Luften var alldeles hög och klar. Inte ett moln på himlen. Solen värmde min trötta kropp. Skogens färger reflekterade maximalt. Det kändes som att skogen aldrig varit så grön som just då, himlen aldrig så blå som då och marken aldrig så skiftande som då. Livsglädjen pyste upp ur mitt inre. Skogspromenaden var ljuvlig och med livsglädjen pulserandes kändes det som att jag ville brista ut i sång: ”Glad att få leva, att bara få finnas i denna Guds sällsamma värld.” (Psalmer och sånger 644)

När jag kom hem tog jag fram en bok ur bokhyllan som jag köpte för många, många år sedan. En, liten, tjock bok; ”12 000 saker som gör mig glad” Inspirerad av boken och psalmen så började jag skriva ner saker som gör mig glad:

knäckebröd med ost
sopsortering
blåbär
orange rosor på köksbordet
tandtråd
en blick över bordet
skogspromenad
sms-pling i telefonen
klia någon på ryggen
golvvärme
fredagar
en ny teflon-stekpanna
titta på film i sängen
popcorn med annan smak än salt
sova middag
ta en stund i taget
hjältar
vykort i postlådan
få en kyss eller två
ordet ”eyelashes”
sommarminnen
ett gurglande skratt från övervåningen
”My way” med Frank Sinatra
lösa sudoku
bläddra i en resekatalog och drömma sig bort
planera en överraskning
servett-förråd
bjuda någon på glass
ösregn
äpplen på äppleträdet
nyputsade fönster
uttrycket: ”gör ej idag vad din mamma kan göra imorgon.”
erkänna när man har fel
vänskap
tillit
andra versen i psalm 644 ”Glad att få leva de solljusa stunder, när livet är blommor och sång.
Glad att få leva, när prövningen kommer, och dagen blir töcknig och lång.
Glad att Gud lyssnar på bönen jag beder och vet vad mitt hjärta begär.
Glad att Gud svarar och hjälpen mig sänder, han vet vad bäst för mig är.”

Vi var på väg igen mot kusten för en liten minisemester förra helgen. Det blev ett stopp på ett mysigt café i retrostil. När vi hade bullat upp vad vi skulle ha och betalningen föll på min lott, så fick jag syn på den lilla lappen. Den satt på kortläsaren precis ovanför displayen. Jag blev glad när jag läste den och tackade kassörskan för den uppmuntrande texten. Våra tjejer som stod bredvid mig undrade förstås vad jag menade. Uppmanade dem att läsa själva. Vår yngsta dotter har inte kunnat läsa så värst länge så det tog en liten stund innan hon fick med orden och även kunde ta till sig innebörden. Så sken hon upp i ett stort leende och jag förstod att hon fattat grejen. På lappen stod: ”Du är så fin idag!”

Vi behöver den påminnelsen ofta i våra liv. För det är just precis det vi är: Fina! I födelsedagspresent i somras fick jag en rund vacker bricka med en positiv text. Brickan står, när jag inte använder den, på en framträdande plats i köket så att när jag kommer in i köket syns brickan och oftast går jag därifrån lite gladare. På brickan står texten: ”Älskad, Värdefull, Dyrbar och Allmänt bra.” Alla borde få en sådan bricka i födelsedagspresent. Jag tänker att vi inte kan få nog av uppmuntrande ord. Vi borde strategiskt placera ut dem på lite oväntade ställen till varandra. Caféet är ett föredöme i det. Alla behöver varje dag få höra hur fina, älskade, underbara och sköna de är.

Du är så fin idag!

Det går inte längre att räkna alla de gångerna som jag har önskat mig ett brutet ben med stort gips istället för smärta i magen. Ett gipsat ben går att se men en smärtsam mage är det ingen som ser. Vet heller inte hur många gånger jag fått höra; ”Det syns inte på dig att du är sjuk, du ser ju så fräsch ut.” Jag kan hålla med om att det inte syns på mig hur ont jag har. Tröttheten som kommer med smärtan kan ibland skymta fram men oftast håller jag mig hemma de värsta dagarna, då ser definitivt ingen mig. Min man har som vana att fråga mig hur det är. Inte heller han ser alltid på mig hur jag mår, men han stannar upp och lyssnar in mig. Ett tag redogjorde jag med hjälp av en skala mellan ett och tio, för att på ett enkelt sätt, tala om för honom hur jag mådde. Ett var en toppenbra dag och tio var värsta tänkbara dagen. Han vet hur jag mår för att han inte bara litar till sina ögon. Öronen och hjärtat spelar en viktig roll i hur han ska få reda på sanningen om hans frus mående. Vad hör han mig säga och vad känner han in i sitt hjärta.

Tänker att kanske, med betoning på kanske, var det något i stil med det här Jesus menade när han i bergspredikaren pratade om det ogrumlade ögat.

”Kroppens lampa är ögat. Om ditt öga är ogrumlat får hela din kropp ljus, men om ditt öga är fördärvat blir det mörkt i hela din kropp. Om nu ljuset inom dig är mörker, hur djupt blir då inte mörkret.” (Matt 6:22-23)

För många år sedan jobbade jag på ett sjukhuslaboratorium. Där analyserade vi bland annat blodprover. För att veta att svaren som kom ut var rätt och riktiga använde vi oss utav en kontroll. Denna kontroll analyserade vi på samma sätt som de andra blodproverna. Vi visste vad svaret på kontrollen skulle bli. Stämde svaret på kontrollen kunde vi lita på att blodproverna hade analyserats på ett riktigt sätt och att svaren på dem var så nära sanningen vi kunde komma.

Jag är ofta alldeles för snabb på att skaffa mig en egen uppfattning om en människa utav det jag ser. Den bilden jag ser kanske inte alls stämmer med den livsberättelsen som finns inom henne. Därför blir mitt inre plågat med en, av mig själv, påhittad berättelse. Dessutom, om det vill sig illa, sprider jag kanske min påhittade sanning vidare. Då får även andra en falsk bild. För att ögat inte ska vara grumlat behöver jag verifiera det jag ser med mina öron och hjärta också. Jag behöver köra en kontroll, en hjärtats kontroll.

Nu är den här. Jag har både bävat och längtat efter den i sommar; tystnaden. Våra flickor är på fritids och min livskamrat jobbar. Huset är alldeles tomt, jag går omkring och lyssnar efter ljud, efter barnskratt, efter ett rop eller efter någon som pratar. Hör inget för tystnaden och stillheten har sänkts sig över hemmet. Minnesbilder från sommaren gör sig påminda.

Min livskamrat och jag är verkligen inga konstkännare men en eftermiddag tog vi cyklarna och hojade iväg till ett sommargalleri. Det låg i en gammal ladugård precis intill ett boningshus. När vi hade parkerat cyklarna så kom det ut en äldre herre ur huset. Han berättade lite om tavlorna och att han under vintern köper in konst från olika platser för att sedan ställa ut och sälja på sommaren. Sedan blev han tyst och sa inget mer. Det var tavlor, glaskonst och någon skulptur i brons. Sakta rörde vi oss från det ena föremålet till det andra i tystnad. När vi senare lämnade ladugården bakom oss pratade vi om besöket och berömde mannen med konsten, att han hade förblivit tyst under vår vistelse. Han lät konsten tala till oss i tystnaden.

Ett annat minne som jag har från sommaren är alla tidiga mornar som min livskamrat och jag varit ute och gått. Runt sju har vi gett oss iväg och varit tillbaks lagom till frukost vid åtta, halv nio. Det har varit en lyx för oss att få vara tillsammans själva utan någon annan. Ofta har vi gått i tystnaden. I tystnaden har vi lyssnat in varandra.

Hösten är snart här och tystnaden kommer så småningom bli vardag igen i mitt liv. I den tystnad som jag bävat efter finns ensamheten och sjukdomen som gör mig oförmögen att finnas med i ett sammanhang. Men i den tystnad som jag stundtals längtat efter i sommar bor det kravlösa och stillheten. De gemensamma promenaderna på morgonen vid sju längs med ett hav har bytts ut till skogen hemmavid i ensamhet. Där i skogen, som nu täcks av ett lila hav av ljung, får jag i tystnaden vila och lyssna inåt. ”I Guds tystnad får jag vara ordlös, stilla, utan krav.” (ur SvP 522)

Snart är det skolstart. På våra tjejers skola, vid skolstarten, så brukar lärarna sjunga sången ”Galen i glass”. Medan de står där på skolgården och sjunger så kommer glassbilen inkörandes med sitt ”plingeling” och glass till alla barnen, under jubel och skratt. ”Galen, ja, jag är galen i glass.” Är man galen så är man riktigt såld i något. Säg det barn som inte älskar glass, som inte är galen i glass.

Galenskap kan vara något vackert och den gör mig glad. För på något sätt har den människan som är lite galen bestämt sig för att följa sitt hjärtas innersta röst. Hon har bestämt sig för att göra det hon mår bra utav och älskar. Galenskapen kan vara ett uppbrott men kan definitivt vara att stå kvar.

I sommar har jag läst en bok om Franciskus av Assisi. Rikemanssonen som lämnade allt, sitt arv och sin familj för att följa sitt hjärtas innersta röst. Han ansågs helgalen utav sin omgivning. Hans uppbrott störde säkert en hel del människor i deras lunk och vardag. För det kan vara jobbigt att stå bredvid när någon lyssnar inåt och inte utåt, på vad alla runt omkring tycker. I sin ungdom hade Franciskus en dröm om att bli riddare men fångenskap och sjukdom förändrade hans plan. Han upptäckte Guds kärlek och måste blivit förälskad i Gud. För när man är förälskad kan man nästan göra vad som helst för kärleken. Det som också hände med Franciskus, och som händer med alla, var att när han funnit kärleken ville han ge den vidare. Franciskus var galen i Gud. Den kärlek som han fann när han lyssnade inåt kom att rubba hela hans liv. De tre ord som präglade hans liv var enkelhet, ödmjukhet och samhörighet.

Jag både hissnar och skräms över berättelsen om Franciskus liv. Han övergav allt i kärleken till Gud. Hur ska jag kunna ta till mig det och inspireras av honom utan att det blir mig för övermäktigt. Min livskamrat brukar säga till mig, när jag ibland grips av panik över hur mycket som ska göras eller övervinnas: ”Sara, dela upp elefanten i små bitar”. Kanske är det så jag får göra med min tillit till Gud och säkert så Franciskus också gjorde. Ta en liten bit i taget. Börja med små, små böner sagda några gånger per dag. Bönen; ”Tack, hjälp och förlåt, Gud” kan räcka långt i början. De små bönerna blir snart till fem minuter och så småningom ännu mer. Sakta men säkert växer tilliten och kärleken till Gud.

”Galen, ja, jag är galen i Gud.”

För många år sedan fick jag min farmors förlovningsring. Då var jag ganska ung och visste inte riktigt vad jag skulle göra med den. Bestämde mig för att förvara den på ett bra ställe tills jag kom på hur jag skulle ändra och använda den. Antagligen är platsen där jag förvarar ringen alldeles för bra, för nu när jag äntligen vet vad jag ska göra med ringen så hittar jag den inte. Om jag hade den i min hand skulle jag ta den till en guldsmed. Där skulle de få knacka i guldet, putsa upp den och troligtvis förstora den något så att jag skulle kunna använda den på mitt långfinger. Vad vacker den skulle bli.

Tänker att ofta när jag sagt något plumpt, gjort något taskigt eller tittat snett på någon så vill jag inte påminnas om detta mindre angenäma beteende hos mig själv. Det ligger och skaver lite i mitt samvete även om jag gör allt för att gömma det, helst med en gammal filt över det i en mörk vrå. Skäms lite och har inte riktigt modet att erkänna mina tokigheter för mig själv ännu mindre för någon annan. Vill ändå tro att de trivs bra där i mörkret under filten.

Så läser jag om Sackaios, han gömde sig i ett träd för att kunna se Jesus på avstånd. När Jesus hittar honom och ser honom för den han är så händer något med Sackaios. Han inser sitt felsteg; att han har tagit ut alldeles för mycket i tullavgift och stoppat i egen ficka. Allt han gjort fel rättar han till och kompenserar. Han vill inte leva under en filt längre efter att ha blivit sedd av Jesus.

”Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det.”       Luk. 19:10

Mina tokigheter vill Jesus locka fram och förvandla till något bra. De vassa orden och elaka tankarna kan bli till en välsignelse istället. Hur det ska gå till, har jag ingen aning om. Men tänker att Sackaios visste inte det heller, hur livet skulle bli efter att ha mött Jesus, då han klättrade upp i trädet. Jag vet vad jag vill göra med ringen, den dagen jag hittar den, för att den ska bli så vacker som möjligt. Och jag vill tro att Jesus vet vad han ska göra med alla mina oförrätter, när jag vågar blotta dem, så att de blir till något meningsfullt istället. Ska bara lägga undan filten först.

Idag har min bror och svägerska bröllopsdag. De hade till sin stora dag köpt in kaffekoppar i olika mönster och former på loppisar och second hand. Alla koppar var unika, precis som alla gästerna. Varje gäst fick välja sin egen kopp och sedan plocka med den hem i en liten påse. Hemma hos oss har vi, sedan dess, varje år på den här dagen plockat fram de här kopparna och dricker vårt morgonkaffe i dem. Vi tänker lite extra på min bror och hans fru den här dagen men även på kärleken mellan två människor, hur mycket glädje och tacksamhet som ryms i den.
Det här året har jag inte bara plockat fram kopparna utan även delar av det tal som jag höll den dagen för fyra år sedan…

”Ni är en gåva till varandra.

Pratade med en vän i våras då hon plötsligt sa, med en ganska negativ röst: Livet är verkligen ett ekorrhjul; barnen ska på fotbollsträning, match på lördagar och söndagar, huset ska ständigt renoveras, man ska jobba och fortbilda sig, umgås med vänner, städa hemma och i kyrkan. Ja, hennes lista blev lång av allt som fick plats under veckans sju dagar. Så här är det för många. De ständigt återkommande aktiviteterna som gör att livet rullar på i det berömda ekorrhjulet.

När jag lagt på luren funderade jag en stund på vad hon sagt. Ibland gör livet det med en att man inte kan vara en del av ekorrhjulet med alla dess aktiviteter och skojiga saker som händer. Kanske är det då man inser att det är ekorrhjulet som är livet. Eller som en person sagt: ”alla dessa dagar som kom och gick – inte visste jag att de var livet”.

När vi senast var på besök hemma hos dig, bror, frågade du hur våra morgonrutiner ser ut. Vet inte om du fick svar på din fråga, för svaret jag försökte formulera satte ingång andra tankar hos mig. Ända sedan min livskamrat och jag träffades har den som satt på morgonkaffet brett sin egen macka, givetvis, men också den andres frukostsmörgås. Detta har blivit som ett litet kärleksekorrhjul för oss. Vi har vänner där den som borstar tänderna först på kvällen även tar tandkräm på den andres tandborste. Hos syster och svåger är det så att den som cyklar till jobbet först även plockar ut den andres cykel från garaget.

Små, små saker som vi gör för varandra varje dag. Glada dagar, trötta dagar, sura dagar, kära dagar och alldeles vanliga dagar.

Små kärleksekorrhjul som får snurra i vardagen när allt är som vanligt.

Den romantiska middagen behövs, resan för bara er två behövs, presenter behövs och blommorna. Tror ändå, att det är de små ekorrhjulen som bygger kärleken.

Fortsätt gör varandra gott och hitta egna små kärleksekorrhjul som ni gör för varandra varje dag.”

”Skynda, skynda nu är det bråttom.” Är det verkligen det? Vad är det vi har så bråttom till? Det är så mycket som vi människor ska göra och hinna med. Det har på något sätt blivit ett normaltillstånd att kunna bocka av så många aktiviteter och sociala sammanhang som möjligt. Även på semestern är det en väldig massa sommarland, städer, sevärdheter och matställen som ska besökas. Stark är den som uträttar mycket, har nästan blivit ett motto. Det kan till och med ses som en svaghet att leva sitt liv långsamt.

I min brådska hinner jag inte alltid se vilka positiva effekter långsamheten har på mig. Jag tänker ändå att skiftningarna i livet blir tydligare utav att leva livet långsammare. Tänk dig en färgstark och mönsterfylld badboll. Ju fortare den snurrar desto sämre ser vi motivet och färgerna. Med en långsamt rullande boll mot nya äventyr hinner vi uppfatta alla mönster, till och med färgernas nyanser.

Vi har i vår lilla familj blivit tvingade, på grund av sjukdom, att leva livet långsammare än de flesta. Vi har inte kunnat hänga med och göra allt det där roliga alla andra gör. Visst är det stundtals en sorg men någonstans även en gåva. För när vi väl har gjort något så har vi njutit stort och varit tacksamma till det som har blivit oss givet. Minnena har inte blivit så många men kanske, hos oss, mer helhjärtade och glädjefyllda.

Det finns en större acceptans för långsamhet vid en sjukdom, men alla människor borde ha rätt till ett långsammare liv. Rätt att säga nej utan förklaringar och krav.

Något som hör ihop med långsamheten är tålamod. När min man och jag träffades så blommade en stor förälskelse upp. Det kom att dröja två år innan vi till slut valde varandra. Stundtals gick dessa två år väldigt långsamt och var oerhört tålamodsprövande. I efterhand så kan vi se att långsamheten, i vårt fall, verkade till det bästa. Vi behövde båda denna tiden för att mogna, för att läka och för att skapa tillit. Vår kärlek och längtan växte. Då, under dessa år, tröt ofta tålamodet och jag önskade mig inget annat än en quick fix. Är idag säker på att vår relation blev bättre utav långsamheten.

Tänker mig ibland Gud som Skalman i Bamse. Där ”skynda” är det fulaste ordet som finns och där tålamod är något som han bär på i sitt skal. Gud är inte känd för att vara rastlös och vill inte att allt ska hända på en gång. Han vill att mitt hjärta ska hinna med och Han väntar in mig tills jag är redo. Långsamheten blir till en styrka. Hinner jag se det?

Några av mina vänner och jag, vi hade en fiktiv byrå i tjugoårsåldern. I den här påhittade byrån samlade vi på män, kända och okända. Detta kan tyckas lustigt och konstigt. Med glimten i ögat och med en längtan efter ”Mr. Right” så skapade vi den här byrån. Såg vi en snygg man så sa vi: ”Honom skulle man ha i en byrålåda”, för att kunna plocka fram hemma och njuta av hans skönhet. I byrålådorna låg till exempel män för sin skönhets skull, män för sin fina sångrösts skull och män med sina djupa tankar. Tanken med byrålådorna var väl egentligen att vi samlade på egenskaper, hos män, som vi tyckte om. Byråidén var en skämtsam och skojig illusion i väntan och längtan efter en man att dela livet med.

Det var väldigt längesen jag använde de fiktiva byrålådorna till just ändamålet att fantisera ihop en fantasiman. Däremot skulle jag önska att alla människor hade en byrålåda i sitt liv fyllt med sitt eget lilla brassband. Inte på grund av att just brassmusik är så härligt att lyssna på, vilket det i och för sig är, utan för den omsorg och kärlek som finns hos ett gäng med män/gubbar i åldern mellan 20 och 80 år.

Jag hade varit förhindrad att delta några år i det brass som jag är medlem och spelar i. Att få komma tillbaka och dela kärleken till musiken med en så brokig skara människor var väldigt speciellt och glädjefyllt. Dessutom kände jag mig efterlängtad och betydelsefull efter alla år borta. Alla stämmor behövs, alla bidrar med något och alla blir sedda, eller hörda som i det här fallet med brassmusik. Det är en riktig kärleksboost att få vara med i en sådan gemenskap. Här spelar det ingen roll hur jag ser ut, hur mycket jag tjänar, hur gammal jag är eller vilka åsikter jag har. En gång i veckan får jag plocka fram min byrålåda med alla gubbar i. Tacksam att jag kan och får vara med. Den kärleksboosten skulle jag önska att fler fick uppleva i livet någon gång och på något sätt.

Idag vet jag hur en urvriden disktrasa känner sig. Tröttheten känns i varenda cell. Det är en dag att bara vara i. Inte låta några krav eller ambitioner ta övertaget. Det är svårt att inte rusa iväg i tanken över saker som borde göras. Då blir även tankarna trötta. Viljan är stor att orka så mycket. Min livskamrat har semester och våra flickor har sommarlov. Alla är lediga tillsammans. Men för mig är det ingen semester. Det är vi väl medvetna om. Som sjukskriven är det inte en självklarhet att sommarledigheten är den mest vilsamma stunden på året. Då när alla är lediga vill jag så mycket. Jag pressar mig så hårt det går för att semester och sommarlov ska bli så minnesvärda som möjligt. Vill ju inte att alla sommardagar ska levas från sängen.

Med tröttheten kommer vissa mindre angenäma sidor fram hos mig. Tjatet inträffar oftare, sårbarheten blir större, gnället hörs oftare och tårarna rinner lättare ner för kinderna. Tröttheten har mig i sitt grepp och orken lyser med sin frånvaro. Hur ska jag kunna få kraft för den här dagen?

Jag går förbi kylskåpet och blicken fastnar på en magnet som hänger där. Magneten är köpt på en second hand och på den står det; ”Gårdagen är förbi Morgondagen har vi inte sett. Idag hjälper Herren.” Vissa dagar, som idag, är det disktrasetillvaron som gäller och inget annat. Varandet blir det viktiga. Idag får jag hämta kraft. Gårdagen var rolig och den är jag tacksam för. Det är inte dags att göra några stora planer för morgondagen. En dag i taget, är alldeles lagom, för att känna efter. Hur mycket räcker energin till? I varandet hittar vi en balans mellan det roliga och den välbehövliga vilan. ”Idag hjälper Herren”