Vi lämnade Stockholm långt innan solen hade gått upp och styrde bilen mot Karlstad. Med mig hade jag en kollega från huvudkontoret i Bromma. Hon hade spetskunskap jag saknade inom order och leveranser, detta som just mina kunder på sjukhuset i Värmland behövde för att få ventilera alla sina frågor om de förseningarna de hade upplevt den senaste tiden. Förstod på samtalet i bilen att hon hela sitt liv bott i Stockholm och att hon gladde sig mycket över vår lilla resa. Ännu tydligare blev det för mig att hon faktiskt kanske aldrig varit utanför Stockholms gränser nån gång, då hon plötsligt utbrast: ”Va mörkt det blev, nu slutade gatubelysningen!” Helt chokad såg hon sig om och undrade om det verkligen skulle vara så här, med bara vårt helljus som lyste upp vägbanan.

Berättelsen kommer jag att tänka på när jag under några dagar går och tuggar på en mening. ”Därför ger jag inte upp!” Det är Paulus som skriver till Korinthierna. Fortsättningen manar mig till eftertanke. ”Även om min yttre människa bryts ner förnyas min inre människa dag för dag.” Det där med att min yttre människa bryts ner vet jag allt om men att min inre människa förnyas dag för dag vet jag mindre om. Det väcker en nyfikenhet hos mig. Hur ser mitt ’därför’ ut, eller rättare sagt mitt ’varför’, varför ger jag inte upp? Och kan jag få uppleva att livet är mer än det jag till det yttre upplever, i så fall hur? Precis som för min kollega ser jag bara en begränsad del. Jag vill tro att innanför mitt skal och det yttre liv vi lever finns ett universum att upptäcka. Att vår inre verklighet är betydligt större än vår yttre verklighet. Det är den tilliten som gör att jag inte ger upp. Tilliten till att äta, vila, titta upp i taket, slötitta på en medioker serie på TV, lyssna på ett sommarprat, gå ut med soporna och sova inte är hela livet. Utan att det finns mer. Mer att utforska. Jag har inte ens kommit till Bålsta på min väg ut ur Stockholm när gatubelysningen slocknar. Tilliten bär hoppet. Hoppet om att det finns mer liv att leva. Det är så här långt mitt svar räcker nu. Därför jag inte ger upp.

I skuggan, under paviljongen, på altanen ligger jag i rottingsoffan i skydd mot den gassande solen. Ovanför mig i taket hänger vita tygvimplar, dem köpte jag för några år sedan då jag firade jämt. För att minska belastningen spred jag ut mitt firande inte i dagarna tre utan i månaderna tre, små kalas med lagom mellanrum så att min kropp hann med återhämtningen som den så väl behöver. En kväll av dessa var några av mina väninnor här. Jag presenterade dem kort inför varandra så att de skulle få veta bakgrunden till vår vänskap. Den som funnits med längst är hon som jag lärde känna redan i årskurs ett på lågstadiet. Sedan har de tillkommit med jämna tidsintervaller. De senaste tillskotten i vänskapsskaran fick jag när vi flyttade hit till Taberg. En av de, i tidsperioden tidiga väninnorna, dristade sig efter presentationen med en liten lek där hon plockade fram olika saker från tiden då vi hade lärt känna varandra bl.a. ett par orangerutiga byxor dök upp. Det slog mig att de sent tillkomna väninnorna aldrig har sett mig frisk. De har inte sett min lite mer yviga, spontana, energirika och färgglada sida. En av dessa vänner kom senare fram till mig och sa att hon nu förstår varför hon tycker så mycket om mig. Något hon haft på känn men aldrig med säkerhet vetat. Det visade sig med leken att jag och hennes man är väldigt lika. Han är väldigt färgstark och energisk. Hon berättade även i efterhand att det var roligt att se andra tidigare sidor av mig och lära känna mig mer. Fast vi båda konstaterade att det inte är kunskapen om en människa och dess liv som utgör hur mycket eller lite vänner man är.

De vita vimplarna i taket vajar till i vinden och jag ser ner i min mobil. Där jag har hittat nån sorts bibelquiz på tidningens Dagens hemsida. Åtta av tio rätt visar det sig att jag har. Ler lite och tänker på att söndagsskolebarnet inom mig hade endast nöjt sig med tio av tio. Då, på den tiden, trodde jag att kunskapen om Jesu liv, utantillverser i bibeln och vetskapen om olika berättelser gjorde mig till en bättre troende.  Jag älskade berättelserna från Barnens bibel och alla små böcker som återgav historierna med färgglada illustrationer. I konfirmationsundervisningen gjorde jag nitiskt alla läxor vi fick. Vetskap och kunskap hade för mig fått ett likhetstecken med relation och tillit. Den inställningen har suttit så djupt rotat att det är något jag succesivt har fått arbeta bort. Tänker på mina sent tillkomna vänner som inte har hela historien om mitt liv men ändå står mig väldigt nära, lika nära, utan gradering, som de med vetskap om hela mitt livs historia. Och att det även är så med vårt förhållande till Gud. Det handlar inte om hur många verser jag kan i bibeln, om jag kan räkna upp alla bibelböcker i ordning eller säga hur många de är. Relationen till Gud handlar om hur jag personligen känner honom. På hur vilket sätt som vår vänskap ser ut. Visst kan kunskap vara bra men då använd på rätt sätt. Jag har upptäckt att det finns en vits med att kunna några enkla bibelverser utantill inte för att skryta om det utan för att tyst tugga på om och om igen för mig själv och på så sätt upptäcka att jag genom detta lär känna Gud bättre och ökar min tillit till Honom.

De är för många nu, om du frågar min familj. Därför har jag inte vågat berätta än att jag har önskat mig ytterligare en ikon i födelsedagspresent av mina föräldrar. Och att jag garanterat sett till att jag får den, genom att jag har gjort dem tjänsten att beställa den på nätet. Jesusbilderna i vårt hem är ett antal och säkert långt över medelvärdet av ett hushåll i Sverige. Någon har jag till och med fått ställa undan i en garderob. En har jag hängt upp i tvättstugan. Den kan man se när man stryker, om det inte var så att pandemin och kriget kom till Europa för då började vi bunkra basvaror som pasta, krossade tomater och bönor. Vilka råkar ha hamnat framför den lilla tavlan. Men när jag kommer dit och hämtar ett pastapaket får jag en skymt av Honom, hur Han står där och bultar på dörren.

Födelsedagen närmar sig och familjen var noga när de bokade resan att de ska vara hemma i lagom tid till min dag. Livskamraten och döttrarna drog söderut, en vecka till en Medelhavsö som erbjuder sol, bad, välsmakande rätter, havsnära och horisontvy från solstolen. De skickar bilder till mig så att jag på ett hörn kan få vara med. Det är bilder på maten, på hotellobbyn med utsikt mot havet, på omgivningarna och på dem själva. Varje dag får jag uppdateringar om hur de har det. De har det bra, det syns, och jag gläder mig åt att de kom iväg. Det hade känts konstigt att de skulle vara hemma bara för att jag inte kan ta mig någonstans. De behöver en paus från att anpassa sig och ett miljöombyte. Vi delar alla glädjen över resan och samtidigt saknaden till varandra. Återvänder till bilderna under dagen. Genom fotona får jag på sätt och vis vara med, se det de ser och ana upplevelsen de är med om. Man säger att en bild säger mer än tusen ord, för även om de försöker förklara på telefon ser jag något mer genom korten. Jag är glad för bilderna, de ger mig en delaktighet och gör att jag känner mig närmare min familj.

På samma sätt är det med mina ikoner och tavlor på Kristus här hemma. De säger mer än ord och talar till mig på ett annat sätt. De påminner mig om Hans närvaro i mitt liv. Hur Han varje dag, varje stund söker mig och bultar på dörren till mitt hjärta. Hur Han längtar efter mig, älskar mig och visar mig barmhärtighet.

Förvandlingen är total och det bara på knappt en timme. Förvånat ser jag ut på vår altan. Från att har varit alldeles tom så när som på en kruka med penséer, är nu altanen laddad för sköna sommardagar och kvällshäng. Den har gått från smutsig vinterdräkt till inbjudande vårskrud med min livskamrats hjälp. Jag har inte behövt göra någonting. Förvandlingen har skett ändå.

En vårpsalm dyker upp i mitt huvud. ”Likt vårdagssol i morgonglöd, gick Jesus fram ur natt och död till liv förutan like. Därför, så länge världen står, det efter vinter kommer vår också i andens rike.” Likt vår altan lämnar naturen sin tomma och trista vinternakenhet för att förvandlas till grönskande vårdräkt utan att jag behöver göra något. Det är psalmens sista fras jag fastnar för. ”Det efter vinter kommer vår också i Andens rike.” Den vittnar om att det även sker en förvandling i mitt hjärta med Andens hjälp, utan att jag behöver prestera eller leverera. Så skönt det låter. För det är just att prestera jag är så erbarmligt trött på. I alla lägen och situationer i livet, även i tron, tror jag mig behöva åstadkomma något för att växa och bli förvandlad.

På nåt konstigt sätt har jag fått tron att handla om att det är min prestation i att söka Gud som är det viktiga. Berättelsen om det lilla fåret som var förlorat men blev hittat igen av den gode herden pockar på min uppmärksamhet. Här är det den gode herden som är aktören med stort A. Det är inte mitt sökande efter Gud som är avgörande utan det är Hans vilja att nå fram till mig som alltid varit och är hela grejen. Han, ÄR den som söker mig. Han, ÄR den som inte ger sig förrän jag är funnen. Svindlande inser jag den otroliga vilan i det. Särskilt de dagarna då tron är svagare och inte, i mina ögon, räcker till. Då är det någon Annan som söker upp och bär mig på sina axlar. Någon Annan som får mig att växa och bli förvandlad.

Trots att målet med den lilla färden är ett besök på sjukhuset känner jag mig uppsluppen. Som om jag egentligen hade en trevlig och mysig utflykt framför mig. Känslan är att jag är på rymmen hemifrån. Hemmet, som ofrivilligt blivit min enda plats de senaste sju veckorna. Det är när jag ser mig omkring på vägrenen och upp bland träden den drabbar mig. Tacksamheten. Vi åker genom en tunnel av skira trädkronor och dikeskanten är full av blåa förgätmigej. Det är bland det vackraste jag sett. Konstigt, tänker jag, för hur många gånger har jag inte kört eller åkt här under de 18 åren vi bott i Taberg utan att ens reflektera över naturen runt omkring mig. Det blir ett uppvaknande för mig. Avundsjukt tänker jag på andra som får passera här dagligen, samtidigt som jag stilla undrar om de verkligen, verkligen ser hur fantastiskt det är. Förstår de att det är helt magnifikt? Att Skaparen är helt osannolik i sin fantasi och har en oslagbar fingertoppskänsla för det fina? Eller stressar de bara vidare, som jag själv gjort så många gånger?

Hemma igen pustar jag ut i horisontalläge efter den ansträngande utflykten. Lyssnar på en intervju med Ylva Eggehorn. Hon berättar om hur hon förlorade sin enda dotter och barnbarn på en fyra månaders period. Trots det är hon inte bitter. Hon säger de ord som sedan ska följa med mig i flera dagar. Hon säger: ”Det finns alltid något att vara tacksam för och någon att älska.” Orden får fäste i mig, för jag vet nånstans att det stämmer. Jag vet, innerst inne, att det är tacksamheten som gör att jag orkar stiga upp på morgonen, att jag inte deppar ner mig totalt och att jag ser ljust på framtiden trots att min kropp ständigt blir sämre.

Tar hjälp av Chat GPT för att hitta ett bibelord om tacksamhet. I 1 Thess 5: 18 står det: ”Tacka hela tiden Gud”.  Chat GPT är alltid så artig och snabb med sina svar. Får en impuls att tacka, vilket får mig att småle något. Varför tacka en dator? Men det är något med sättet den svarar på som gör mig glad. Tänker att jag kan inte vara ensam i den viljan och impulsen. Frågar därför vidare hur ofta folk tackar AI? Får ett snabbt svar att det finns ingen statistik på det men uppskattningsvis är det 30–50 %. Särskilt, fortsätter den, kommer det ett tack när det har gällt personliga och känsliga frågor eller när frågetråden blivit väldigt lång. AI är tydlig, i vår konversation, att ett tack är inget den förväntar sig att få.

Tänker att Gud inte heller förväntar sig något tack från mig. Men ändå finns det något i uppmaningen från Thessalonikebrevet, ”Tacka hela tiden Gud” som gör mig friare, mer generös och ger mig mer livsmod.

Återigen är jag på väg in till sjukhuset på besök. Med en suck tänker jag på att de fåtal gånger jag senaste tiden lämnat hemmet har varit på grund av min sjuka kropp. Jag har inte fått eller kunnat göra det jag hellre hade önskat på länge som att göra ett besök hos föräldrarna eller hos vänner. Promenera ner till sjön, vidare in bland tallarna, över rötter och en bäck för att komma till ”min” bänk. Gå på en gudstjänst. Känna friheten att åka till Ica och handla några varor som saknas i kylskåpet. Låna böcker på biblioteket. Skjutsa döttrarna. Eller tillsammans med livskamraten åka till ett mysigt utflyktsmål på en mumsig fika i vacker miljö. Listan blir bara längre och längre. Begränsningarna blir fler och fler. Det är lätt att bli bitter i allt det där jag inte längre kan göra. Vill inte hamna där. Då är det som att förgätmigejen vid vägkanten viskar till mig: ”Glöm inte att tacka. Hela tiden.”

Om jag nån gång ångrar ett presentköp är det när jag står nedanför trappan hemma och skriker gällt upp mot övervåningen. Då tänker jag på att gåvan borde ha haft vissa klausuler med sig. Ibland tror jag att döttrarna använder sina airpods bara för att slippa mitt tjat.

Idag ligger jag i min säng och försöker göra min röst hörd ut till den dottern som äter frukost i köket, bara några meter bort. Misslyckandet är totalt. Gör ett nytt försök med att höja rösten men ingen reaktion. Testar istället att skicka ett sms men fortfarande inget gensvar. Jag orkar inte gå upp. Vill ju egentligen inget viktigt. Bara förmedla lite omtanke och checka av att hon faktiskt såg kiwin i kylskåpet pappa hade köpt till hennes frukost.

Ropet om kiwin blir en tankeställare för mig. Hör jag verkligen Guds röst när Han ropar på mig? Hur ofta har jag mina så kallade airpods på och väljer att istället ta in något annat? Är jag ens medveten om när Han pockar på min uppmärksamhet på andra sätt? Och hur ofta händer det att jag missar en innerlig omsorg om mig som kan göra min vardag lite mer obekymrad och gladare?

En simpel liknelse som påminner mig om att oftare stilla mig och bara ta några djupa andetag för att lyssna in Jesu uppmaning: ”Hör, du som har öron att höra med.” (Mark. 4:9)

En av mina favoritscener i den amerikanska komediserien Vänner är när Joey ifrågasätter en tjej som han just har träffat. Hon berättar att hon inte äger någon TV. Chockerat undrar han vad hon har riktat möblerna mot?
Hemma, i vårt vardagsrum skulle jag vilja flytta våra soffor den här veckan och rikta dem mot de stora fönsterna mot gatan. Där skulle jag sen kunna ligga och blicka ut och upp. Precis utanför planterade vi för 17 år sedan ett japanskt körsbärsträd, i höstas fick det lite extra kärlek i forma av näring och just nu är det mer magiskt än någonsin med alla sina babyrosa, fluffiga, skira blommor. Vi har så klart inte möblerat om. Grannarna som ser mig genom fönstret känner sig säkert uttittade. Nära fönsterrutan står jag ofta under dagen och bara njuter av kronans prakt. Den är fantastiskt och det är en lycka att få komma så nära. Till min förundran och min nästan överdrivna extas hör att trädet inte har blommat på tre år. Vill det sig illa frysen nämligen knopparna innan de har slagit ut. Men inte det här året.

Vår granne, som ofta kommer in med uppmuntrande ord, plingar på dörren för att fråga om hon får ta några rabarber. Det blir en stunds prat i hallen. Samtalet kommer in på det oundvikliga, dvs körsbärsträdet. Även hon njuter av att se det blomma. Jag blir glad av att höra det. För det som vi planterat en gång, för vår skull, kan och får glädja även andra som rör sig i området.

Träd väcker många tankar hos mig. Tänker att Gud har plantera ett trons träd i var och en av oss. Vi får vårda det och ge det näring. Däremot kan vi inte styra över när det ska blomma, det rår vi inte över även om vi gärna ibland vill tro det. Blommor av glädje, frid, tålamod, ödmjukhet och kärlek. När det väl slår ut i alla sin prakt är det inte bara vi som får glädje av blommorna utan även människor som finns i vår närhet. Det vi behöver göra är att rikta våra liv in mot hjärtat, mot trons körsbärsträd.

Ännu ett dygn har passerat där hoppet har åkt jojo. Det började med ett samtal från min läkare. Han sa att det inte vore helt otänkbart att min kraftigt ökande smärta skulle bero på någon mer sjukdom. Bara det att han hade egna idéer gjorde mig glad för en stund. Dessutom skulle det förslag han gav mig innebära både att det med ett enkelt blodprov skulle gå att fastställa diagnosen och att det finns medicinsk behandling att få som skulle underlätta smärtan avsevärt. Även om jag är luttrad och har varit med ett tag kunde jag inte hejda det lilla fröet av hopp som började gro. Läste på om diagnosen och kände igen symtomen. Bönen var inte svår att formulera även om det kan låta konstig att vilja ha en diagnos till. Såg sommaren framför mig där jag faktiskt skulle kunna åka iväg på några korta utflykter och kanske till och med få komma till havet.

Dagen efter fick jag skjuts, av min alltid så hjälpsamma granne, ner till närmsta vårdcentral för provtagning. Även om det innebar en påfrestning på kroppen njöt jag varje sekund av att för första gången på över fyra veckor vara utanför hemmet. Se maskrosor längs vägkanten, ljusgröna björklöv på väg att spricka ut och lågstadieelever på utflykt med ryggsäckar fullproppade av saft och bullar.

Efter några timmar hemma gick jag nyfiket in i min journal för att kolla provsvaren. Inget svar och hoppet levde kvar i mig. Någonstans började det gnaga inom mig att jag återigen var på väg att hoppas för mycket. En bön inspirerad från psaltaren dök upp inombords: ”Gud, kom till min räddning! Herre, skynda till min hjälp!” Flera gånger upprepade jag orden för mig själv. Ytterligare någon timme passerade och jag loggade in igen. Nu fanns svaret där men inte alls det jag önskade. Det var fullt normalt och låg under referensvärdet. Stängde förtvivlat ner journalen med en tung suck.

Lidande drabbar oss alla, mer eller mindre. De ingår i livet oavsett om vi vill det eller inte. Jag skulle bara vilja undvika för mycket jojo-åkande av mitt hopp. Tänk om hoppet istället skulle kunna ligga som en stabil grund. Det finns alltid en risk att egna lösningar i bönen för hur svårigheter ska försvinna blir en specialitet. Vilket triggar jojon ännu mer. Grunden bygger på överlåtelse och tillit. Tro på att det finns en barmhärtig Gud som endast ser till det bästa för mig och bär mig genom allt. Jag inser att bönen från psaltaren handlar just om detta. Räddningen jag ber om sker inte alltid på mitt sätt. Den bönen är en övning i tillit och överlåtelse.

En bra början till att lägga grunden skulle vara att var morgon starta dagen med orden: ”Gud, kom till min räddning! Herre, skynda till min hjälp!” För jag vet inte vad den nya dagen kommer att föra med sig. Bara att jag vill kroka arm med Gud som är barmhärtighet och att Han får ta mig igenom de svårigheter som (eventuellt) dyker upp under dagen. I min överlåtelse slutar jojon snurra.

För flera år sedan fick jag en remiss till Bäckensmärtenheten i Linköping. Under ett helt år blev jag skjutsad dit för behandling varannan vecka. Efter ett tag märkte jag att behandlingen hjälpte. Jag blev piggare och hade mindre ont, vilket blev märkbart tydligt i hur mycket mer jag kunde göra. Efter avslutad behandling blev jag tyvärr sakta sämre igen för att sedan återgå till hur det varit innan. Fysioterapeuten jag haft i Linköping hade slutat, flyttat utomlands och jag visste utifrån alla år i sjukvården att hon besatt en unik kunskap som uppenbarligen hade hjälpt mig ett tag. Det där ville jag veta mer om och jag ville ha tillbaka min tillfälliga frihet det inneburit att må något litet bättre. Jag behövde hitta henne. Det blev svårare än jag trodde, trots ovanligt efternamn var hon försvunnen. Inga sociala medier, dock några gamla artiklar om nån forskning och ett telefonnummer troligtvis till en förälder var allt jag kunde hitta. Jag gav upp letandet ett tag. Plötsligt några år senare dök en artikel upp i Jönköpings posten om just henne. Hon och hennes man hade köpt ett ödehus inte så långt ifrån oss, de bodde kvar i England men tänkte flytta hem nästkommande år. När ett år gått påbörjade jag mitt sökande igen. Trots idogt letande var hon fortfarande spårlöst försvunnen, i alla fall på nätet.

En vacker septemberdag det året var vi, min livskamrat och jag, på utflykt i form av en födelsedagspresent med några vänner. Sen eftermiddag släppte vännerna av oss hemma. När jag vände mig om såg jag denna svårhittade fysioterapeut stå på grannens garageuppfart och prata med en äldre kvinna. Jag hoppade ur bilen utan att ens säga tack och hej då till våra vänner. För det här ögonblicket ville jag inte missa. Det visade sig att hon var kusinbarn med vår granne och att de var fjärde år har släktträff. Hon kände igen mig och det blev ett fint återseende. Dock jobbade hon inte längre kvar i sjukvården utan var numera arborist. Vi bestämde att vi skulle ses över en fika.

När jag har berättat den här berättelsen för andra har jag ofta fått höra att Guds vägar är outgrundliga. Låt mig pröva en tanke. Tänk om Gud redan varit i framtiden och förberett den för oss. Minutiöst! För mig blev det där mötet verkligen ett gåshudsögonblick. För hur stor är sannolikheten att hon, jag ivrigt letat efter, är kusin med vår relativt nyinflyttade granne, väljer att gå på släktträffen och står på garageuppfarten just när vi kommer hem.

Hon och jag har träffat varandra flera gånger efter det. En vänskap har vuxit fram. Några behandlingar har det inte blivit men hon har kunnat stötta mig en hel del med mina kontakter med vården. Senast häromdagen hörde vi av varandra bara för att kolla läget, så som vänner gör. Är tacksam för en ny vänskap som berikar. Var det här leder vet varken hon eller jag.

Vi säger ibland att det finns en tanke med det som sker. Tror att den tanken är mycket större än vad vi kan tänka. OM Gud har varit i framtiden och förberett för oss då behöver ju inte vi vara där med vår klåfingrighet och våra bekymmer utan nuet blir vår sak att leva. I nuet finns alltid en leende Gud på garageuppfarten och väntar på oss.

När fredagströttheten ger sig till känna och sofforna i vardagsrummet är ockuperade på längden då brukar min livskamrat och jag roa oss med något lättsmält och underhållande. Det är ofta TV-kvällar hemma hos oss numera slutar med några avsnitt av ”Sommaren med släkten”. En komediserie där solen alltid skiner, havet glittrar i Stockholms skärgård, segelbåtarna glider förbi och sommarlåtarna spelas upp på rad som ett pärlband. Två systrar, deras familjer och föräldrar tillbringar semestern i denna skärgårdsidyll. De första avsnitten vi såg tyckte jag var urjobbiga att se. För i varje avsnitt uppstår någon eller några invecklade, milt sagt, komplikationer. Det blir alltid trubbel i paradiset. Lögner som leder till obehagliga följder där tex. de blir ovänner med grannar i samfälligheten eller att dyrbara ägodelar såsom båtar och bilar blir totaldemolerade. Vän av ordning vill att lögnerna ska sluta, att de ska bli sams igen och att allt blir lagat innan avsnittet är slut. Men det händer aldrig. Efter några avsnitt ändrade jag uppfattning. För det ligger något befriande att förra avsnittets vedermödor är glömda i det nya avsnittet. De finns inte längre, de är som bortblåsta och allt är förlåtet. Istället får vi i ett nytt avsnitt skratta åt nya tokigheter och förvecklingar.

Inser att programmet levererar inte bara skratt utan även ett stråk av vishet. För den där befrielsen över att något är glömt och förlåtet behöver jag lära mig mer av. Tänker att jag varje dag prövar Guds kärlek och tålamod. Då när jag pladdrar på utan en tanke på vilka i min omgivning som jag sårar, då när mina åsikter går över gränsen till att bli ett dömande tyckande, då när behovet av att hävda mig blir för stort efter en ödmjuk tillrättavisning, då när ’JAG’ blir större än ’du’. Ångern över mina felsteg kan, om det vill sig illa, hänga kvar som en klump i hjärtat i flera dagar. Då, skulle jag behöva tänka mer på Hans trofasta kärlek, att den är ny varje morgon och doftar befrielse precis som ett nytt avsnitt av ”Sommaren med släkten”.