Tankar från fåtöljen

Smultronstället, paradiset, Stugan med stort S. Kär plats har många namn.

Det var mitt i sommaren och mina föräldrar hade överlåtit lugnet, havsluften och myset vid sitt lilla paradis till oss en vecka. De ville passa på att uppleva sommar-Sverige med en bussresa norröver. Under en vecka hinner man boa in sig på ett ställe. Hitta nya platser att lägga saker på. Stuva undan det som, av oss, aldrig används och lyfta fram det som, av oss, används flitigt. När vi är själva i stugan brukar vi flytta in våra grejer från friggeboden och överta sovrummet.
Smultronstället är inte stort. I det inglasade uterummet står matsalsmöbler och ett bänkskåp. På den fria golvytan ligger ofta några baden-baden i hög och där brukar även stå ett torkställ över natten med blöta bladkläder och handdukar från dagens dopp i det blå. Vill du sitta skönt hamnar du i soffan i det kombinerade vardagsrummet och köket. Där får du konkurrera om ytan med de som vill titta på TV. Om du hamnar i soffan får en bok sällan den uppmärksamhet den kräver och än mindre de tysta tankarna.
Därför beslöt min livskamrat och jag den där sommarveckan att möblera om lite i det inglasade uterummet. Ut med baden-baden högen och in från altanen tog vi två trädgårdsstolar, något högre, med fällbara ryggar och sköna dynor. Vi hittade även ett litet cafébord i trädgården som vi ställde mellan stolarna. En välbehövlig fåtöljoas fanns nu även i paradiset.
En vecka gick fort och när det bara var några timmar kvar till mina föräldrar skulle återvända diskuterade vi vad och hur mycket vi skulle återställa. Hur skulle vi göra med trädgårdsfåtöljerna till exempel. Vågade vi har kvar dem, där de stod eller hade vi inkräktat för mycket på föräldrarnas territorium. Vi såg vinsten med fåtöljerna och tog därför mod till oss. De fick stå kvar i uterummet.

Mina föräldrar välkomnade idén och de upptäckte ganska snart den ron och vilan läsplatsen gav. Generöst gjorde de plats och gav rum till något nytt och oprövat.

”Gud, kom till min räddning! Herre, skynda till min hjälp.” Bönen från psaltaren under eftermiddagstimmen öppnar upp till mitt innersta rum och säger välkommen in.

Mitt inre rum liknar väldigt mycket den inglasade altanen. Mitt i rummet står ett matsalsbord. Här delar jag brödet och vinet. Livet och gemenskapen med andra. I ena hörnet står ett skåp. På hyllan längst ner, märkt ”Andra sortering” ligger det där hos mig själv som inte håller måttet för kraven från mig själv. Det är ingen vacker syn om du frågar mig. Översta hyllan är märkt ”Guldplätering”. Här finns det där som gör att jag skarvar med sanningen. Det där som jag inte vill erkänna varken för dig eller mig att jag gör eller har. Skammen har ett vackert, men väldigt tunt, guldlager om sig.
Uppe på skåpet har jag samlat pokalerna och medaljerna i mitt liv. Här skiner pokalerna i egoistiska begär och högmod ikapp med varandra. Mina medaljer jag fått i ‘att göra mig märkvärdig’, ‘att tränga mig före’, ‘att tro att mina åsikter är viktigast’ och ‘att prata mer än jag lyssnar’ ligger på rad. Skåpet är otympligt stort och står i vägen för gemenskapen vid bordet.

Men jag rår inte på det själv. Jag behöver en hjälpande hand som kan flytta och bereda plats för något nytt. Ge plats för, det faktum, att jag är älskad, hela jag, med alla mina skavanker. Och ge plats för kärleken till andra.

Jag välkomnar Hjälparen in. Tillsammans sitter vi ner i fåtöljerna och insuper den atmosfär av frid och glädje som kommer av att röja undan det onödiga och skapa rum för Anden att verka.

(Den heliga Anden är temat för Pingstdagen. Evangelietexten är hämtad från Joh. 14:25-29)

För många år sedan fick jag en liten glasvas av min mamma. Ett mönster föreställande tre vitsippor är tryckt på sidan. Varje vår fyller jag den här vasen med de första vitsipporna jag kan hitta i skogen och ställer på köksbordet. Där får de stå och vittna om att vintern är över och vårvärmen är på väg. Lyfter jag vasen mot näsan kan jag riktigt känna en frisk doft av vår och av hopp.

Allt det som dog i höstas och förmultnade får nu liv igen. Vi går från död till liv. Våren är uppståndelsens tid.

Det var, precis som idag, en söndagsmorgon. Tidigt i gryningen gick några kvinnor iväg med tunga och sorgsna steg bort till graven där männen sent på fredagen hade lagt deras nära vän och mästare. Kvinnorna hade följt med Jesus under en längre tid, lyssnat på när han talade om Guds kärlek och stått bredvid honom på fredagen när han visade dem på Guds kärlek genom att dö på korset för oss.
När kvinnorna kommer fram till graven är den tom. Jesus är uppstånden. Han som var död lever igen.
En söndagsmorgon, precis som idag. Det är därför vi friar gudstjänst på söndagar. Varje söndag är uppståndelsens dag. Varje söndag är en hyllning till livet.

En man söker upp Jesus i natten för att tala med honom om livet. Hos mannen gnager frågorna i huvudet och han vill ha svar. En bit in i samtalet säger Jesus till mannen:
”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.”

Du och jag får likt mannen komma till Jesus med våra ärliga frågor och vårt tvivel.

Det Jesus säger här är att vägen till livet handlar inte om att veta eller prestera. Det han säger är att vägen till livet stavas tro.

Kanske är det så att tron föds ur frågorna. Vågar du ställa frågorna och slänga dig ut i det okända och tro, hur ofattbart det än verkar?
Tro på kärleken.
Tro på påskens mysterium.
Tro på den uppståndne Kristus.
Tro på livets Gud.

Tron behöver inte vara stor. Det räcker med storlek likt ett litet frö som vi planterar i jorden nu på våren. Futtigt kan man tycka i förhållande till hur mycket Gud älskar dig och mig. Men det är så han sa:
Vägen till livet stavas tro.

(Vägen till livet är temat för 4:de söndagen i påsktiden.)

Frukost vid spegelblank sjö
kaffe och ostmacka, med gurka

vårsolen förvandlar iskristaller till dagg

småfåglar i kaosliknande kör sjunger
ikapp vinterns tystnad och mörker

frosten vill hänga sig kvar
värmen kämpar sig fram
ljuset övervinner mörkret

På nytt och igen
livet vänder tillbaka

på en bänk vid en spegelblank sjö
åskådare och gäst

Skapelsen höjer sin röst i lovsång
till skaparen
till livgivaren

Det är vår!

(Vägen till livet är temat för 4:de söndagen i påsktiden. Ps. 147:1-7)

Vi var ett gäng unga studenter, relativt nyinflyttade till den något växande studentstaden. En brokig skara med olika bakgrund och egenskaper. Vår gemensamma nämnare var en ekumenisk kör där några var med och några en ivrigt påhejande fanklubb.
Tidigt en lördagsmorgon fick jag skjuts av en kille i gänget. Vi var på väg till en tjejkompis lägenhet för att hjälpa henne, tillsammans med de andra, att flytta från ett andrahandskontrakt till ett större boende. Killen jag åkte med var den av oss som ägde egen bil. Den var inte speciellt ny men det var en bil och han vårdade den till yttersta perfektion. Äta något som smulade i bilen var en styggelse och helt förbjudet enligt honom. Han var rädd om sina saker, snudd på till överdrift.

Trafiken flöt på lugnt genom staden. Vid en korsning med trafikljus såg vi på håll hur det var grönt. Precis när vi var framme och passerade rödljusstolpen slog det om till gult. Framifrån kom en bil som skulle svänga vänster och inte helt förutspående körde den rakt in i sidan på vår bil. Det var inga höga hastigheter det handlade om. När chaufförerna i de båda bilarna steg ur för att kontrollera skadorna var det en lite buckla och repa på vänster bakdörr. Något omskakade efter incidensen anlände vi till tjejkompisens lägenhet och flytten flöt sedan på bra under förmiddagen.

Några dagar senare ringde kompisen med bilen. Han hade varit i kontakt med sitt försäkringsbolag och ville att jag skulle skriva en vittnesutsaga som han kunde skicka med. Sagt och gjort, jag skrev ner hur jag hade upplevt situationen och lämnade in till honom. Men det stannade inte där. Jag förstod ganska snart att han inte var riktigt nöjd med mig som vittne. Han hade åkt tillbaka till korsningen för att kontrollera hur trafikljusen betedde sig och ville ändra en hel del i det jag skrivit. Tydligen dög inte det jag vittnat om. Visst, jag kunde väl erkänna att jag inte varit alldeles uppmärksammad på exakt vad som hade hänt eftersom det inte var jag som körde. Samtidigt som krocken skedde hade jag säkert varit inne i en, enligt mig intressant, monolog och blickat ut över den stora spegelblanka sjön framför oss. Men det jag skrivit ner var MIN berättelse och MIN sanning. Hur trafikljusen hade betett sig hade jag en annan uppfattning om än vad han hade. Killkompisen skrev om min vittnesberättelse och skickade in till försäkringsbolaget. Visst, det kanske var försäkringsbedrägeri men jag orkade inte bråka, det var ju ändå inte min bil och ekonomi. En lång tid efteråt undrade jag för mig själv hur försäkringsbolaget uppfattat det hela när de fått in två nästan identiska vittnesutsagor.

Det är en vecka efter påsk. Påskäggen är nerplockade. Godiset som låg i, är uppätet. Stenarna som vi hade byggt en grav av är nerlagda i en kasse och utställda i garaget. Jag tänker på kvinnorna vid graven som på påskdagens morgon upptäcker att graven är tom och mästaren uppstånden. En av kvinnorna, kan vi läsa om, träffar Jesus där och pratar med honom även om hon vid första anblick tar honom för trädgårdsmästaren. Kvinnornas och senare även lärjungarnas vittnesberättelser blir otroligt värdefulla för oss alla.

Ett vittne är enligt Wikipedia ‘en person som varseblivit en händelse med sina egna sinnen’. Frågan jag ställer mig är: Hur ser MITT möte ut med den uppståndne Kristus, om jag inte kopierar andras ord eller berättelser utan använder MINA egna erfarenheter och sinnen?

Det viktigaste måste väl ändå vara, att hur tunn och skral MIN vittnesrapport på pappret än är duger den alldeles ypperligt.

(Påskens vittne är temat för Andra söndagen i påsktider. Den gammaltestamentliga texten är hämtad från Jes. 43:10-13)

Jag vill berätta om vin och bröd,
hur han smutsiga hjärtan och fötter tvår
kärlekens tjänst, blir till hans död
gemenskapen delas och till alla når

Jag vill berätta om de sårmärkta händerna,
det som var min skuld och mina fel
tog honom genom de svarta gränderna
visade mig hur jag kan bli hel

Jag vill berätta om en tom grav
där segern och makten för alltid blev hans
i mörkaste dal är jag trygg vid hans stav
hoppet bjuder upp till en virvlande dans

Händelsen utspelar sig på den tiden det begav sig då mer var tillåtet och begränsningarna färre:
Tyst smyger jag in till min plats i en fullsatt konsertsal medan applåderna ebbar ut. En nick till mina närmaste grannar och en blick över folkhavet. Orkestern reser sig upp, sidodörren på scenen öppnas och in skrider kvällen solist. Återigen ljuder högljudda applåder genom lokalen. Det är dags för andra stycket efter paus och turen har kommit till mina korta insatser den här kvällen. Tubaisten i en symfoniorkester har inte alltid något att spela. Ofta är den stämman bortglömd eller rättare sagt bortvald när kompositören vill ha ett smäktande vackert och svagt musikstycke. Med det sagt är tubastämman inte mindre viktig när det väl gäller.
Flera i publiken har i första hand kommit och betalat biljetter för att få lyssna till kvällens solist. Och de blir varken lottlösa eller besvikna. Det är svårt att stundtals hålla fokus på mina noter då den skönsjungande stämman bryter igenom alla instrumentljud.
Konserten är över och publiken står upp och applåderar. Solisten niger djupt och dirigenten gör tecken åt orkestern att tacka och bocka för uppskattningen. Det var inte många toner jag spelade den här kvällen men inne i hjärtat värmer applåderna. Även om äran är solistens får jag ta del och njuta lite av åhörarnas uppståndelse och jubel.

Åsnan står bunden när lärjungarna dyker upp för att hämta den med förevändningen att: ”Herren behöver den.” Med raska kliv får åsnan följa med bort till mannen. De lägger mjuka mantlar på åsnans rygg och och hon backar undan när hon ser vilken börda det är tänkt att hon ska bära. Tyst viskar hon för sig själv ”Du ger mig ny kraft.” När mannen väl sitter till rätta på åsnans rygg inser hon att han inte var så tung ändå. Den lilla folkskaran växer ju närmare Jerusalem de kommer. Människorna plockar grenar från träden och lägger ut filtar på vägen som den lilla åsnan får stiga på. Aldrig har underlaget känts så lyxigt. Det är en trång passage och flera vägar att välja på. Åsnan fortsätter viska ”Du leder mig på rätta vägar.”
Jublet är öronbedövande. Hosianna-ropen ekar mellan husen. Sakta går det upp för åsnan att hon bär på Kristus. Hon som inte ens visste om hon skulle orka bära sin last får vara Kristusbärare för en dag.
Genom gator och torg följer nu folkmassan efter och hurrar. Det är läge att sträcka på halsen för åsnan och ta del av jublet och hyllningarna. Den här dagen är hon behövd, även om äran inte tillhör henne får hon vara en del av allt. Hon fortsätter tyst med sin bön ”ditt namn till ära”.
Tillbaka hemma vid spiltan på kvällen tänker åsnan på vad hon har fått vara med om, hur det kändes att bokstavligen bära omkring på kärleken och hoppet. Hon återupprepar tyst den bön hon gått och tuggat på hela dagen ”Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära.” (Ps.23:3) Samtidigt som hon funderar vidare på vad en åsna, tubaist och människa har gemensamt: att vara behövd, att få bidra med något litet och att få vara en liten del i det stora hela utan att ge sig själv alltför stort utrymme när det är dags för hurraropen.

(Vägen till korset är temat för Palmsöndagen. Evangelietexten är hämtad från Mark. 11:1-11)

Under några veckors tid var jag en flitig och ivrig besökare vid postlådan. Kunde det vara så att jag fått post? Att det bland mammas och pappas räkningar, tidningar och reklam fanns ett kuvert till mig? Jag letade efter ett litet, knöligt brev, handskrivet med spretig handstil innehållande en hälsning och ett suddgummi.
Runt tioårsåldern började det dimpa ner kedjebrev. De gick ut på att man skulle kopiera texten i det brev man fått. Längst ner fanns en lista på ett antal personer och adresser. Personen högst upp skulle man stryka och längst ner skulle man sätta in sitt eget namn och adress. Denna kopia skulle man sedan skicka vidare till x antal (oftast fyra till sex) personer/vänner. Sist skulle man skicka ett brev, ett suddgummi, ett recept, en pocketbok etc. etc. beroende på kedjebrevets karaktär, till den person som man just strukit. Efter några veckor skulle det, om kedjan inte brutits, dimpa ner ett visst antal, oftast lockande högt antal, av den vara man skickat vidare.
Suddgummi-kedjan kom lägligt. Mitt i en period av ett samlande på just suddgummin i alla dess former. Sju stycken tror jag att jag fick och av dessa var två rejält använda. Även om jag inte fick alla trettiosex utlovade suddisarna hade jag fått fler än jag själv investerat i och skickat vidare. Säga vad man vill om kedjebrev men i det här fallet var utdelningen god. En blev sju. Välsignat skulle kanske någon uttrycka sig.

Söderläge i lä en solig vårdag, dagen före vinterns utlovade återtåg, är en plats som man vill vara på. Det konstaterar vi nöjt när vi i var sin solstol och pläd sitter på min väninnas altan och pratar ikapp oss om livet. Vi kommer att prata om tacksamhet. Hon berättar att hennes familj ett flertal gånger den senaste tiden har hittat godis och nybakade bullar i postlådan utan någon avsändare. Glädjen och tacksamheten har varit stor bland alla familjemedlemmar.
– Men, säger hon, jag skulle vilja tacka någon för alla goda gåvor. Ha ett namn på givaren. Jag erkänner mig raskt oskyldig, även om jag skulle önskat att det var jag eftersom nybakade bullar i postlådan kan ingen får för många av. Något mer existentiellt fortsätter hon med att uttrycka lycka över sin tro. Hon har ett namn på skaparen och livgivaren, någon som hon kan tacka för allt gott hon får.
På vägen hem tänker jag på vårt samtal. Egentligen har hon ju tackat tillräckligt, slår det mig, fast mer i indirekt form. Jag har flera gånger fått vara föremål för hennes generositet genom små genomtänkta gåvor jag fått som en hemstickad mössa, ett anteckningsblock eller choklad.

Fem bröd och två fiskar får Jesus av den lilla pojken. Jesus tackar för gåvorna och ger sedan vidare maten till allt folk som följt med och lyssnat på honom. Det räcker och blir över. Gåvorna blir välsignade och växer i det lilla ordet tack. Inget går till spillo utan det som blir över samlas ihop för att kunna ges vidare. Undret sker i tacksägelsen och givandet.

Tänker att tacksamhet över alla goda gåvor vi får uttrycker vi bäst genom att ge vidare. Utfallet har ett ord: Välsignat!

(Livets bröd är temat för Midfastosöndagen. Evangelietexten är hämtad från Joh. 6:1-15 och psaltarpsalmen från Ps. 107:1-9)

Okänd och liten du från början var
ville mycket och växte dig stor
rädsla, ängsla och oro var ditt svar
över hela världen med snabbhet du for

men Kärleken ingjuter mod

Din makt över människors liv
skrämmer, isolerar, hindrar och tär
kramgoa barnbarn inget alternativ
ensamheten är del av din vinstaffär

men Kärleken finner vägen till närhet

Motvilligt med tvång följer vi dej
riktlinjer, rekommendationer och nya lagar
till friheten säger du blankt nej
Hur länge? vi räknar dagar

för Kärleken håller ut

(Kampen mot ondskan är temat för 3:de söndagen i fastan. Episteltexten är hämtad från Ef. 5:1-9)

Nyfiket har vi bänkat oss framför TV:n hela familjen. Trailern till det nya programmet, Benjamin´s, har utlovat god mat, musik och vänner. Eftersom döttrarna gillar programledaren och vi vuxna har fångats av hans intensitet och charm i andra programsammanhang är vi spända på hur programmet ska bli. Förväntningarna är höga.
En bit in i programmet besöker han sin farmor och farfar. Han vill lära sig baka focaccia för att kunna bjuda sina vänner på det goda brödet. Enligt honom själv är farmors focaccia den bästa i landet. Det blir en härlig konversation som utspelar sig i köket mellan barnbarnet och farföräldrarna:
– Där blandar du jäst och vatten. Hur mycket vetemjöl ska du ha då? Undrar han storögt. Bara på känn? Vetemjölet åker i bunken efter inrådan av farmor utan en tillstymmelse av decilitermått.
– Och salt då, hur mycket? Där kliver farmor in och höftar lite på känn.
– Hur vet man om den är klar då?
– Man ser det, svarar farmor som den självklaraste saken i världen. Nästa scen är när farmor bakar ut degen på plåtar och farfar har dykt upp i köket.
– Nu ska den jäsa igen, undervisar farmor.
– Hur länge ska den jäsa nu då?
– Ja, tills den är klar, svarar nu farfar.
– Hur länge ska den vara i ugnen då?
– Tills den är klar.

Reklambladen har hamnat på köksbordet. Denna veckan är det bra pris på kotletter. Min tankar går till TV-programmet vi just tittat på och min pappa. Min pappa har EN paradrätt. När han lagar mat blir det panerade fläskkotletter och till det en brunsås med en liten skvätt grädde i. Paradrätten är inget som vi tröttnar på. Den bästa i landet skulle jag säga. Jag har tidigare ringt pappa för att be om receptet och det jag fått har liknat receptet på focaccia väldigt mycket, bara andra ingredienser. Man ser, man känner och man vet hur mycket och när det är klart. Jag är en som vanligtvis följer recept slaviskt därför har jag känt mig osäker på hur resultatet skulle bli om jag testade laga fläskkotletterna själv. Ändå har jag gjort helhjärtade försök till att bjuda familjen några gånger. Fast jag ska erkänna att pappa har varit nära, bara ett telefonsamtal bort. Jag har en bit kvar innan det smakar som pappas men det går bättre och bättre. Jag övar och kämpar på.

När är det läge för uppbrott? När är det dags att stanna kvar? Hur länge ska jag vänta? När är det dags att brottas med det som skaver? Hur vet jag när livet får lagom mycket krydda? Och när är det dags att varva ner? Frågorna om livet och tron är många. Bredvid oss står en som vill hjälpa oss att hitta svaren. För Honom är svaren självklara. Receptet vi får till vår hjälp kan kännas ofullständigt. Tillsammans med stöd och att vi själva övar, kämpar och brottas med det som livet rymmer kan vi med en nypa tålamod och ett stort mått kärlek komma fram till det som är bäst för var och en av oss.

Och för dig som undrar, helgens meny här hemma består av pappas paradrätt: fläskkotletter med brunsås.

(Den kämpande tron är temat för 2:a söndagen i fastan. Den gammaltestamentliga texten är hämtad från 1 Mos. 32:22-31)