara utgå ifrån min kropps mående så skulle svaret på den där frågan alltid bli dåligt. Men livet är mer än smärta. Livet kan vara gott ändå.

Förra veckan mötte jag en mamma till vår yngsta dotters kompis. Hon berättade om sin vardag och om det lugn hon försöker skapa. Där intentionen är att leva livet så bra i vardagen, att hon aldrig vill eller behöver ta semester ifrån den. Semestern och helgerna är i sig alldeles för korta, sa hon.

Har tänkt mycket på det sedan vi sågs men också på min smärta jag lever med. Jag vet inte om eller när jag kan bli smärtfri. Jag kan inte endast leva för de smärtfria stunderna då det känns som om jag har lite semester. Nä, jag måste hitta guldkornen här och nu så att jag helhjärtat kan säga att livet är bra trots smärtan. Då behöver jag acceptera och förändra, det jag kan förändra. Livet pågår nu, inte sedan.

Önskar att jag kan leva mitt liv sådant, trots smärta, att svaret på frågan ”Hur är läget?” oftare skulle kunna vara; ”Idag är det bra. Idag är jag salig. ”

Vissa människor skriver ett kryss i handflatan för att komma ihåg saker. Jag skriver listor på små post-it-lappar som jag lägger lite varstans, dessa kan jag sedan hitta ett halvår senare. Särskilt inköpslistor har en förmåga att hamna i bortglömda fack i handväskan eller i en gammal jacka. Det är bra att ha små knep för att komma ihåg och bli påmind.

På min vänsterarm har jag tre stycken armband. De är bland de dyrbaraste smycken jag äger. Fast givetvis inte om man ska se till värdet på dem rent pengamässigt. Nä, de har ett annat värde för mig. Det ena armbandet är gjort av små glaspärlor i orange, gult, vitt och blått. Färgerna fick jag välja själv, det är vår yngsta dotter som gjort armbandet till mig. Det andra armbandet är gjort av åtta trådar i rött, vitt och blått. Trådarna är knutna så att det bildas ett randigt mönster. Det är vår äldsta dotter som gjort det armbandet. Det tredje armbandet är köpt. Det består av en lång, blå rem och en ihållig bricka. På brickan står orden; Mod, Hopp och Ansvar. Det var inte speciellt dyrt, det viktiga var att pengarna gick till Barncancerfonden. De här tre armbanden har jag på mig nästan varje dag. För mig är de inte bara armband, de är också tre viktiga böner i mitt liv. Det var en nära vän som inspirerade mig till detta. Hon hade nämligen fått ett armband utav mig i födelsedagspresent. När vi möttes några månader senare så sa hon att hon nästan varje dag bar armbandet och tänkte på mig. På så sätt kände jag mig buren under en svår tid. Mina tre armband har därför också fått bli tre böner. En bön för den lilla tjejan, en för den stora och en bön för alla de barn som brottas med sjukdom. Barn som behöver bli burna av bön, det är barn jag inte känner eller vet namnen på men också barn jag känner. När jag tar på mig eller av mig armbanden så finns mina tankar riktade mot våra tjejer och barnen. Under dagen när jag rättar till armbanden eller slänger en blick på dem så blir det till en ordlös bön. Kanske det kan tyckas konstigt att jag skulle behöva bli påmind om att be för våra tjejer. Det är klart jag inte glömmer dem men på det här sättet, med armbanden, blir jag påmind lite oftare. Jag bär armbanden och på så sätt bär jag dem i min, oftast, ordlösa bön.

”Medan de var på väg gick Jesus in i en by, och en kvinna som hette Marta bjöd honom hem till sig. Hon hade en syster vid namn Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. Men Marta tänkte på allt hon hade att ordna med. Hon kom och ställde sig framför Jesus och sade: ”Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till.” Herren svarade henne: ”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.” (Luk. 10:38-42)

Det är kring Marta berättelsen kretsar. Det är hon som är den drivande. Hon bjuder in Jesus till deras hem, hon fixar fram något att äta och hon vågar säga ifrån. Jesus bejakar Marta i hennes hushållsuppgifter, det är inget fel med det praktiska. Men i Martas fall har det gått över styr. Jag tänker att när hon har planerat måltiden som hon ska bjuda på, så förväntar hon sig att hennes syster Maria ska hjälpa till. I hennes huvud finns det ett dignande bord av maträtter och drycker. Med två personers insats så är det en enkel match att klara av men när hon blir själv i köket blir det stressigt och jäktigt. Om Maria sägs det inte så mycket mer än att hon sätter sig vid Jesu fötter och lyssnar. Det känns som att Maria inte alls har någon tanke på mat. På så sätt blir det en liten konflikt mellan systrarna som Marta även drar in Jesus i.

Jag tänker att det bor både en Marta och en Maria i oss allihop. Båda är viktiga och behövs. Det gäller bara att försöka hålla dem sams.

När jag blev sjukskriven så blev det angeläget för mig att prioritera bland saker som kan tyckas självklara. Jag gillar att laga mat. Men när jag blir tvungen att välja mellan att laga mat och att orka sitta kvar vid matbordet, för att umgås med familjen, så är valet oftast lätt. Ibland blir det ändå en strid mellan Marta och Maria i huvudet på mig. Marta, i mig, vill så mycket och tror sig klara av både ock. Då borde jag egentligen retirera för Marias fördel, antingen ta hjälp med matlagningen eller värma något färdigt från affärens kyldisk, så att jag även orkar med gemenskapen vid matbordet.

I gemenskap med varandra så finns det också Martor och Marior med olika ambitionsnivåer. Förväntningar ser olika ut och vi kan lätt skena iväg i våra egna huvuden. Våra Martor kan bli sura över att alla inte hjälper till och gör på ett visst sätt. Våra Marior däremot tycker att det umgås och bes alldeles för lite. Det är en utmaning att inte bli irriterade på varandra och hålla sams. Troligtvis klarar vi det inte själva. Vi får göra som Marta gjorde; prata med Jesus.