Tankar från fåtöljen

Nyvaken med kisande ögon tittar jag ut på vår garageuppfart. Snön ligger som ett vitt och fluffigt täcke. Långsamt och med modfällda axlar går jag tillbaka till sängen och drar mitt täcke över huvudet. Nu skulle man vara björn och vakna upp igen när koltrasten sjunger sin glada melodi och marken doftar vitsippor. Jag hör grannarna på gatan utanför, ljudet av snöskyfflar och hurtfriska röster. Från närmsta grannen hörs en snöslunga. Men den har ett väldigt starkt ljud. Nyfiket smyger jag tillbaka till fönstret och ställer mig bakom gardinen. En tår letar sig fram i ögonvrån. Det är inte underligt att det låter mycket. Han går på vår garageuppfart. Trots oväsendet, kan ljudet av grannens snöslunga på vår plattläggning definitivt mäta sig med koltrastens sång denna morgon. Med ett leende på läpparna går jag ut i köket och förbereder en kalasfrukost. Värt att fira, dagen har bara börjat. Snön lyser ju ändå upp och gör allt ljusare. Skulle omsorg ha ett ljud skulle den låta som grannens snöslunga på vår uppfart.

Från radion i köket hörs nyheterna. En gnagande känsla i magen infinner sig. Täcket skulle jag vilja dra över mitt hjärta för att stilla min oro. Det står inte rätt till med världen. Det gör nästan fysiskt ont att höra om all bedrövelse. Ibland verkar det hopplöst. Från övervåningen hör jag hur våra döttrar vaknar till liv. Magen knyter sig hårdare. Vilken framtid väntar dem? Har den bästa tiden redan varit? Det är mörkt nu. Mina händer kupar jag runt den varma koppen te framför mig. Med en suck från hjärtat lyfter jag blicken.

Mitt emot mig, på ett gammalt symaskinsbord står vår julkrubba uppställd. Det lilla barnet är på plats. Runt honom står förundrade föräldrar. Några änglar sjunger och slår med sina tamburiner. Ett grått får ligger ner medan kompisen nyfiket tittar över kanten på pojkens bädd. Vilket kackalorum det måste ha varit. En nyfödd skrikande bebis, lite lätt nervösa föräldrar, musicerande änglar, skraja herdar och alla dessa kreatur. Ändå ser Maria och Josef så förnöjsamma ut. Jag tänker att det är tack vare det där lilla förlösande skriket. Ljudet som i deras hjärtan kvalar in på bästa ljudet någonsin. Leendet från föräldrarna smittar av sig och jag känner hur det drar i mina mungipor. Insikten når mig. Han finns i mitt hjärta. Oron som nyss gnagde inombords har för en stund gett plats åt något bättre. Trots det mörka världsläget lyser ett ljus starkare. Skulle hopp ha ett ljud skulle det låta som detta barnets första skrik.

Om du skulle fråga mig, nu efter några månader, skulle jag gissa på att Michelangelos favoritfärg var grå. På julafton förra året fick jag ett stort paket eller snarare ett projekt, som då tycktes vara omöjligt för mig. Läpparna log när jag öppnade paketet men inombords tänkte jag att det här blir något att lägga på hyllan, oanvänt.

Några dagar efter jul kom ett par vänner förbi hemma. Vi pratade om helgen och jag visste att den ena av dem är en pusselälskare av rang, precis som jag. Därför gick jag och hämtade mitt 6000-bitars pussel jag fått i julklapp med motivet Sixtinska kapellet. Vi tittade på takmålningen, skrattade tillsammans och konstaterade att nyanserna av grått var otaliga. Jag dryftade min oro över avsaknaden av det som krävs vad gäller uthållighet och tålamod för att kunna lägga pusslet. Samtidigt avslöjade jag att jag nyfiket gått runt med ett måttband i huset och mätt på alla våra bord och konstaterat att inget bord höll måttet. Golvet var inte att tänka på. Saken var alltså avgjord, hyllvärmare fick pusslet bli. Min vän kunde inte riktigt acceptera att pusslet skulle förbli oöppnat. Han började spåna på vad han hade i sina förråd hemma. Efter några dagar plingade det på dörren. Där stod han nu igen med en stor masonitskiva, 1.5 x 2 m, som han sågat till. Några stabila tjocka böcker staplade i lagom höjd fick ge stöd åt skivan.

Nu fanns det inget yttre hinder för att inte börja pussla. Påhejad av familjen och pusselfantaster tillika vänner öppnade jag lådan. Det visade sig att pusslet var fördelat i två påsar, 3000 bitar i varje. När första påsens alla bitar var utlagda och ramen var på plats, framkom exakt halva pusslet. Vilket blev en räddning. Ramen och de få röda bitarna gick relativt snabbt att pussla. Sen smög det sig in en uppgivenhet. Alla dessa gråa bitar som var helt omöjliga att se vad de föreställde. Efter några veckor var jag redo att plocka ner allt igen och erkänna mig besegrad. Men då kom vår äldsta dotter som en energiinjektion och med hoppfulla tilltal. För henne fanns inget som hette ‘att ge upp’. Hon stannade vid pusslet och hjälpte till. Solen dröjde sig kvar och eftermiddagarna blev längre. Vikten av ljus kan inte understrykas tillräckligt när man pusslar.

Med ett leende på läpparna och med stolthet inombords la jag förra måndagen den sista pusselbiten.

Det är märkligt när jag nu tittar på målningen. Alla otydliga pusselbitar har blivit en helhet med klara och tydliga kontraster. Guds hand framträder när han sträcker sig mot människan. De gråa nyanserna ser inte alls svåra ut och jag förundras över att jag tyckte att pusslet var så omöjligt att jag höll på att ge upp.

Där jag står framför pusslet kommer jag att tänka på ett ordspråk: ”Livet lever man framlänges men förstår baklänges”. Att få ihop livspusslet är inte det enklaste. Det kan kännas som ett berg att bestiga. Den enklaste utvägen tror man ibland är att ge upp eller fly från allt. I kampen mot allt det som gör ont eller är besvärligt kan livet te sig som en grå sörja, alldeles konturlöst och ensamt. När tiden gått ett tag och man blickar bakåt kan man istället skönja de glada tillropen och den ovärderliga hjälpen från både väntat och oväntat håll. Vikten av ljus, i form av ett inneboende hopp, under de svåra stunderna kan inte nog understrykas. När allt det jobbiga klingat av då framträder tydligt Guds hand och Hans omsorg.

I den halvdunkla foajén hänger jag min täckjacka. På väg in i kyrksalen möter jag en medmusikant. Han hälsar glatt och ivrigt. Hans entusiasm inför kvällen går inte att ta miste på. Längst bak i lokalen, bakom alla bänkar lägger jag mitt fodral och packar upp min bastuba. Nickar åt ytterligare några musikanter medan jag spelar några toner och värmer upp instrument och läppar.
Vi är en brokig skara människor som möts med ett stort gemensamt intresse, brassmusik. Nördigt säger många. Välsignat säger vi. I kapprummet utanför kyrksalen har vi inte bara hängt våra jackor. Där hänger även våra yrken och jobb, vad vi tjänar, vår ålder och vårt utseende, pengarna och lånen vi har på banken och var vi bor. Allt det där är helt ovidkommande för en roligt utmanande musikalisk kväll tillsammans.
Min plats i brassbandet hittar jag långt bak, mellan hornen och pukorna. Under tiden som jag plockar upp mina noter och notställ byter jag några ord med mina tubaistvänner om hur veckan varit sen sist. När alla hittat sin plats tar vi några gemensamma toner för att värma upp oss tillsammans. Lyssna in var vi har varandra och hur dagens klang låter. Notfiskalen delar ut nya noter till var och en av oss efter den stämma vi besitter. Några av oss är helt ensamma på sin stämma och andra av oss har sällskap av en eller två kompisar. Nya noter betyder också ofta fler felspelningar och mer att öva på. När någon eller några spelar fel, så att det tydligt hörs, slår dirigenten av och vi tar om stycket antingen från början eller strax innan felspelningarna inträffade. På så sätt övar vi och tränar vi på att det ska bli rätt. Fel gör alla. Ingen dömer. Det ligger en förståelse och tolerans i felen. Alla vill göra sitt bästa, för de andras skull. Målet för kvällen är att ha roligt, njuta av brassmusik och öva, för att tillsammans bli ett bättre brassband.

I en annan kyrksal drygt någon mil bort, några år senare, sitter jag i en tom bänk. Under min morgonpromenad i tider av en pandemi har jag stannat till vid kyrkan och smitit in. På kyrktorget har det annars välfyllda kapprummet varit tomt från jackor. Jag tar några djupa andetag och låter pulsen inta viloläge efter den raska promenaden. Ljusen på altarbordet är tända. Tystnaden vilar i kyrkorummet. Jag går fram och tänder ett ljus i ljusbäraren. På väg tillbaka till bänken blickar jag ut över den tomma och mörka kyrksalen. I fantasin ser jag hur dörrarna längst ner öppnas. En efter en, gammal och ung, frisk och sjuk, lång och kort, smal och tjock, sätter sig ner i bänkarna. Ett dovt mummel hörs genom bänkarna. Takkronorna lyser med sitt milda sken. Tätt intill varandra sitter folket i bänkarna för att alla ska få plats. Ute i kapprummet hänger alla ytterjackor. Där hänger också egoismen, högfärden, rangordningen och den så kallade fasaden som så ofta döljer de vi i själva verket är. Det är en brokig skara människor i kyrksalen, avskalade från egoismen. Allt som är ‘jag’, ‘mig’, och ‘mitt’ syns inte till. Ett enda stor ‘DU’ finns på våra läppar.
Vid nattvardsbordet delar vi Livet med varandra. Märkligt säger många. Välsignat säger vi. Det gör inget att våra fel och brister syns och hörs. Förlåtelsen är nära, den ligger i luften. Alla gör sitt bästa, för de andras skull. Vi är där för att vi längtar efter Kärleken. Målet är att öva, genom att vi öppnar våra hjärtan för Honom som älskar, förlåter och ger hopp, för att tillsammans bli mer kärleksfulla.

Det var fredag eftermiddag. Klockan var kvart i tre. Tiden efter lunch hade bestått i ett segt och utdraget telefonmöte. Två e-mejl som bara var ett måste innan helgen hade jag just fått iväg. Jag gjorde en snabb koll på almanackan inför nästa vecka, det såg bra ut. Och stängde sedan av datorn. Pappershögarna på skrivbordet la jag i ordning och pennorna fick sin rätta plats bredvid de andra i pennstället. Från bokhyllan plockade jag ner den tomma matlådan och hivade fram handväskan från det stängda skåpet. Nu var det ÄNTLIGEN helg. Med lätta steg tog jag mig raskt ut genom korridoren. Hojtade glatt till några arbetskamrater bakom sina skärmar ‘Trevlig helg!’ Veckans arbete snurrade runt i huvudet men vid ytterdörren beslöt jag mig för att lämna tankarna om jobbet.
I bilen ställde jag in radion på P1, några nyheter om världen utanför min lilla bubbla, och sen höjde jag volymen lagom till ‘Spanarna’ började. Vid ICA-affären, nästan hemma, gjorde jag ett stopp. Suget efter något festligt och extra gott till kvällen lockade i hyllorna. Även något mumsigt till eftermiddagskaffet slank ner i korgen. Jag nickade glatt till en annan kund. I samförstånd nickade hon tillbaka, som att hon ville säga: ‘Fredag eftermiddag och nu är det helg. Uuunderbart!’ I ruset, av att det var helg, blev det betydligt mer i kassen och dyrare än vad jag hade tänkt mig. Men det var det värt. Den bästa stunden i veckan, utan konkurrens, kunde inte mätas med pengar.

Det är fredag eftermiddag. Klockan är kvart i tre. Jag sitter i framsätet bredvid livskamraten som är dagens chaufför. Vi har precis påbörjat vår resa ner mot västkusten och föräldrarnas sommarstuga. Utanför skolan saktar han ner. Över vägen passerar döttrarnas gamla lärare. I hennes blick ser jag den goa fredagskänslan. Förvånat känner jag hur mina kinder blir våta av tårar. Ur handväskan på golvet plockar jag upp en näsduk. Min livskamrat lägger handen på mitt knä och frågar: ”Hur är det?” Det stockar sig i halsen på mig och jag väser fram ett: ”Vänta.” och hulkar till. En rysning går genom kroppen. Helt överraskande och plötsligt väller sorgen fram. Det var tio år sedan jag kände av den goa fredagskänslan och saknaden blir påtagligt stor när jag ser den förväntansfulla läraren på övergångsstället. På nytt påminns jag om fredagsfeeling och om att jag troligtvis aldrig kommer att få uppleva den igen.

Saknaden efter en frisk kropp är en sorg i mitt liv. En beständig sorg. Saknaden över den jag en gång var. Sorgen över saker jag inte längre kan göra, känna eller uppleva. Alla dessa förluster.
Det har funnits tider då sorgen varit som för trånga kläder på min kropp. För små, heltäckande med polokrage i yllematerial. Obekväma och kliande. I svart. Sorgen har konstant påmint mig och har många gånger hindrat mig från att leva och njuta av allt det goda.
Med sorgen som ständig följeslagare i livet har jag istället försökt tänka på den som en ryggsäck som alltid finns med. Min är en milt orange Kånken mini. Hyfsat behaglig att bära på ryggen som ibland ger sig till känna lite mer, som vid ett övergångsställe en fredag eftermiddag. Annars märker jag knappt av den.

Det blir fredag eftermiddag. Klockan blir kvart i tre. Jag har sällskap. Hans händer är sårmärkta. Han lägger en hand på mitt knä och viskar till mig: ”Saliga ni som sörjer, ni ska bli tröstade.” Min rygg känns ovanligt lätt. Bakom Hans rygg skymtar jag något orange.

Det var en lagom varm sommardag i början av juli. Släkten på min mammas sida var samlade. En morbror var inte längre bland oss och vi var där för att ta ett sista avsked. Han hade levt ett långt liv. Efter en fin och stilla stund i kyrkan åkte vi i bilkaravan mot syskonens föräldrahem och där den bortgångne brodern bott de sista åren i sitt liv. Framför huset under äppelträden och ett stort bigarråträd, där bären var redo för skörd, stod vi och samtalade med varandra. Flera av kusinerna hade jag inte träffat på många år. Minnen från barndomen dök upp om hur vi hade lekt bland träden och i uthusen, om mormor och morfar och så klart om morbrodern som ofta var hemma på gården. Efter vätskepaus och en smak på de mogna bigarråerna tog vi oss vidare till församlingsgården där potatisgratängen stod redo för lunch. När mättnaden lagt sig och det tystnade runt borden var det flera av de andra som berättade om sina upplevelser om morbror. Vi fick lyssna till tidiga barndomsminnen. Anekdoter från hans ungdomstid. Hans intresse för fotboll och hans fängslande berättarteknik. Och om rosorna vid stugväggen. Alla de andras minnen väckte fram mina egna minnen om bland annat hans påsar med ”Danske kungens bröstkarameller”. Syrliga och hårda karameller, som vi barn fick smaka på. Med alla bilder och berättelser fick jag lära känna min morbror ytterligare. Det som etsade sig fast mest hos mig var nog ändå de röda, spetsiga skorna han haft på sig i ungdomsåren.

Fyra i rad sitter vi i våra brassestolar. Mina fötter är långt nergrävda i den lösa sanden. Det blåser lite mer idag därför har vi satt oss i skydd nära dynorna. Värmen har dröjt sig kvar i flera veckor. Längre ner på stranden ser vi hur killen som säljer glassar sliter med sin tvåhjulsvagn med en liten frysbox på. Ingenjören bland oss lutar sig fram och undrar: ”Hur håller han glassarna kalla? Hur har han löst elförsörjningen till frysen?” Varpå ekonomen bland oss säger. ”Jag undrar mer om hur många glassar han säljer på en dag. Hur lönsamt det är.” Den tredje, som är den mest praktiska av oss, funderar vidare: ”Hur tungt är det att dra den där vagnen fram och tillbaka på den långa strandremsan?” Själv funderar jag på glassarna. ”Finns det några goda glassorter i lådan?”

”Vem säger ni att jag är?” frågar Jesus lärjungarna. Frågan formulerar jag om och ställer till mig själv: ”Vem är Jesus för mig?” En inte alldeles oviktig fråga att ställa sig ibland. Svår men välbehövlig.
Jag funderar vidare på vilken information jag behöver för att ta reda på svaret. Och med lärdom från en minnesstund och en glassförsäljare; vilka, tar jag och har jag genom åren tagit till min hjälp?
I mitt sökande efter svaret börjar jag med att titta på min egen relation med Jesus och hur den har förändrats genom åren beroende på hur livet sett ut och vilka människor som kommit i min väg. Ser att andra har ställt frågor jag själv inte skulle komma en tanke på att ställa och som ibland gjort att min relation med Gud fördjupats. Jag inser att även här, i mötet med Gud och med att fånga en liten bit om vem han är, behöver vi varandra. Ett oväntat par röda skor kan visa vägen.

Fogligt och i andäktig tystnad sitter vi på lagom avstånd i väntrummet. En viss spänning ligger i luften. Semesterfirande fyrtioåringar. Någon har kommit direkt från badplatsen, avslöjad av sandalerna och bikinitoppen som sticker upp i halsen. De flesta bär shorts eller kjol. Det ligger något högtidligt över stunden. Det handlar mycket om solidaritet och om samhällets biljett till frihet. Det är dags för min andra spruta av vaccineringen. Väntan har varit lång men längtan efter att samhället ska kunna bli friare har varit större. Kanske har den långa tiden i vissa fall inte varit helt av ondo tänker jag där jag sitter. Några av oss har använt tiden till att fundera på vad vi vill behålla av vad det goda livet ger och vad vi inte vill återuppta av det där som inte är någon nytta med.

Det hade varit en gråtig vecka. All trötthet, oro och förtvivlan var tvunget att ge sig ut ur kroppen med tårarnas hjälp. Men det var något som saknades mig. Uppmuntrande ord och välsända tankar i all ära men jag behövde en KRAM! Och en kram av mamma och pappa. Det gjorde nästa fysiskt ont i kroppen av saknaden efter deras trygga, kärleksfulla och kraftfyllda omfamning.
Tårarna kom som en naturlig följd på att spänningen släppte för en stund och den värsta oron gav vika över den kaosartade tillvaron vi levde i. Det var också då efter förbrukningen av den horribelt stora mängden hushållspapper jag insåg mitt behov av en kram. Jag skrek ut min frustration över pandemin som hindrade mig att få tillgång till det då, för mig, allra nödvändigaste. En spruta var avklarad hos mig fem veckor tidigare och föräldrarna var sedan en längre tid fullvaccinerade. Otåligt insåg jag att jag inte skulle kunna vänta mer. Under det dagliga samtalet med mamma ställde jag lite försiktigt frågan, insvept i pratet om hur tårarna runnit ner för kinderna under veckan: ”Skulle det ens kunna vara möjligt att när vi träffas imorgon rucka något på rekommendationerna och att jag kan få en kram?”

När jag körde in på garageuppfarten nästkommande dag såg jag hur min pappa stod på verandan. Så fort jag öppnat bildörren åkte hans stora händer upp i brösthöjd. Med vida, utsträckta armar log han emot mig. I rask takt gick jag honom till mötes. Ljuden runtomkring tystnade. Tiden stod stilla när jag drunknade i hans starka omfamning. Han doftade ‘pappa’. När jag släppte hans famn tittade jag in i huset, ovanför halvtrappan stod mamma redo med sitt stora leende, omsorg i blicken och utsträckta armar. Efter kramarna sa jag halvt på skämt, att jag likaväl kunde åka hem, de sju milen, igen. Mission completed.

En helighet dröjde sig kvar i luften.

Under tiden jag får ett stick i min vänsterarm tänker jag på mina kramar jag fått av personer utanför familjen och räknar dem till elva stycken nu, av fem olika personer, efter det att pandemin startade för ett och ett halvt år sedan. Kramarna är värdefulla för mig som om de vore dyrbara pärlor. Jag kan känna kraften, beröringen och dofterna i dem där jag sitter. Så här vill jag att alla mina fortsatta kramar ska vara. Inte något slentrianmässigt som sker av konstlad artighet eller flyktigt tvång, det en i min närhet kallar kyrkkramar. Nä, jag vill ha dem varma, fyllda med närvaro och omsorg. För att visa på att de är viktiga vill jag dessutom fortsätta räkna alla kramar jag får.
På väg ut från rummet ropar sköterskan på mig. ”Glöm inte ditt vaccinationskort!” men i mina öron hör jag bara: ”Glöm inte din biljett till de varma kramarnas rike.”

Kraften jag ber om
vill jag ska räcka
till mina krav och andras

en semesterresa för minnen
aktiviteter att bocka av
en yttre fasad att visa upp

Kraften jag ber om
vill Du ska räcka
till att vara den jag är

den utan hårda ord
den som inte brusar upp
den med ett helhjärtat tålamod

”Han ger den trötte kraft,
den svage får ny styrka.”
(Jes. 40:29)

”Vit fetknopp!”, utbrister jag högt, som om jag vunnit högsta vinsten på en trisslott. Kvällsmaten, bestående av pizza från golfrestaurangen i närheten är uppäten. Vi har plockat ihop picknick-tallrikarna och besticken. På holmen vid havet växer stora kluster av vit fetknopp vilt. Våra döttrar suckar ljudligt och frågar entusiastiskt, med en tonårings mått mätt: ”Var kommer detta intresse för blommor ifrån? Sån har du aldrig varit.” ”Vet inte”, svarar jag, ”kanske har det med åldern att göra eller att jag tröttnat på att endast veta namnet på blåklockor och rödklöver som gjort att jag har laddat ner en app på telefonen. Jätteenkelt, jag tar en bild med telefonen på en blomma jag ser och vill veta namnet på, väntar några sekunder och vips har jag ett svar. Där står det ofta: med xx % sannolikhet är det här en, åsså namnet på blomman. Sen kan jag läsa mer om blomman, dess växtmiljö och giftighet.” Här nånstans förlorar jag döttrarnas uppmärksamhet men jag ger mig inte. ”Halsbandsflugsnappare!” briljerar jag stolt ”det såg jag en från uteplatsen vid sommarhuset häromdagen. Förvisso en fågel men ändå.” Ännu en ljudlig suck hörs från döttrarna när de traskar i riktning mot havet. Kvar sitter jag och funderar på det där med namnen som fascinerar och överraskar mig. Halsbandsflugsnappare var så självklart att fågeln kunde heta, när jag googlade fram namnet, med sitt vita halsband runt halsen på sin svarta kropp. När jag tog en bild på den lilla späda vita blomman, knappt en halvcentimeter stor i diameter med små rosaaktiga blad, hade jag aldrig trott att ett så svulstigt och storartat namn som ”Vit fetknopp” skulle dyka upp.

För några veckor sedan inträffade det där vi inte ville eller var beredda på i vår familj. Så är det ofta med illavarslande sjukdom, den knackar inte på, visar inte någon som helst hänsyn eller vilja att vara någon annan till lags. Nä, den tar för sig och ställer till med oreda. Den där berömda mattan som drar undan benen på en och som lämnar en liggande med flämtande andetag, rödgråtna ögon och gör att oron växer som en stor klump i magen fick jag med besked känna av. Några sms och telefonsamtal med gråten i halsen gjorde skillnad och ändrade på den saken. Efter bara några timmar fanns fysiskt stöd av vår större familj på plats i vår trädgård. Små uppmuntrande sms fyllda med stor omsorg dyker dagligen upp, fortfarande. Nybakade bullar fanns på trappan redan första kvällen, sedan har påsarna blivit fler. Matlådor med spännande rätter vi aldrig prövat på har dykt upp i allehanda frysväskor och kassar. Gräset har blivit klippt och vi har fått hjälp med skjuts. En vacker hortensia med en hälsning om tillfrisknande plingade på dörren. Detsamma gjorde en, i dessa tider förbjuden men nödvändig, kram. För att inte tala om alla böner som bär, en liten stund i taget. Små ord och handlingar som gör skillnad.

Den lilla spröda vita fetknoppen växer inte ensam den lever i grupp. Och den blir storartad där den bereder ut sig. Namnet kommer till sin rätt. Precis som ett litet sms, ett ljus tänt i en ljusbärare eller en kram, som egentligen inte kräver något direkt storartat av avsändaren, men tillsammans växer, blir maffigt större och får bärkraft.

På varenda kökslucka i vår lägenhet hade jag tejpat upp ett A4-ark med en bokstav på. Kläder för två dygn var nerpackade i kabinväskan på hjul och i ryggsäcken i hallen låg datorn med säljpresentationen redo. Jobbet som säljare tog mig ofta på tur på vägarna genom halva Sverige men nu väntade två dygn av studiebesök i södra Tyskland. Jag blickade ut över bokstäverna, nickade nöjt och tänkte: Det här kommer bli bra när livskamraten kommer hem till en tom lägenhet i eftermiddag. På lapparna stod: JAG ÄLSKAR DIG!

Jag älskar inte bara min livskamrat, jag älskar även små meddelanden. Eller stora, till ytan, som i det här fallet. Det har blivit något av en tradition här hemma när jag åker bort och är iväg längre än ett dygn. Då åker de små neonfärgade post-it-lapparna fram. Under huvudkuddarna kan döttrarna hitta en ‘Godnattkram’, när de öppnar badrumsskåpet står det ‘Du är fin’, på fjärrkontrollen önskar jag dem en ‘Trevlig stund’, i kylskåpet kan de bli upplysta av hur mycket jag älskar dem. Min livskamrat får också givetvis lappar, med ord dedikerade bara till honom. Runt tio lappar brukar de ha hittat när jag på kvällen ringer för att säga god natt.

Kärleken till små meddelanden har smittat av sig på familjen. I kylskåpet, i föräldrarnas sommarstuga, hänger fortfarande ett litet kärleksmeddelande på en rosa post-it-lapp kvar, i dörren där mjölken brukar stå, som ena dottern skrev förra året.

För några veckor sedan, mitt i en tyngre period. När varje cell i min kropp under en längre tid hade protesterat och lämnat efter sig ett energiläckage i stora mått, ett massivt smärtpådrag och ett sviktande humör. Då, när det mesta i kroppen var ur funktion och jag, som vanligt efter det att familjen lämnat huset för skola och arbete, sökte upp min fåtölj lyste det som solen denna morgon från sidan. Mitt på vänskapsikonen som står på symaskinsbordet bredvid fåtöljen satt en post-it-lapp. Där, mitt i mitt synfält och där jag absolut, under min morgonbön, inte skulle missa meddelandet satt den. Jag stavade långsamt på vartenda ord, kände hur mungiporna ändrade riktning och en varm känsla strömmade genom min kropp. ”Älskar dig! Puss, puss! /Din man”

Det ord som lätt vinner tävlingen ‘Vackraste ordet på ett post-it-lapps-meddelande’ är DIN. Eller förresten, i vilket meddelande som helst. Härom dagen fick jag ett sms av en vän. Hon skrev: ”Är så glad att få räkna mig till en av dina vänner.” Återigen det lilla ordet ‘din’ som gör mig alldeles varm i hjärtat. När avsändaren har signerat med ett ‘din’ då andas det samhörighet och djupare gemenskap. Din man. Din vän. Din dotter. Din granne. Din kollega. Ja, du fattar. DIN!

Den L-formade soffan i konstrotting och paviljongen bar livskamraten och döttrarna fram till altanen förra helgen. Sommarvärmen var äntligen här och mysigt utehäng var efterlängtat.

Det fläktar skönt där under taket. Dynorna är mjuka. Från soffans långsida kan jag se upp mot lövskogen på bergssluttningen. Mot den klarblå himlen lyser träden ljust, hänförande grönt, nästan färgmässigt i paritet med en neonfärgad post-it-lapp, som är signerad:

Jag älskar dig!
/DIN Skapare