Tankar från fåtöljen

Nyfiket rullar jag upp rullgardinen. Där bakom väntar det alltid på mig en överraskning. En vacker soluppgång, en koltrast som letar efter föda eller ett rikt äppelträd som skiftar allt eftersom årstiderna går. I somras kunde jag se över till grannens nyplanterade dahliarabatt. En morgon stod den orangea dahlian och lyste mot mig. Var dag är det som att jag upptäcker något nytt, det vill säga OM jag stannar upp och ser efter. Låter jag däremot rullgardinen slentrianmässigt gå upp och rusar iväg får jag leva något fattigare den dagen.

Denna morgon är allt grått, novembergrått. Jag stannar upp, inte ens min kompis koltrasten syns till. Deppigt går jag tillbaka till sängen. Grått ute och gråt(t) inne. Inser att det är längesen jag kände efter hur jag egentligen mår. Inte med kroppen, för den pockar på min uppmärksamhet som en envis hackspett hela tiden, utan med själen. Hur mår min själ? Istället för att stanna upp har jag rusat iväg. Tankarna har varit i vårt kök. Snart är det färdigrenoverat med golv och väggar och då börjar det roliga. Jag har febrilt letat inredning, som möbler och gardiner, på nätet och fiktivt byggt upp ett rum med hjälp av både AI och verktyg på IKEA:s hemsida. Detta har jag varvat med att sträcktitta på serier. Allt för att inte undra hur jag mår i själen. Jag har försökt gömma mig för mig själv. Glömma bort rädslan, ovissheten och besvikelsen över ofrivilliga begränsningar i livet. Jag känner mig bara tom. Tom som om att Gud inte heller tycker att det är en god idé att vara kvar utan också gömmer sig eller till och med överger.

Telefonen plingar till och jag får ett sms från en vän. Hon har skickat ett citat, översatt med hjälp av AI, som Sam Wells skrev till Kate Bowler när han fått reda på att hon hade obotlig cancer. Citatet griper tag i mitt hjärta så att jag får svårt att andas och ohejdat rinner tårarna. Omtumlande läser jag det om och om igen. Det handlar om att gå in i sin bottenlösa rädsla och att konfrontera det outsägliga slöseriet, som drömmen om vad livet skulle ha varit utan sjukdom, mallen som man tror Gud har planerat för sig och om de goda sakerna man trodde man hade rätt att hoppas på. Att istället fokusera på att kanske det enda Gud vill att man ska koncentrera sig på är att Gud tar hand om allt. Det, skriver han. Det, är tillit i sin renaste form – skälvande tillit. Att det handlar om att acceptera plågsam smärta av osäker varaktighet utan något skydd annat än de Eviga armarna. Att tro att dessa armar aldrig släpper taget om oss. Det, skriver han. Det, är hopp – darrande hopp. Mitt sms som jag får avslutar min väninna med Immanuel-Gud med oss.

Påminnelsen jag får från min vän är som en koltrasts sång i min själ. Jag har rullat upp rullgardinen till min själ och för första gången på flera veckor, inte rusat förbi utan noga tittat efter och sett att Gud är med, Han gömmer sig inte. Precis som att Han var morgon ger mig något vackert i skapelsen bakom rullgardinen ger Han mig sin närvaro och kärlek. Hela tiden. Min själ behöver bara komma till ro.

”Kom till ro, min själ, Herren har varit god mot mig.” (Ps.116:7)

De är överallt. I tvättmaskinen, i torktumlaren, på golvet, på kudden, i soffan men allra mest i golvbrunnarna. Alla dessa hårstrån. Med tre långhåriga i familjen märker vi, minst sagt, av dem. När jag samlar ihop fynden blir det till en hel peruk. Förundrat undrar jag om vi fortfarande har något hår kvar på hjässan. Har läst att vi har mellan 100 000 och 160 000 hår på huvudet. Då lär det ju finnas en hel del hårstrån kvar. Än behöver jag inte oroa mig för att bli tunnhårig. Det finns så otroligt mycket annat att vara rädd för. Det räcker att se sig om och lyssna in samhällets röst för att bli rädd. Rädd för maktgalna människor som går över lik lite varstans på vår jord, rädd för att vi inte tar hand om skapelsen vi har fått att vårda, rädd för samhällets egofixering, rädd för våldet som eskalerar, rädd för barnens framtid, rädd för ensamhet och utanförskap, rädd för att smärtan ska eskalera, rädd för att inte räcka till. Listan över rädslor kan vi göra hur lång som helst. Nånstans inser vi att det tar oss bara längre och längre in i mörkret. Därför behöver vi våga tro på någon som håller oss i handen och leder oss ut till ljuset. Någon som vill vårt bästa. Någon som viskar till oss: ”Var inte rädd, Du är älskad och värdefull i mina ögon.” Någon som till och med kan, och vill, räkna alla våra hårstrån på huvudet.

”Säljs inte fem sparvar för två kopparslantar? Men ingen av dem är glömd av Gud. Och till och med hårstråna på ert huvud är räknade. Var inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar.” (Luk. 12:6-7)

Solen är sakteliga på väg upp och lyser försiktigt genom glasmosaiken i klosterkyrkan. Jag ser mig omkring. I bänkarna sitter inte bara övernattande besökare i klostrets gästhus utan även några som har kommit dit för att bara fira mässa. Dörrarna går upp och i procession kommer nunnorna in i sina allra vackraste högtidsdräkter. Längre fram, från en dörr till höger, smyger prästen in och sätter sig på podiet. Med psalmbokens hjälp försöker jag hänga med i liturgin. Ibland gäller det att böja knän, ibland sitta lugnt kvar och ibland stå upp. Ett sående moment är när en syster läser evangelietexten. Med spänd förväntan inväntar jag prästens utläggning om textens innehåll och förhoppningsvis även några ord av uppmuntran jag kan ta med mig under dagen. Men när jag har satt mig ner ser jag att även prästen har satt sig ner. Tystnaden lägger sig i salen. Och tystnaden får tala en lång stund. Efter gudstjänstens slut lämnar jag kyrkan alldeles upprymd över det jag fått vara med om. Utan tvekan har jag fått lyssna till den mest minnesvärda och kanske bästa predikan någonsin, tystnaden.

Utanför fönstret kan jag höra första höststormens vinande ljud när jag tänker tillbaka på predikan i klostret. I min morgonandakt har jag stött på några intressanta verser i Psaltaren som väcker mina funderingar. Det ligger något befriande i att någon, som i det här fallet med prästen i klostret, inte alltid behöver kommentera eller ha en åsikt om allt. Även när vinden tar tag i fönsterrutorna, takpannorna låter oroande starkt och jag hör ett oroväckande, skrapande ljud från trädgårdsmöblerna ligger det, konstigt nog, något upplyftande i att allt rår vi som människor inte på att härska över. Visst går vetenskapen framåt och mycket vet vi idag som vi inte visste för 100 år sedan men ändå är det bara en bråkdel som vi känner till. Det räcker att gå till min ena diagnos som det tar i snitt tio år för att få i Sverige och där behandling för ett drägligare liv eller botemedel fortfarande lyser med sin frånvaro. I vissa fall är det värt att fortsätta leta, ta reda på och utforska. I andra fall är det en befrielse att luta sig tillbaka och i överlåtelse kapitulera över det faktum att allt behöver vi inte tycka något om eller råda över. Helt enkelt låta tystnaden tala.

[—][—] (Ps.141:6 – 7)

På golvet nedanför vår vägg av bokhyllor sitter jag och packar ner mina böcker. Det jag trodde skulle rymma i tio små flyttkartonger kräver snarare 25. Snart kommer vårt nya golv och då gäller det att ha flyttat på allt. I bokhyllan har även några få prydnadssaker stått. Fem bokstäver som bildar ordet ’hemma’, en liten buckla jag helt otippat vann för några år sedan i en minigolftävling, en ikon och en bastuba gjord i tenn. Bastuban fick jag på den tiden då allt som hade en bastubas former hittade hem till mig. Med tuban i handen tänker jag att det var längesen jag spelade men det framkallar inga känslor längre. Jag inser att jag slutat drömma om att en gång få spela igen. På nåt sätt har det haft sin tid. I början av min sjukskrivningsperiod var jag på en konsert och lyssnade på det brassband jag spelat i och som jag då fortfarande betalade medlemsavgift till. Efter konserten lämnade jag lokalen rödgråten av saknad. Med tenntuban i handen tänker jag att det var en annan tid. Nu funderar jag på att stänga den dörren med att inte ens låta den lilla prydnadstuban komma upp igen. På något sätt känner jag mig färdig.

Efter några dagars plockande står min man redo att ta ner hyllorna. När han med hjälp av döttrarna fått bort allt ser vi oss omkring i rummet. Ett helt annat rum visar upp sig, mycket ljusare, luftigare och lugnare. En tanke far genom huvudet om vi ens ska sätta upp hyllorna igen. Även den tiden kanske är förbi. En väninna ringer och jag dryftar mina tankar. Hon berättar då att hon nyligen hört att för att kalla något ett privat bibliotek så behöver man minst 1000 böcker. Nerpackat i 25 lådor ligger ett bibliotek. Frågan är om detta gör mina tankar om nerläggning svårare eller om är vi redo att ge plats åt något nytt.

Livet är fullt av dessa nerläggningar och nykomlingar. Frivilliga eller ofrivilliga. Ibland är det som att en epok går i graven, där vi behöver sörja och bearbeta tills vi är redo, och ibland är det med en sådan lätthet vi lämnar något att vi knappt märker det. Allt har sin tid.

Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen (Pred.3:1)

Yrvaket hasar jag mig ut till köket. Kan inte hejda min gäspning och känner mig varken munter eller fräsch. Han har hört mig redan när jag lämnade sovrummet och lyfter nu blicken från morgontidningens nätupplaga. Det jag ser framför mig, när jag gnuggat sömnen ur ögonen, är ett enda stort leende. ”God morgon snygging!” säger han. Ett svagt leende bjussar jag på tillbaka. Kan inte riktigt denna stund se min storhet så som min livskamrat ser på mig. Men jag blir glad och hans välkomnande boostar mig inför dagen.
Varje vecka, år ut och år in sitter han där med sin frukost och morgontidning. I mörker, i soluppgång, i dimma, i höstrusk, i vårregn, i snöoväder. Varje vardag, samma tid beredd att skina upp som solen när jag trött kommer in i köket.

Det är med ödmjuk tacksamhet jag inser att jag varje morgon får ett litet smakprov av vad trofasthet innebär. Smakprovet gör att jag vill ha mer.

”Låt mig var morgon möta din trofasthet, ty jag förtröstar på dig.” (Ps.143:8)

Det mörkbruna klinkergolvet i hörnet har under natten fått stora, vita prickar. Innan jag, i dunklet och utan glasögonens skärpa, riktigt ser vad det är hinner många tankar fara igenom mitt huvud. Med en blick upp mot fönstret ser jag att den doftrika rosen från grannens trädgård bara har nåt enstaka blad kvar. Det vitprickiga golvet får med ens sin förklaring. Golvet blir snarare vackert med sina blomblad. Det är egentligen inte konstigt att mina första tankar är skräcksenarior med den senaste tidens händelser som gjort att vi har fått använda oss av fler hantverkare än vanligtvis. En moped som inte ville starta, en ugn där värmeelementet kollapsade och en värmepanna som larmade för dåligt tryck. För att inte tala om köket. Jag tar mig vidare dit för att släcka nattens törst och dricka dagens första glas vatten. Där, på golvet, där kyl och frys brukar stå är det nu ett stort hål. En vattenläcka har skadat golvet. I veckan blev det klart med försäkringsbolag och snickare att hela golvet kommer de att byta ut. Jag tittar mig omkring. Hela vår vägg med böcker behöver vi flytta på, runt 1400 böcker ska tillfälligt bo i lådor. Jag suckar tungt och bestämmer mig att ta det i min egna långsamma takt med några böcker i taget, medveten om att min kropp har skavanker och att åldern börjar att ge sig till känna. Det är uppenbarligen inte bara jag som är skrabbig. Vårt hus är snart nitton år och egentligen är det inte konstigt att det sakta börjar krackelera. På nåt sätt har vi levt i lyxen att inte behöva reparera och renovera men den tiden är över.

Tänker på rosen i badrumsfönstret som kanske är årets sista ros jag plockar in. Häcken börjar skifta färg från grönt till rött. Härom veckan fick jag hjälp av en väninna att plocka ner äpplena från äppelträdet. Igår dök ett helt gäng sidensvansar upp för att mumsa på våra rönnbär. Hösten är i antågande och vemodet med den. Varje år är det likadant. När jag ser mig omkring är det precis som att Gud vill lära mig något med hjälp av naturen. Inget av allt det jag ser eller kan ta på, huset, min kropp eller naturen, är för evigt. Allt det har ett slut. Lyssnar jag däremot inåt på mitt hjärta, på det där jag inte kan se utan som mer är som en aning inom mig, som en fjärils vingslag. Då är det som att en röst viskar till mig: ”Jag står kvar här och är oföränderlig. Min kärlek till dig är beständig. Håll dig nära mig.”

Sommarrosens sista andetag blir inte längre till ett tungt vemod utan snarare en vacker påminnelse om den stora kärleken inom var och en av oss som för alltid består.

”Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.” (2 Kor. 4:18)

Helt oanvända, som när som på en provning, ligger de inlindade i silkespapper, i en skolåda förpassade långt in i garderoben. Mina bländande, vita och alldeles nya sneakers. Redan under senvintern, när det fortfarande var tjäle i marken, beställde jag hem dem. Jag ville vara väl förberedd när våren kom. Skorna som på våren, hela sommaren och långt in på höstkanten skulle bli mina följeslagare. Jag hade en plan på vilka vägar de skulle gå på, vilka utflykter de skulle utforska och vilka fester de skulle få föra mig till. Men redan tidigt, långt innan magnolian hade slagit ut, insåg jag att skorna inte skulle få gå på några vitsippsomgivna stigar eller ta några skutt in i sommaren.

Kapitulationen var ett faktum. Skorna åkte in i garderoben. Det var bara för mig att rätta mig in i ledet. I det som kom att bli min vardag hela våren och sommaren. Dagar fyllda med den smärta som inte lät mig lämna hemmet. Smärtan som dag och natt gjorde sig påmind och blev min oönskade följeslagare. Ibland så olidlig att jag misströstade, tappade modet och uppgivet kapitulerade. Det här blev mig för övermäktigt, något jag insåg att jag inte klarade själv att gå igenom och ut ur. En kort och enkel överlåtelsebön formades i mitt hjärta. Den bad jag så fort jag vaknade på morgonen, innan den nya dagen grydde med okänd smärtnivå och nya prövningar. ”Gud. Bär mig. Led mig. Fyll mig.”

Jag hade en plan för mig och mina sneakers i våras, den blev inte alls så där skön som jag hade tänkt mig. Det blev något helt annat. Men jag kan inte säga, så här i efterhand, att det för den skull blev helt och hållet dåligt för det. I överlåtelsen lät jag någon annan visa vägen, någon annan bära mig och leda mig. Jag vill tro att den vägen, i ett större perspektiv, är bättre att gå för mig än någon annan väg. För det är i insikten om mig själv, i den ofrivilliga kapitulationen och den bittida överlåtelsen som jag finner den väg som leder mig rätt. Rätt in i min Faders famn. Och i den famnen ligger hoppet. Hoppet om att mina vackra sneakers snart ska få se solljuset och gå på upptäcktsfärd.

”Herre, lär mig dina vägar, visa mig dina stigar. Led mig i din sanning, lär mig, du som är min Gud, min räddare, ständigt hoppas jag på dig. (Ps. 25:4-5)

Det ekar genom hela kvarteret, när jag stänger bagageluckan på bilen. Det beror inte på att jag är arg, för det är jag inte. Jag använder bara alldeles för mycket kraft. Likadant är det när jag lyfter mjölkpaketet från köksbordet och ska ställa in det i kylskåpet. All kraft jag kan uppbåda använder jag för denna knappa ett-kilospjäs. Min kropp fattar inte det. Jag är, något jag själv kallar, kroppsanalfabet.

Hemma i sovrummet kan man se tydliga spår av detta. Hela dörrlisten på ena sidan har länge varit lös och så fort den har fått minsta påstötning har den rasat som en fura med ett högljutt brak. Men nu har livskamraten tröttnat och spikat fast den ordentligt. Jag har ingen koll på min kropp. Det är som att min kropp inte vet var den slutar.

För flera år sedan, när jag fick mina diagnoser, frågade en arbetsterapeut mig om det ofta hände att jag gick in i dörrar. Varpå att jag svarade att min uppfattning var att det inte var mer än någon annan. Bara några minuter senare då vi skulle förflytta oss gick jag in i dörrkarmen till närmsta dörr. Jag trodde på fullaste allvar att det är normalt att ha blåmärken på överarmarna på grund av dörrkarmskrockar. Hon berättade att det hör ihop med min diagnos att inte ha riktig kroppskontroll och även svårigheten att avgöra hur mycket kraft jag behöver för att förflytta något.

Eftersom jag inte vet var min kropp slutar mår jag bättre av att både vila och sova med kuddar runt omkring mig.  Utan kuddarna tror min kropp att jag ligger på en cirkuslina högt uppe i tälttaket utan något som helst skyddsnät runt omkring mig. Med kuddarna tätt intill min kropp känner jag var min kropp slutar. Jag känner mig omhuldad som en liten fågel i ett trångt bo. Eller som att jag skulle ligga i en gigantiskt stor kupad handflata.
Med all min smärta, oro och kroppsanalfabet vilar jag tryggt i Guds barmhärtiga hand.

”Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand.” (Ps. 139:5)

Det är verkligen inte min avsikt att verka stöddig eller att låta som en besserwisser. Med lätthet slinker ordet ofta ur min mun innan jag kan hejda det. Ordet som förändrar hela klangen på en mening. Min livskamrat är tyvärr ofta den som är föremål för händelsen. Som tur är, för mig, påpekar han då yttrandet så att jag kan höra hur illa det låter. Förhoppningsvis kommer det så småningom att leda till en förbättring, även om jag inser att ett invant mönster är svårt att bryta. Det är när något, i min värld, är uppenbart eller självklart ordet ’ju’ slinker ut.

Det låter ranghögt när en person, i det här fallet jag själv, använder ordet ’ju’ för regelbundet. Men går jag till mig själv är inte avsikten att kränka någon. Nä, tvärtom vill jag bara få åhöraren att inse att det här jag berättar är något, jag tror, de redan vet. Jag till och med skäms för jag tänker att påståendet jag vill få fram är lite som att säga att ”gräset är grönt och himlen är blå”.

Det är på det senare sättet jag väljer att tolka apostlagärningarnas ord. Ett leende kryper fram. Faktum är att på grund av det lilla ordet ’ju’, ger mig orden som kommer efter en tröst och något jag kan vila i. För när jag tuggar på meningarna är det som att något inom mig svarar tillbaka. Jag vet ju det här. Ändå är det lätt att glömma det när smärtan lämnar en ton av övergivenhet och ensamhet. Därför är påminnelsen en befrielse och det lilla ordet ’ju’ spelar för en gång skull en positiv roll i all sin självklarhet.

”Gud är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till.” (Apg. 17:27-28).

Min man har redan börjat leta. Även om jag inte riktigt tycker att det är dags än. Men han vet att jag snart kommer att klaga på långsamheten och för att det inte går att ladda mobiltelefonens batteri tillräckligt, att det inte fylls på ordentligt och att det laddar ur alldeles för fort. Är tacksam för att han vill hjälpa mig att leta och jämföra prestanda, funktioner och priser på en ny mobiltelefon till mig. Min energi räcker inte till sådana saker.

På sätt och vis känner jag mig ofta som ett gammalt mobiltelefonbatteri. Hur mycket jag än vilar får jag aldrig full pott i batteri-stapeln. Den når på sin höjd två pluppar. När jag sedan använder min energi försvinner den svindlande fort och jag är snabbt urladdad igen. Vet med mig att det är mina diagnoser som är orsaken men jag tror även att åldern snart tydligt kommer att ge ytterligare tecken på detta.   

I min fåtölj tankar jag en annan sorts batteri. Ett batteri i mitt inre. Jag har märkt att det inte har någon bäst före dag eller att kapaciteten skulle bli sämre ju mer åren går. Snarare tvärtom. Ju mer jag stillar mig inför Gud desto mer växer min tillit till Honom. Vilket jag tror beror på att Han visar mig en sannare bild av mig själv och framför allt visar mig att mitt lilla liv är en del i ett mycket större sammanhang. I tilliten blir mitt inre jag ung på nytt. Jag blir som ett barn igen med spring i benen eller som ett sprillans nytt batteri.

”men de som litar till Herren får ny kraft, de får vingar som örnar. De springer utan att bli trötta, vandrar utan att mattas.” (Jes. 40:31)