Mitt emot kyrkan låg matvaruaffären. Mamma hade varit i kyrkan på ledarsamling och jag, som då var fem, hade fått följa med. Hemma gapade kylskåpet tomt efter mjölk. Eftersom affären ändå låg så nära var det lika bra att ta sig dit. Vi behövde bara korsa den trafikerade vägen där de, i min värld, stora bilarna körde. Mamma tog min hand precis innan våra fötter lämnade trottoaren. Känslan av trygghet och att det fanns någon jag kunde lita på infann sig direkt.

Trettiofem år senare så var det i rollen som mamma jag fick hålla min femåriga dotters hand. Vår familj var på semester utomlands. Vi befann oss på ett familjehotell med stort poolområde och allt vad en barnfamilj kan tänkas behöva på sin semester i form av glasskiosk, lekrum, lekplats och vattenrutschkana. Under första dagen gick våra döttrar och min man på upptäcktsfärd. De hittade lekplatsen och glasskiosken. Femåringen kom springande tillbaka till min solstol där jag precis landat med en bra bok. Hon ville så gärna visa mig deras upptäckt. För att föra mig på rätt väg genom alla solstolar, parasoll, solbrända föräldrar och lekande barn tog hon min hand. Hennes hand blev en vägvisande hand.

Vi behöver hålla någons hand, inte bara när vi korsar en väg eller genom ett hav av solstolar utan även när vi lever livet. Sällskapet ger oss trygghet och kan bli en vägvisare. Hålla handen med livskamraten, en vän, med sitt barn eller med Gud gör oss starkare, modigare, tryggare och kärleksfullare. Låt oss leva livet tillsammans, hand i hand.