”Vad hjälper det en människa att vinna hela världen om hon får betala med sitt liv?”
Mark 8:36

När jag till slut inte hade något val, utan var tvungen att erkänna smärtan i min mage, låg jag i en ambulans på väg till St. Görans sjukhus i Stockholm. Jag hade svimmat på en restaurang för att magen gjorde så ont. Ambulanspersonalen förhörde mig noga på vår färd genom Stockholms gator. Hon ville veta hur jag levde mitt liv. Jag berättade om mitt arbete, om våra två små flickor, vårt nya hus och mellan raderna hörde hon om mitt jagande efter det lyckade livet. Till slut sa hon; ”Det är inte värt det!” Så rätt hon hade. Det är väldigt få saker i livet som det är värt att förlora sin hälsa för.

Ett och ett halvt år efter ambulansfärden blev jag sjukskriven för min smärta. Allt mitt jagande efter det lyckade livet var slut. Slut var även mitt presterande. Jag trodde att jag hade förlorat mitt liv när all min eftersträvan efter det lyckade livet var slut.

Efter flera år som sjukskriven kunde jag i backspegeln se att jag snarare vunnit mitt liv med hjälp av min smärta. Livet går långsammare, prioriteringarna ser annorlunda ut, kärleken får stå i centrum i vår familj, Gud får mer tid av mig och min längtan efter honom är större. En god vän till mig har en gång sagt att det inre livet är större än det yttre. Jag vill tro att hon har rätt.

Visst är det så att jag fortfarande tycker om vackra saker, snabba bilar, snyggt smink och moderiktiga kläder. Tänker på vad rikt det yttre livet är, men aktar mig för att jaga efter det. Ambulanspersonalens ord hörs som en susning i örat: ”Det är inte värt det.”

Oftast är jag tacksam för att jag blivit tvingad, genom min smärta, att upptäcka ett annat liv, ett rikare liv. Upptäcka att längtan och sökandet efter det inre livet är en mer behaglig form av att leva än jagandet efter det yttre livet.

Jag vill inte sova när kvällen kommer. Det känns som att även solen tvekar och vill stanna kvar lite längre. Det är veckan mellan skolavslutning och midsommar. Jag vill inte sova, även om jag borde. Det jag vill är att njuta av sommaren, varenda liten sekund, här och nu. Njuta av ljusa sommarnätter. Vanligtvis är jag väldigt kvällstrött, vid tiotiden har jag oftast lagt mig. Men skulle jag gå och lägga mig så tidigt nu, så skulle det kännas som ett svek. Som att jag sviker sommaren.

På min mobil lägger jag till en spellista, kallar den ”Försommar”. Där samlar jag de lugna låtarna som förnimmer en stilla och fridfull sommarkänsla. Sådana låtar som jag vill kliva in i och vara en del av. ”Sakta vi går genom stan”, ”Nu är det gott att leva”, ”Man borde inte sova”, Här är gudagott att vara” och ”I denna ljuva sommartid” är några av dem.

Vi trotsar tröttheten och sätter oss i varsin fåtölj, min livskamrat och jag. Det känns som att han inte heller vill svika sommaren genom att sova. Tystnaden, stillheten och pratet blandas i denna ljuva sommarnatt. Jag läser högt ur en sommarpsalm. När jag läser den högt är det som att jag hör den för första gången. ”Se, hur för DIG och MIG hon får så underbara håvor.” Det är för vår skull sommarnatten är så ljuvlig. Det är för dig och för mig som sommaren är så underbar. Det är nu sommaren är här. Det är nu livet är. Det är nu Gud gör sommaren för oss.

Därför kan jag inte och vill inte svika sommaren genom att sova. Nä, jag vill gå ut och njuta av sommarnatten, nu.

”Gå ut, min själ och gläd dig vid
Den store Gudens gåvor.”

Psalm 200

Klockan är strax efter fyra i försommarnatten och jag inser att jag inte kommer att kunna somna om. Solen börjar gå upp bakom husen. Ute är träden skira och ljusgröna. Jag kryper upp i min fåtölj och läser en stund. En bok med sommarandakter ligger uppslagen på bordet bredvid. Blicken fastnar vid en psalm med några äldre ord i sig.

Jag blir lite lycklig utav de där orden såsom; sannerligen, sällsam och besinna. Det är något med de orden, de har lite tyngd i sig, som om att de betyder mer än vad vardagligt använda ord gör. Funderar på om vi använder färre ord oftare och på så sätt sliter ut vardagsorden. Hm, har ingen aning men de äldre orden gör mig alldeles knäsvag.

Om vi tar ordet ”besinna” till exempel så skulle man kunna istället använda ”tänka på”, då inte alls med den tyngden i sig. Besinna kräver lite mer utav den som tar emot ordet. Ordet besinna, för mig, gör att jag behöver tystna, ta mig till en stilla plats, kanske en fåtölj i en lugn miljö eller en sandstrand där horisonten syns långt borta. Idissla ordet, begrunda vad som sägs och låta det sjunka in i hjärtat på mig.

Det är därför jag ser psalmen. Orden tar tag i mig och jag tillåter mig att bli lycklig, styrkt och hoppfull av psalmen;

Var dag är en sällsam gåva,
en skimrande möjlighet.
Var dag är en nåd dig given,
från himlen, besinna det.

Psalm 180

Pirret känns i kroppen, vad har den här dagen att ge mig? Nåd i överflöd. Allt är en gåva. Besinna det!

Med psalmen klingandes i huvudet känner jag mig redo att möta en ny dag, trots att klockan bara är halv fem.

Hemma i vårt fönster ligger en len liten sten. Den är ett minne från en cykelutflykt med familjen. Ibland plockar jag upp den stenen, blundar och smeker den lätt mot överläppen. Då påminns jag om den soliga och varma sommardagen då vi packade picknik-korgen och badväskan, tog våra cyklar och satte våra flickor i varsin barnstol där bak. Jag kan nästa känna hur gott kaffet smakade när vi väl kom fram till havet och såg horisonten. Efter fikat plockade vi stenar och kastade macka. Cykelutflykten fortsatte med ett stopp för bad, ett för lunch och ett för en glass. Vi njöt stort alla fyra av tillvaron den dagen. Stenen, i vårt fönster, fick följa med mig hem som en påminnelse om det goda i livet.

Jag behöver föremål för att påminnas om det som är större i livet.

Vi bor i ett samhälle med ett berg. När vi flyttade till vårt hus så kunde man från köksfönstret se toppen. Då visste jag inte vad berget skulle komma att betyda för mig. För efter bara några år i vårt hus så såg vår livssituation helt annorlunda ut. En smärta som ständigt gjorde sig påmind hade bosatt sig i min kropp. Försökte, trots min smärta, ta mig ut på promenader genom samhället. Min blick sökte sig då ofta upp emot berget och precis som med stenen i fönstret fick jag påminnas om något större i livet. Jag kom ihåg en psaltarvers då jag blickade upp emot berget:

Jag ser upp emot bergen:
varifrån skall jag få hjälp?
Hjälpen kommer från Herren,
som har gjort himmel och jord.
(Ps. 121:1-2)

Jag är tacksam för berget i vårt samhälle. När dagarna är gråa och orkeslösa får jag titta på berget och känna att hjälpen finns där för mig.

Oavsett en liten sten eller ett stort berg så får jag påminnas om Guds godhet och hjälpsamhet i mitt liv.

Några dagar senare kom Jesus tillbaka till Kafarnaum och det blev känt att han var hemma. Det samlades så mycket folk att inte ens platsen utanför dörren räckte till längre, och han förkunnade ordet för dem. Då kom de dit med en lam som bars av fyra män. Eftersom de inte kunde komma fram till Jesus i trängseln bröt de upp taket ovanför honom och firade ner bädden med den lame genom öppningen. När Jesus såg deras tro sade han till den lame: ”Mitt barn, dina synder är förlåtna.”

Mark 2:1-5

Va snopen den lame mannen måste blivit tänker jag. Här trodde han, att om han bara fick träffa Jesus så skulle han bli botad, han skulle då kunna gå, springa och hoppa. Men det första Jesus säger till honom är: dina synder är förlåtna. Ingenting om att kunna gå igen. Så tänker jag en vända till. På något sätt tror jag att det den lame mannen helst av allt ville höra var just detta: dina synder är förlåtna. Vi kan ana att mannen varit förlamad en längre tid. I sin ensamhet och i sin oförmåga att kunna uträtta något så låg han där på sin bädd, tänkte på vad han borde gjort bättre, på allt han ångrat, vilka synder han begått och på hur liten och värdelös han var.

Jag hade en jobbarkompis som ofta frågade hur det var med mig och när jag då svarade ”som jag förtjänar”, så sa han alltid: ”Då måste du må fantastiskt bra, Sara.” Så tror jag Gud tänker om oss. Vi förtjänar det bästa. Han vill att vi ska må fantastiskt bra. Därför tänker jag att Jesus säger till den lame mannen, mellan raderna: ”Tänk inte mer på vad du inte kan göra och uträtta. Ta emot Guds kärlek, dina synder är förlåtna. Lev i friden och betänk att du är älskad för den du är.”

En sjukdom eller något annat kan sätta griller i huvudet på oss. Hur lätt är det inte att vi dömer oss själva, att vi misstroende gör oss själva och att vi förminskar oss själva.
Jesus vill befria oss från vår nervärderande uppfattning av oss själva. Han vill ta bort de tokiga tankarna och låta kärleken slå rot. Han vill att vi ska veta hur värdefulla vi är, hur viktiga vi är och hur älskade vi är.
När den lame mannen kommer till Jesus, ser Jesus på honom i kärlek. Det viktigaste Jesus ger honom är förlåtelse. Och på så sätt ger Jesus honom också upprättelse som människa. Den lame mannens hopplösa tankar om sig själv är som bortblåsta. Han är värdefull och storligen älskad av Gud.

Den vissheten tror jag Gud vill förmedla till den lame mannen och till oss; att veta sig vara älskad är betydelsefullare än allt annat. 

Jesus undervisade sina lärjungar i bön. Han sa:

Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull. Gör inte som de, ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det. Så skall ni be:

Här efter ber Jesus Vår Fader. Själv ber jag den bönen ganska ofta. Men det händer titt som tätt för mig att även Herrens bön blir som Jesus säger, ett rabblande av tomma ord. Då har jag gjort en övning för mig själv. Jag ber sakta, tar strof för strof, låter orden sjunka in, lyssnar och fyller i med mina egna ord. Vad betyder den här bönen för mig, just nu och just här, där jag är i livet.

Min bön kan vara:

Vår fader, du som är i himlen. Min Gud, min Herre, stor och allsmäktig. Du ser allt, känner allt och hör allt. Jag är ditt barn och jag kommer nu.

Låt ditt namn bli helgat. Hjälp mig att leva i tron på din helighet.

Låt ditt rike komma. Hjälp mig leva i Din kärlek och glädje så att den sprids till människor jag möter idag.

Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. Du vet Herre vilka jag tänker på nu, bland mina nära och kära. Jag tänker också på mig själv. Du vet vad vi alla behöver just nu och du vill vårt bästa. Nu, här i detta livet och sedan i livet hos dig i himmelriket.

Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer. Ta hand om min vardag, en dag i taget. Allt det praktiska, maten, arbetet, skolan, gemenskapen och vilan. Hjälp mig att förvalta och förbruka på ett hållbart sätt för miljön och för vår jord.

Och förlåt oss våra skulder, Min synd är stor, Herre, och jag gömmer den gärna. Ge mig vishet att urskilja mellan gott och ont. Gör min synd tydligare för mig. Och låt mig känna din förlåtelse i hela min kropp.

liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Jag blir ibland sårad. Människor i min omgivning kan bli orosmoment som jag stör mig på. Hjälp mig Gud, att se min egen otillräcklighet i det och förlåta snabbt när jag blivit sårad.

Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda. Jo, du kan få utsätta mig för prövning men ge mig vishet, kraft och råd att ta mig igenom prövningen så att det onda inte får övertaget om mig.

Ditt är riket. Din är makten och äran i evighet. Jag vill att du ska vara kung i mitt liv och vill nu lovsjunga dig.

Amen

(Matt. 6: 7 – 13)

Mitt emot kyrkan låg matvaruaffären. Mamma hade varit i kyrkan på ledarsamling och jag, som då var fem, hade fått följa med. Hemma gapade kylskåpet tomt efter mjölk. Eftersom affären ändå låg så nära var det lika bra att ta sig dit. Vi behövde bara korsa den trafikerade vägen där de, i min värld, stora bilarna körde. Mamma tog min hand precis innan våra fötter lämnade trottoaren. Känslan av trygghet och att det fanns någon jag kunde lita på infann sig direkt.

Trettiofem år senare så var det i rollen som mamma jag fick hålla min femåriga dotters hand. Vår familj var på semester utomlands. Vi befann oss på ett familjehotell med stort poolområde och allt vad en barnfamilj kan tänkas behöva på sin semester i form av glasskiosk, lekrum, lekplats och vattenrutschkana. Under första dagen gick våra döttrar och min man på upptäcktsfärd. De hittade lekplatsen och glasskiosken. Femåringen kom springande tillbaka till min solstol där jag precis landat med en bra bok. Hon ville så gärna visa mig deras upptäckt. För att föra mig på rätt väg genom alla solstolar, parasoll, solbrända föräldrar och lekande barn tog hon min hand. Hennes hand blev en vägvisande hand.

Vi behöver hålla någons hand, inte bara när vi korsar en väg eller genom ett hav av solstolar utan även när vi lever livet. Sällskapet ger oss trygghet och kan bli en vägvisare. Hålla handen med livskamraten, en vän, med sitt barn eller med Gud gör oss starkare, modigare, tryggare och kärleksfullare. Låt oss leva livet tillsammans, hand i hand.