Min telefon plingar till. Det är måndag förmiddag och en av de två regelbundna promenadvännerna jag har skickar en förfrågan om promenad inför kvällen. Måndagskvällar och torsdagskvällar får jag sällskap ut. Det är trevligt. Nyvunna vänner, om man kan säga det ur ett tioårsperspektiv, som jag lärt känna efter det att vi flyttade till orten vi bor på.

Inom vissa områden är vi lika varandra och inom andra skiljer det sig desto mer. Mina vänner är mammor båda två och har barn i ungefär samma åldrar som min livskamrat och jag. Vi är med i samma församling på orten. Det är ofta under våra promenader vi hamnar i just dessa två samtalsämnen. Vår församling och våra barn. Den ena vännen berättar om hur hon innan jul njuter av sitt yngsta barns tindrande ögon, stora förväntan och glädjerika förtjusning inför julklappsutdelningen. Den andra berättar om ett av sina barns entusiasm över att få lära sig spela ett instrument på kulturskolan. Vi delar mysiga och roliga kommentarer från våra älskade små. Långa stunder under våra promenader pratar vi också om oron vi bär på och det som gör ont i våra mammahjärtan.

Det händer väldigt sällan att vi umgås hela familjerna tillsammans. Därför vet jag egentligen inte hurdana de är som mammor. Jag ser dem nästan aldrig i sina mammaroller. Det slår mig att den referensen har inte jag. Min bild av dem är som vän oavsett samtalsämne.

En egenskap jag besitter är nyfiken, i alla fall när jag var yngre. Tjuvlyssning gjorde jag till en konstart. Vid en oskyldig lyssning när jag var liten, hemma i mina morföräldrars stora lantkök mellan min mormor och min mamma, fick jag en aha-upplevelse. Något i deras kommunikation påminde mig om något som fick mig att reflektera över deras relation. Min mamma var inte bara min mamma hon var även dotter till min mormor. En konstig upptäckt i mitt lilla barnhuvud. Min starka, modiga och allvetande mamma var även hon ett barn. Och min energirika och kraftfyllda mormor var mamma och ännu konstigare var att även hon var ett barn i relation till sin mamma. Det blev en tankevurpa för mig.

Det är många gånger under min tid som sjuk jag insett att barn till mina föräldrar slutar jag aldrig att vara. Deras omsorg, deras oro och deras glädje för mig upphör inte bara för att jag blivit vuxen, fått en egen liten familj och bor i ett hus på en annan ort. Nä, barn är jag alltid.

Mina föräldrar finns där och hjälper oss på olika sätt i den situation vi är i. Det är skönt att som barn ibland få släppa taget en stund, lita på att någon annan tar ansvar och hugger in.

Oavsett hur våra relationer till andra ser ut, vän, mamma, arbetskollega eller syster, är vi barn till någon. Att vara barn är något vi alla kan relatera till hur det är. Vi alla känner och vet ett barns behov och önskningar.

Det är i den kunskapen om hur det är att vara barn vi får vända oss till vår gemensamme far. Guds referens till oss är att vi är Hans barn. Hans älskade barn. I Hans famn får vi vila och lita på att Han bara vill oss väl.

”Tänk att få vara ett Guds barn
Tänk att få vila i hans famn
Tänk att få vara viss att han tar hand om mig
Tänka att få bo i Jesu namn” (Anneli Björkman)

(Guds barn är temat för söndagen efter jul. Episteltexten är hämtad från Gal. 4:4-7)

Finaste julklänningen var på och de vita något för små kalasbyxorna hade hasat ner i grenen och framkallade ett synnerligen svettigt obehag på låren. Det var mörkt ute när vi satte oss i bilen med inga direkt muntra miner från baksätet. Vi var på väg till ett äldre par i församlingen. I baksätet visste vi att det skulle bli mycket folk, inga fler barn, en lång väntan på att få åka hem igen och nödvändigt bruk av högsta uppförandekoden vilket innebar bland annat djupa nigningar. Tidigare på förmiddagen hade hela familjen varit på annandagsgudstjänsten. Det var på den tiden när annandagen var en festdag för den yttre missionen. Brasset spelade, en hemmavarande missionär predikade, brev från missionsrådet lästes upp och det var offergång!

Det enda som framkallade lite fascination och lockade något inför kvällen hos festfolket var den tjocka heltäckningsmattan som fötterna upp till fotryggen sjönk ner i och de sammetsbeprydda tapeterna vars centimeterhöga mönster var så sköna att ta på. Den förtjusningen var snart avklarad. Likaså den gigantiska u-formade ljusa soffan i det salslika vardagsrummet, alla kristallkronor i varenda rum och det långa matsalsborden med högljudda vuxna människor. Övervåningen var min tillflykt och långsamt rörde jag mig mellan våningarna med hopp om att snart skulle resultatet tillkännages. Kvällsbjudningen var som en valvaka. Resultatet man inväntade var hur mycket pengar som just det året hade samlats in till den yttre missionen. Sen, fick vi äntligen åka hem och det påklistrade leende kunde få vila.

På den tiden var mission för mig omoderna kläder. Konstiga prylar i trä och gummi likt avdammade museiföremål uppradade på långbord i kyrkans källare. Scoutsamlingar en gång per termin då en missionär kom på besök för att långtradigt berätta om de exotiska grejerna och visa hur julstjärnan växer vilt med hjälp av en surrande diabildsprojektor. Och så förstås dessa annandagens långsamma insamlingsresultats-vakor. Bara ordet missionär framkallade gäspningar och tristess hos mig.

Jag trodde också länge att missionärernas kallelse var lite ”finare” än andras. Om det fanns en rangordning i kallelsesystemet skulle missionärer och pastorer ligga högst upp på den listan.

Tidigare i höstas hade vi besök under en gudstjänst i vår församling av en missionärsfamilj. Jag hade blandade känslor inför den gudstjänsten när minnesbilder från förr spelades upp i mitt huvud. Det är roligt när man blir överraskad. Mannen och kvinnan i familjen började med att presentera landet men framför allt berättade de om deras arbete på ett intressant och attraktivt sätt. De pratade inte bara om kultur och mat utan om sitt arbete med bland annat att hjälpa kvinnor som lever i osunda förhållanden, hjälp till familjer som blivit av med hem i naturkatastrofer och matdistribution till fattiga. Predikan sedan handlade om hur vi här och dom där hör ihop, hur vi behöver varandra i ett syskonskap.

Mission idag varken är eller presenteras som det var och gjordes förr. Tack och lov.

Min syn på kallelse har också förändrats. Missionärer är kallade till en tjänst. Det finns ingen kallelserankning i Guds ögon. Du och jag har båda en kallelse som är unik och viktig. Syskonskapet vi har med varandra bygger på att vi gör det här tillsammans.

Du gör det du är bra på .På din plats. På ditt sätt. Och med Guds hjälp.

(Martyrerna är temat för Annandag jul. Evangelietexten är hämtad från Matt. 10:16-22)

På knä vid krubban förundrad och stum
också jag har svårt med att ge dig rum
bland skinka, presentpapper och snören
men hör, visst hörs tonen från änglakören

På knä vi krubban ödmjuk och stilla
all kärlekens kraft rymmer du lilla
du värnlösa knyte som på hoppet bär
vill i hjärtat få plats och vara oss när

På knä vid krubban förlorad och sedd
igen och igen får jag nåd från din bädd
Himlen är ljus, hör på ängelns bud
barmhärtighet och frid, Ära vare Gud

På knä vid krubban i vördnad jag står
ljuset från Gud med dig till oss når
dina ögon och läppar mot mig ler
hjälp mig att sprida den värme du ger

På knä vid krubban, tätt intill
vara här hos dig, jag alltid vill

(Jesu födelse är temat för Juldagen. Evangelietexten är hämtad från Luk. 2:1-20)

Doften når mig från de vita hyacinterna i köket där jag ligger i vardagsrummets soffa. I fönstret lyser stjärnan och ute är det grått. Jag surfar på min telefon. Det är en sån där dag då jag letar efter mer kunskap och vetenskapliga artiklar om mina diagnoser, hEDS och POTS.

Det tog drygt tio år med att komma fram till dessa diagnoser och även om jag längs vägen har fått flera andra känner jag mer och mer att jag hamnat rätt i bedömningen. Det jag läser mig till och det jag känner i min kropp stämmer överens. Efter knappt ett år med vetskapen om diagnoserna trodde jag att jag skulle må betydligt bättre med mindre smärta och mer energi. Där är jag inte idag, tyvärr. Därför letar jag, läser, söker och hungrigt matar mig med det som skrivs och sägs. Inte alla dagar, men vissa.

En viktig ingrediens i sjukdomsförloppet är acceptans, att landa i diagnoserna och bli vän med dem. De kommer ändå att vara mina följeslagare resten av mitt liv. Kan inte påstå att jag alltid lyckas. Att bli vän med sin fiende är svårt. Den här dagen bestämmer jag mig i alla fall för att bli medlem i riksförbundet för EDS, Ehrler-Danlos syndrom, (kortfattat; en bindvävssjukdom som i mitt fall orsakar min smärta). Här finns mer artiklar och föreläsningar att hämta om jag bara tecknar mitt medlemskap.

Den andra diagnosen, POTS, dysfunktion i det autonoma nervsystemet, (enkelt översatt: när allt det som styrs med automatik i kroppen inte funkar som det ska) ställer dagligen till det för mig med en trötthet som jag inte kan vila mig fri från. Med den kommer också hjärndimman, koncentrationssvårigheterna, min tröga mage, hjärtklappningarna, syn- och hörselförändringarna, överkänsligheten mot histamin och andra mindre angenäma symptom. På EDS hemsida hittar jag en föreläsning med en forskare och överläkare inom det här området. Headsetet åker på och jag lägger mig till rätta i soffan. Det är intressant att lyssna på någon som vet och kan. Efter en timme kommer han äntligen till det avsnittet jag längtar efter: behandling. Vad kan man göra för att underlätta och minska symptomen? Finns det ytterligare råd att följa, fler än de jag redan gör för att må bättre? Och vad kan jag vänta mig för resultat?

Presentationen är klar och besviket lägger jag ifrån mig telefonen. Det där med att tro att någon som kan, vet mycket och forskat i ämnet kan beskriva hur det känns och verkar för mig som sjuk kan jag glömma. På föreläsaren låter allt så enkelt. Det blir nästan till ett hån. Som pappersprodukt och i teorin funkar allt bra men i praktiken med en riktig kropp, verklig smärta och en bedövande trötthet fungerar det inte så lätt. Jag vet, för jag har testat råden.

Det är då jag inser att många högskolepoäng och mycket forskningstid inte alltid ger de bästa svaren. Och jag ser också vikten av en patientförening där jag kan kontakta någon som lever med samma diagnoser som jag och få reda på hur hen gör för att underlätta lidandet.

Även om jag inte önskar någon de här diagnoserna kan jag inte sluta fundera på vad som hänt om överläkaren, med spetskunskapen, också skulle insjukna i POTS och hur hans föreläsning då skulle låta.

Det plingar till i telefonen och jag får ett sms, en julhälsning från en vän. Hon avslutar med ‘Immanuel-Gud med oss’.

Det är jul och det är om Immanuel allt handlar om. Gud blir människa. Han vars namn är Barmhärtighet och Kärlek. Han lämnar sin tron, sin makt och sin härlighet en stund för att dela våra liv. Känna vår sorg. Bära smärtan tillsammans. Uppleva saknaden och ensamheten. Längta efter beröring. Bli ilsk och arg på orättvisorna. Glädja sig åt nära relationer. Och sprida ljus till alla.

Gud bli människa för att kunna vara MED OSS.

Immanuel!

(Den heliga natten är temat för Julnatten. Evangelietexten är hämtad från Luk. 2:1-20)

Hej Sara, 13 år!

Det händer inte så ofta att jag skriver brev till dig. Men nu kände jag att det var läge.

Jag såg hur ont det gjorde i dig tidigare ikväll när ni var på födelsedagspartyt. Hela du skälvde till, axlarna sjönk ner och ditt annars glada leende blev till ett påklistrat smil. Fredagskväll och förväntningar på en kul kväll låg i luften. Ni stod i köket, du och dina tjejkompisar och snackade killar. Vad annars?

Du gjorde tappra försök till att smälta in bland de coola och snygga. Ditt dåliga självförtroende sken bara igenom lite den här gången.

Ditt självförtroende vad gäller ditt utseende är lågt och din präktighet gör det inte direkt enklare för dig.

Den glada feststämningen dog inom dig när en av de två tjejkompisarna som ligger högst upp på popularitetshierarkin plötsligt tilltalade dig och sa:
– Du, Sara, som är rödhårig, du kan inte räkna med att få någon pojkvän förrän långt upp i vuxen ålder. Det är INGEN kille som ens skulle titta åt ditt håll. De ratar rödhåriga tjejer. Blonda däremot emot är det läckraste de vet.

Så typiskt och inte helt oväntat att den kommentaren kom från just en blond tjej!
Åh, vad jag önskar att du inte tog åt dig. Att du inte lyssnade på sånt, rent av skitsnack.

Av hela mitt hjärta önskar jag att du inte skulle göra det de säger till dig till en sanning som gror inom dig och att ditt redan dåliga självförtroendet inte skulle få en skjuts ner i djupet under hela din tonårstid. För jag kan avslöja för dig att livet är mycket mer.

Som tröst och för att stärka ditt självförtroende vill jag berätta hur det blir trots spoilervarning.

Du kommer finna dina skönhet! Din drömprins som du träffar kommer hjälpa dig med det. Han kommer att gå ner på knä på en sandstrand med en vidsträckt horisont och fråga den där frågan som du kommer utropa ett JA till. Hans uppmuntrande ord om din skönhet både på in-och utsidan kommer att bita sig fast inom dig och på er stora dag kommer du att vakna med låten ”You´re beutiful, You´re beautiful” i huvudet. Bröllopsdagen kommer präglas av en värme, glädje och kärlek i bröstet hos dig med en visshet om att du är älskad och vacker. Du får din drömprins och du kommer vara prinsessa i hans liv.

Ta hand om dig, Sara! Och lev i hoppet!

Kram! Sara, 47

Med den lilla känslan av revansch över min ungdoms plågoandar kan jag ana den stora upprättelsen Maria får vara med om när Gud kallar henne till att bära Hans son. Hon som på pappret stod nästan längst ner på samhällsstegen, ung kvinna och ogift, tillhörande ett förtryckt folk i ett land som styrdes av en kejsare.

Det infinner sig en jublande känsla när det som gjort ont och varit hopplöst får en vändning. Då någon kliver in och tar dig i försvar. Står upp för dig. Strider i ditt ställe. Och lyfter dig. Till denne någon höjs tacksamhetens röster och lovsångens ljud.

”Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare: han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna. Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig: stora ting låter den Mäktige ske med mig, hans namn är heligt, och hans förbarmande med dem som fruktar honom varar från släkte till släkte. Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort. Han tar sig an sin tjänare Israel och håller sitt löfte till våra fäder: att förbarma sig över Abraham och hans barn, till evig tid.” (Luk.1:46-55)

(Herrens moder är temat för 4:de söndagen i advent. Evangelietexten är hämtad från Luk. 1:46-55)

Hjälp mig här!
Röja undan
flytta bort
något är i vägen
skymmer sikten

Alla ”måsten”
slarvigt nerklottrade
lista är lång
Brådskan som styr
Julen som vankas

Allt brus
Bakgrundsljud
ingen lyssnar
Affärernas högtalare
manar ”Stilla natt”
skriker istället köp
kom och köp

All konsumtion
begärets hunger
– det senaste
– det snyggaste
– det dyraste
vill ha, vill ha
bara för att

All jämförelse
Se på andra
Visst gör jag det bättre?
Visst gör jag det finare?
Godare?
Snällare?
Bekräftelse, bekräftelse
Har någon bekräftelser över?

Hjälp mig här!
Bana väg
Gör plats
Städa undan allt det där.

Låt det bli stilla
enkelt
och tyst

Ser du?
Hör du?

Det lilla barnets joller

(Bana väg för Herren är temat för 3:e söndagen i advent. Evangelietexten är hämtad från Matt. 11:2-11)

Är det ‘nära’ i betydelsen tätt intill eller är det ‘nära’ i betydelsen snart i tid? Eller är det både ock?

Som tur var hade vi i somras städat och rensat i vårt garage. För när kylan kom och det just den dagen skulle till att regna var det skönt med tak över huvudet. Dagen då vi fick besök. Inte bara av en nysågad gran, som döttrarna för övrigt varit med och planterat för sex år sedan på min morbrors marker, utan även av mina föräldrar som dagen till ära kunde titulera sig granleverantörer.

På varsin familje-bricka dukade jag med, de från mamma medhavda, saffransbullarna, de nyköpta pepparkakorna med lakritssmak och muggar med rykande kaffe i. En liten plastpall och en byrå som var tänkt att skänkas bort blev två ypperliga bord i det stora garageutrymmet där bilen egentligen brukar stå. Så värst varmt var det inte med en vidöppen garageport, fast ändå bättre än ute på altanen där det både blåste och regnade. Mössor och vantar var på och mellan kaffesipparna värmde vi oss med åkarbrasor.

Garagefika, ett användbart nyord i dessa pandemitider om ni frågar mig.

Nära varandra men ändå på avstånd.

Det var ett tag sedan vi sågs. Att jag i sort sett pratar dagligen med mamma, efter det att pandemin startade, kan inte jämföras med det fysiska mötet. Mycket kan sägas med ord på telefon men att se ansiktet och kroppsspråket på den andre berättar ytterligare en dimension. Här gällde det nu i garaget att vara med. Vara här och nu. Varenda liten sekund ville jag ta till vara på när jag lyssnade och såg på mina föräldrar. Skratten fyllde garaget och glädjen värmde våra hjärtan. Fyrtiofem minuter gick snabbt fast efteråt kändes det som ett helt liv.

När näsorna började rodna av kyla och kaffet var urdrucket var det dags för avsked. Så tomt och sorgligt det kändes att fortfarande inte få krama om min mamma och min pappa. Tänk en varm, lång kram som säger något ytterligare, i en tredje dimension, om kärleken och omsorgen till varandra. Den dimensionen saknas oss nu. Istället får det bli blickar som möts i en sakta omfamnande åkarbrasa med avstånd från varandra.

‘Håll ut!’ är en lika viktig uppmaning som ‘Håll avstånd!’ i dessa tider. Snart får vi kramas. I alla fall om vi ska tro på det hopp som tänts i mörkret och som heter vaccin. Goda nyheter att hoppas på och längta efter. Det är nära. Även om nära kan innebära ett år till, så har det aldrig varit så här nära som nu.

Som ett garagefika är Guds rike. Nära våra hjärtan i stunder som glimmar till av glädje och kärlek och nära i tid som att vänta på en varm omfamning.

(Guds rike är nära är temat för 2:a söndagen i Advent. Texterna (GT och epistel) är hämtade från Mika 4:1-4 och Rom. 15:4-7)

Adventspsalmerna och körsångerna, de som jag i vanliga fall aldrig skulle ha en tanke på att lyssna till på egen hand, har nu hittat till kökets högtalare. Med en pompös, teatralisk och högtravande stämma sjunger tenoren med innehållet från Psaltaren 24:
”Gören portarna höga och dörrarna vida,
att äronens konung må draga därin.
Vilken är densamme äronens konung?
Det är Herren stark och mäktig.
Det är Herren stark i strid.”

Orden ”Stark och mäktig” och ”Stark i strid” får mig att fundera. För många år sedan var första advent för mig en dag för de starka, framgångsrika och lyckliga. Det var alltid med blandade känslor jag besökte gudstjänsten den dagen. Bilden som målas upp inom mig är berättelsen om en folksamling, jubel och sång på gatorna, kläder på marken och en kung som hyllas. Triumfen som inte vet någon gräns.

I min fåtölj letar jag reda på söndagens texter. Det är andra ord jag nu fastnar vid. ”I ringhet kommer han.” ”Ödmjuk och ridande på en åsna.”

Doften från en blombukett som står bredvid mig på symaskinsbordet når mig. Hög och ståtlig är buketten med en aprikosfärgad amaryllis, varav ytterligare en knopp slagit ut sedan gårdagen, kvistar av videkissar, gröna blad tillsammans med benvita blommor. Den sprider en varm och kärleksfull doft som ger ny energi för dagen.

Det var för några dagar sedan som jag fick ett sms från en blomsteraffär. Jag behövde kontakta dem för där väntade det ett blomsterbud till mig. Med vankande steg och undrande min gick jag till min hemmaarbetande livskamrat och frågade om han kunde vara inblandad. Och om inte, hade han några idéer vem det kunde vara eftersom min nyfikenhet växte. Han log mot mig, nekade bestämt sin involvering och gav några förslag innan han behövde infinna sig i ett telefonmöte.
Så värst länge behövde jag inte vänta tills det ringde på dörren. Snabbt och ivrigt rev jag bort pappret runt buketten och letade rätt på det medföljande kortet. Varför fick jag en blombukett en helt vanlig, grå måndag i november? Jag fyllde inte år. Jag hade inte gjort något revolutionerande för mänskligheten. Jag hade inte presterat något storartat, tagit examen eller firade något annat nämnvärt. Snart skulle jag få svar på frågorna vem och varför. Buketten var från en vän. Hon ville visa sin omsorg och tacksamhet över att jag berättat om min svaghet och sårbarhet. Överraskad och omskakad stod jag där med blommorna i handen. Det svaga, inte det starka, i mig hade öppnat upp för barmhärtighet och något sannerligen oväntat.

Kyrkan firar nyår första söndagen i advent och temat är Ett nådens år. Nåden som finns där för oss var och en. Genom att öppna våra hjärtas portar av svaghet rider Gud in. Han klampar inte på och bänder upp dörren själv som en hänsynslös krigare. I ödmjukhet rider Han in med styrka och ny kraft. Varje dag i ett helt år. Och sen på nytt i ett år till. Och ett år till. Och ett helt liv.
Genom vår svaghet kommer Gud in i våra liv och med Honom kommer hans nåd. Hans nyårstal ljuder genom hjärtat: ”Min nåd är allt du behöver. Ja, i svagheten blir kraften störst.” (2 Kor. 9:12)

(Ett nådens år är temat för 1:a söndagen i advent. Texterna är hämtade från Sak. 9:9-10, Matt. 21:1-9 och Ps. 24:1-10)

I fönsterna står solblekta orkidéer i plast. Gardinerna är svagt mönstrade på vit botten. Runt det ovala konferensbordet i bok sitter vi med långt avstånd mellan oss. Kursen jag går på är via min vårdcentral och har fokus på att identifiera och förändra energisvinn i vardagen för att hitta en bättre balans.

De första gångerna har handlat mycket om att kartlägga min tid. Vad fyller jag dygnets tjugofyra timmar med vad gäller sömn, vila, roliga saker, arbete och skötsel av mig själv och andra.

Den här dagens första uppgift blir att skriva ner alla störningar i vardagen, rangordna dessa och fylla i hur mycket jag störs av dem på en skala mellan ”Inte alls” och ”Värsta tänkbara”. Nästa uppgift är att skriva ner det som uppmuntrar och stimulerar i vardagen, så kallade uppmuntringar. Och på likadant sätt rangordna och skatta dem i en skala mellan ”Inte alls” och ”Det bästa som kan hända”.

När sammanställningen är klar och vi tillsammans går igenom våra resultat inser vi snart att våra störningar hör ihop med våra uppmuntringar. På min fem-i-topp-lista över störningar hamnade exempelvis allt tjat jag häver ur mig på mina barn och på listan över uppmuntringar kvalar med lätthet umgänget med döttrarna in på toppen.

Den kommande veckans läxa blir att fundera på hur jag själv kan påverka störningarna i vardagen för att minska dessa och att göra en uppmuntring jag inte gjort på länge.

Det var definitivt jeansdag i temperatur mätt och även om molnen skymde solen var där inget regn. En perfekt dag för blåbärsplockning om man skulle tro på proffsen. Ja, för det var just med proffsen som vår familj gav oss ut med, till vår egen skog i närheten där vi bor.
Efter drygt en timme i skogen hade vår familj tillsammans med mina föräldrar tjugofem liter i våra spannar och byttor. Tillgången på blåbär och att de flesta av oss hade använt repor förklarade hastigheten.
Med från skogen var inte bara blåbär. Där var även ris, tallbarr, omogna lingon och några dåliga blåbär. Dessa skulle bort så att skålen med mjölk och söta, smakrika blåbär kunde avnjutas.
På baksidan av huset bredvid vårt trädäck ställde vi fram bord och stolar, plockade fram tidningspapper och brickor. Med engagemang från alla, ledarrollen lagd på min mamma och ett flöde av löpande-band-principen blev den vanligtvis tråkiga rensningen inte alls så tokig.
I flera dagar efteråt frossade vi i färska blåbär och frysen är fortfarande fylld med dessa nyttiga och fina bär. Rensade från allt skräp.

Läxan på kursen till nästa vecka efterfrågar en borttappad uppmuntran.
För att släppa loss vår fantasi berättar föreläsaren om en tidigare kursare som tog tag i en gammal dröm genom att bege sig till stadens badhus tillsammans med dykarinstruktör och utrustning för att göra sitt första dyk.

Hemma igen tar jag fram min pärm, går igenom mina anteckningar och funderar på vad jag ska plocka fram den kommande veckan. Mönstret vi upptäckt på kursen, hur livet ryms av både gott och ont som två sidor på samma mynt, blir tydligare för mig.

Utifrån mina förutsättningar tar läxan sin form inför veckan. Istället för en stor uppmuntran kommer jag göra många små. Lyfta det goda i tillvaron varje dag.
Snart brinner det värmeljus i hela vardagsrummet en grå novemberdag. Orange rosor från den lokala ICA-handlaren lyser upp i köket. På skogspromenaderna i dimmiga, trista november stannar jag upp för att vara uppmärksammad på nya uppmuntringar längs den gamla skogsstigen. Tre svanar i himlen talar om på sitt skränande hundskällsaktiga sätt att de är på väg mot värmen. En tant på rullator som vilar sina trötta ben berättar om ensamheten och tillsammans får vi en stund av gemenskap på plats. Jag upptäcker en skön sittvänlig stubbe vid den spegelblanka sjön när min trötthet gör sig påmind.

Jag rensar och tar fram det goda ur livets blåbärsrepa.

”Med himmelriket är det också som när man lägger ut ett nät i sjön och får fisk av alla slag i det. När det är fullt drar man upp det på stranden och sätter sig ner och samlar den goda fisken i korgar och kastar bort den dåliga.” (Matt.13:47-48)

(Kristi återkomst är temat för Domsöndagen. Evangelietexten är hämtad från Matt. 13:47-50)

”Vet ni vad? Jag städade och upptäckte att jag har parkettgolv i min lägenhet!” utbrast en ungdomsledare till oss när vi på sena fredagskvällen hade begett oss till kyrkans övervåning där de mjuka sofforna stod. Vi skrattade högt och försökte föreställa oss hur det hade sett ut i den lägenheten innan fyndet av det mönstrade parkettgolvet.

I min lägenhet, på den tiden, hade jag både parkettgolv och plastgolv. Det visste jag med säkerhet. För där var det alltid ordning och reda. Jag har svårt för när det hemma ligger grejer och prylar framme. Lägenheten bestod av två rum och kök. Det gick att gå runt i lägenheten från hall till kök in i vardagsrummet och tillbaka till hallen igen. Mitt i lägenheten låg en klädkammare eller snarare förråd kombinerat arbetsrum med en dörr som alltid var stängd. Där var en mörk fläck i min annars välpolerade lägenhet. Alla föremål som inte kunde föra sig ute i ljuset bland folk blev inkastade och intryckta dit. Det var bara jag som hade tillträde dit in.
Jag tror det låg en plastmatta där inne, men alldeles säker är jag inte.

Skulle jag fått fem öre för varje gång någon sagt: ”det syns inte på dig att du är sjuk” skulle jag vara miljonär.
Det har funnits stunder då jag önskat mig ett gips på benet för att det då skulle blivit tydligare för min omgivning att det är något som inte funkar med min kropp. Men gipset skulle inte bara vara för min omgivning utan även för mig själv. Jag har nämligen ett förråd inom mig likt det jag hade i min lägenhet. Där stoppar jag undan saker som jag gömmer både för mig själv och andra. Skammen tar ett stort utrymme där inne. När sjukdomen inte syns utanpå är det lätt att spela med och låtsas som att allt är okej. För sorgen är stor över att inte vara som alla andra, inte orka lika mycket som andra och inte klara av det andra gör. Det är svårt att vara ärlig och tydlig i vad min sjukdom innebär. Skammen övertäcker ibland allt.

När andra föräldrar berättar om hur de skjutsar barnen till olika aktiviteter nästan dagligen nickar jag igenkännande fast jag inte har en aning om vad de menar. Att skjutsa och vara fotbollsmorsa har inte orken räckt till för.

När andra berättar om hur skönt det är med fredag, slut på arbetsveckan och en lång helg som väntar, ler jag instämmande. Trots att den känslan har placerats i lådan för bortglömda saker eftersom det var alldeles för längesen som jag fick uppleva den.

När jag tackar nej till något roligt som en konsert, en middag eller en utflykt, med ursäkten att jag tyvärr inte kan och är upptagen fastän sanningen är något annat. Jag kan inte på grund av min sjuka kropp och därför är min prioritering annorlunda och hårdare. Och en önskan finns att du istället bara kom hem till mig och satt bredvid mig i våra fåtöljer en stund.

I mitt inre förråd tar skammen ett sort utrymme. Därför ser jag inte det som egentligen finns där inne.

Stillhet i min fåtölj och uppmuntrande ord från Psaltaren 139 städar undan skammen för en stund.

”Herre, du rannsakar mig och känner mig.
Om jag står eller sitter vet du det,
fast du är långt borta vet du vad jag tänker.
Dina tankar, o Gud, är för höga för mig,
väldig är deras mångfald.
Vill jag räkna dem är de flera än sandkornen,
når jag till slutet är jag ännu hos dig.”

Hoppet tänds och jag får i tacksamhet utbrista:
”Vet ni vad? Jag kom till ro och upptäckte Guds älskade skapelse inom mig likt ett vackert parkettgolv.”

”Jesus sa: Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.” (Luk. 17:20-21)

(Vaksamhet och väntan är temat för Söndagen före Domsöndagen. Evangelietexten är hämtad från Luk. 17:20-30 och Psaltarpsalmen från Psaltaren 139:1-18)