Vi har en inkräktare på vår tomt. Det känns inte alls bra. När mörkret kommer låser vi om oss och jag säger lättsamt det välkända ordspråket: ”Mitt hem är min borg.” Det är ingen av oss som frivilligt vill gå ut på kvällen efter tio. Olustigt är vad det är. Tyst står jag vid fönstret i köket och spanar. Jag har släckt ner lamporna så att jag ser längre ut på tomten. Min livskamrat säger till mig att jag ska gå och lägga mig. Jag rycker till och skriker. Brister strax därefter ut i ett gapskratt och förklarar att det var bara automowern jag sett. Även min man skrattar och skakar på huvudet åt min skräckblandade förtjusning över att få syn på vår snyltgäst. Tidigare under dagen har vi sett spår i gräsmattan och även spillning i häcken, pratat med grannarna och delat vårt obehag. Vi har egentligen under en lång tid i sommar vetat att det rör sig en grävling ibland oss men inte riktigt tagit det till oss. Tills vi såg spåren den lämnat efter sig. Myten ringer i huvudet, att grävlingen biter tills den hör att det krasar. Det gör inte känslan bättre.

När morgonen gryr känner jag mig stark i sinnet igen. Nyfiken om grävlingen lämnat nya avtryck. Snabbt glömmer jag att den skulle kunna utgöra ett hot mot mig. Vilket å andra sidan, när jag läser på, är en väldigt liten risk. I dagsljus är jag mer klarsynt. Det är annat som pockar på min uppmärksamhet, småsysslorna hemma som jag ändå klarar av. Växterna i fönstren behöver vatten, diskmaskinen behöver tömmas och tvätten hängas upp. Jag ringer frisören om en klipptid. Funderar både en och två gånger innan jag ringer om jag verkligen kommer att orka sitta och bli klippt. I våras var jag hos frisören för första gången på drygt ett år. När smärtan och tröttheten lättade något kom fler och fler aktiviteter in i min vardag, som för en frisk människa knappt kräver en ögonbrynshöjning. Men bara för att jag gjort en viss sak en gång betyder inte det att det kan bli en återkommande händelse. Detta försöker jag ständigt berätta för mig själv. Drömmen om en vardag är stark. En vardag där jag kan planera att utföra något regelbundet. Men det är en utopi. Ibland förvirrar jag mig i drömmen, tror att den är en verklighet och kör på som att jag inte lever med några begränsningar alls. Som med frisören. Även om jag tidigare klippt mig var tolfte vecka är det inte sagt att den rutinen kan återgå bara för att jag klippte mig en gång i våras. Intrycken och aktiviteterna kan bli mig för övermäktiga. Trots att viljan är stor behöver jag skydda mig. Och mitt hjärta. Det finns en risk att aktiviteterna biter sig fast så att det krasar. Det är ingen myt.

Tänker på grävlingen, den gör mig tacksam för dörren jag kan stänga om mig. Hemmet blir en skyddad plats.
För mycket aktiviteter och återkommande händelser splittrar mig. Inte bara fysiskt utan även min själ. För att skydda både min kropp och min själ stillar jag mig. Stänger dörren till omvärlden en stund. Bruset tystnar, stressen lägger sig, oron ger vika. Det är som att komma hem. Mitt hem är min borg. Eller? Inser där i tystnaden, min Gud är min borg.

”Herren är min trygga borg, min Gud är min klippa och min tillflykt.” (Ps. 94:22)

Orden drabbar mig. De är så vackra i all sin enkelhet. Jag ligger i sängen och tittar ut på en grå himmel och regnet som duggar. Äntligen, skriker grässtråna utanför, kan vi snart få dansa i vinden igen. Sommarens sista sommarpratare målar sina vackra ord och levandegör höstens annalkande. Han säger orden som jag behöver idissla och så fort han pratat klart slår jag upp frasen för att riktigt förstå vad det är jag har hört. Kura skymning. Ku-ra. Skym-ning. Jag suger på varje stavelse. Två ord som innehåller så mycket känsla. Enligt Google är förklaringen: ”Att kura skymning betyder att sitta tillsammans i tysthet, vila eller samtala i dämpat ljus medan mörkrets inbrott sker”. Det är alltså något man gör tillsammans! Genast skickar jag iväg ett sms till min livskamrat där jag skriver att jag längtar efter att i höst få sitta i våra fåtöljer och kura skymning. När jag läser vidare på Google visar det sig att uttrycket är så viktigt för vår gemensamma historia att den finns med på Sveriges förteckning över immateriellt kulturarv. Dvs. levande traditioner, kunskaper och uttryck som inte går att ta på, men som förs vidare mellan människor och ständigt förändras.

Det är en bit kvar på sensommaren. Fortfarande kommer dagar att njuta av i solen. Luften är dock lite klarare och friskare. Igår började skolan. Ofrånkomligt känns det att hösten är på väg. Hos mig finns alltid en undran om hur det ska bli. Beroende på hur mycket sommaren tröttat ut mig och slitit på min kropp. Det jag har valt att se bort ifrån när jag levt i stunden en varm sommardag och kanske har gjort mer än vad jag mäktat med. Oron finns återkommande hos mig. Jag lever, tror jag, mer annorlunda än de flesta. Att aldrig kunna planera min morgondag, för jag inte vet hur min kropp mår. Många ha redan almanackan full av både måsten och saker att se fram emot i höst. Planer som med stor sannolikhet kommer att inträffa. Min almanacka är i stort sett tom. Framtiden för mig är betydligt mer oviss. För att inte gå sönder av oro har jag fått öva mig i tillit. Tillit på att det finns någon som bär mig imorgon också. De bästa stunderna att öva mig i detta är när jag på kvällen sätter mig i min fåtölj och blir stilla. Inser nu att det jag länge gjort men inte kunnat sätta ord på är att kura skymning med Gud. Kura skymning är inget man kan göra själv utan något man gör tillsammans med en annan. Smakar på orden igen, att kura skymning med Gud. Att sitta tillsammans med Honom i tysthet och invänta mörkret, det okända och ovissa som kan skapa en viss oro. Sitta tillsammans. I tystnad. Medan mörkrets inbrott sker. Kura skymning. Det är viktigt. Så pass viktigt att det är ett immateriellt kulturarv.

Vi har en inneboende hos oss sen några veckor tillbaka, i alla fall känns det så. Hen tar plats och vi kan inte undgå att se hen men för den skull är hen inte alls störig. Allt började i våras. Då bestämde sig min livskamrat och jag för att göra om bland pallkragarna vi har på baksidan av tomten. De gamla hade ruttnat och vi behövde nya. Vackra och glänsande stod de sedan där efter några dagar och mycket slit av mannen. I tre av pallkragarna var det redan bestämt vad vi skulle ha. En till jordgubbar, en till rabarber och smultron och en till drömmen om egna dahliaknölar. Då återstod bara en pallkrage. Några fröer av nåt slag fick det bli, lotten föll på rosenskära. När jag väl skulle så, hittade jag en gammal påse med solrosor i garaget. Två rader med solrosor fick det även bli.

Varje dag sen sommarens intågande har jag tagit på mig mina orange tofflor som står vid altandörren och traskat bort till pallkragarna. Bara för att se om det hänt något under natten. Det har krävts ganska stort tålamod och lång väntan innan de små fröerna, och särskilt solrosorna växt sina 3–4 meter och börjat blomma. Men ändå en förväntad och självklar tålamodsprövning. När jag väl satte det lilla fröet i jorden kunde jag inget annat att göra än att vänta.

I hallen har vi ett litet skåp vi passerar eller ser varje gång vi förflyttar oss till ett annat rum på nedervåningen. På det skåpet har vi en stor rund vas och i den vasen har jag ställt en solros. Varje gång jag går förbi eller ser den är det som att den talar till mig. Den säger: ”Jag blir så glad när jag ser dig!” Stolt sträcker jag på axlarna och ler tillbaka. Blir alldeles varm inombords och tänker att denna gladlynta inneboende gärna får stanna på obestämd tid.

På min lilla promenad bort till pallkragarna har jag tänkt på mitt tålamod och att jag skulle behöva en större dos tålamod med Gud. Det är som att jag har burit en osynlighetsmantel i sommar. Livsmodet har sviktat. Samtidigt som glädjen sipprat igenom. Det har varit frustrerande att jag inte riktigt har kunnat sätta fingret på vad det är som gjort det. Livskamraten har fått vara bollplank för min frustration. Frustrationen på Gud. Långsamhet måste ändå vara en av Guds starkaste egenskaper. Tålamodsprövningen har inte varit självklar. Men så plötsligt, helt oväntat, händer det. Livsmodet börjar återvända. Några samtal med vänner som lämnar en ton av hopp och tillförsikt gör mig sedd igen. Människor, utanför vår lilla familj, har bejakat vår kamp. Osynlighetsmanteln är på väg att hängas undan. Tid och tålamod var det jag behövde för att jag skulle bli mottaglig.

Vår inneboendes leende mot mig, det vill säga solrosens glada uppsyn, blir en påminnelse om att jag är sedd i min kamp. Sedd av en medlidande och barmhärtig Gud.

”Jordbrukaren ser fram mot att jorden skall ge sin dyrbara skörd och väntar tåligt på höstregn och vårregn. Ha tålamod ni också, …, ty Herren är rik på medlidande och barmhärtighet.” (Jak. 5: 7-8,11)

Det var ett flyktigt besök. Varade bara några sekunder. Men ändå etsade det sig fast hos mig och jag pratade om det i flera dagar efteråt. De båda som kom, visade sig bara så länge att jag hann uppfatta dem. Skulle man mäta min fascination skulle man tro att jag haft änglar på besök och kanske var det just det jag hade haft, i skepnaden av två fladdermöss.

Min man hade åkt iväg för att hämta yngsta dottern. Den svenska sommarfilmen, vi roat oss med, hade just spelat eftertextsången. Klockan närmade sig tolv och sommarvärmen som varat i flera veckor hade värmt upp huset. Trots ivriga försök till att vädra ur höll sig temperaturen inne alldeles för hög. Ute var det svalare och jag tog sikte på en av våra solsängar. Månen riktigt glittrade på den nattsvarta himlen. Långt där borta, en oändlighet bort, gnistrade stjärnorna. Jag följde några flygplan med blicken. I barnsligt hopp om att det inte var ett flygplan utan ett stjärnfall, men de höll sig tryggt och stadigt i luften. Där låg jag, lilla jag, och blickade upp i en oändlighet. Så liten och värnlös på jorden. Det är inte mycket jag vet om morgondagen. Inget skulle jag säga. Kanske vet jag något mer om universum och om mig själv, men inte mycket. Reflekterade där jag låg över sommaren. Konstaterade att det har funnits lite mer energi och tacksamheten över det har varit stor. Tre små utflykter med familjen har det blivit. Tre mer än förra året. Trots det har sorgen och vemodet legat som en tung blöt trasmatta över mitt hjärta. Kanske blir sorgen tydligare när jag gläntar på dörren till friheten. En stunds permis och sen tillbaka i smärtans fängelse. En dubbelhet svår att hantera. Å ena sidan den stora glädjen och tacksamheten att få känna sig fri för en stund. Å andra sidan den djupa sorgen över alla orimliga begränsningar jag utsätts för, när kostnaden efteråt kommer i odräglig smärta. De begränsningarna en frisk människa skulle baxna inför om de verkligen skulle göra ett försök till att förstå. Där finns också det stora utanförskapet och ensamheten som dyker upp så här års. Att inte kunna dela glädjen över andras intensiva och glädjerika semesterresor som på sin höjd kostar dem en eftermiddagslur. Tankarna kom lika mörka som natthimlen. Jag blickade upp mot skyn och tog sikte på en stjärna som knappt syntes långt, långt däruppe. Vem är lilla jag i detta universum? Finns det ens någon som bryr sig om lilla mig? Det var då de dök upp. Fladdermössen. De flög några varv över solsängarna och snabbt var de borta. Som att de kom för att påminna mig om att jag inte är ensam i mörkret. Det finns någon som hör min tacksamhet mitt i klagovisorna. Någon som delar både min glädje och sorg.

”När jag ser din himmel, som dina fingrar format, månen och stjärnorna som du fäste där, vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom?” (Ps. 8:4-5)

Det är en helt vanlig onsdag eftermiddag och jag får sällskap i våra soffor av livskamraten som åkt på en ordentlig förkylning, en s.k. mancold. Vi bestämmer oss för att se en film ihop. En svensk, ganska nyutkommen film väcker vårt intresse, Je m’appelle Agneta. På pappret ser det ut som en lättsam film för en sjukstuga.
När eftertexten rullar och filmmusiken stegrar i volym vänder jag mig om för att se på min man. Direkt märker jag på hans ansikte att filmen har öppnat upp något inom honom som det även gjort hos mig. Jag lägger mig till rätta i soffan så att jag kan se honom, för jag inser att det här vill vi båda prata om. Vad det är som har berört och vad filmen lämnar kvar för doft.

I filmen finns en scen där en gammal excentrisk man frågar Agneta vem hon egentligen är. Hela filmen går sedan ut på att Agneta lossar på hämningarna hon bär på och faktiskt blommar ut till den hon är ämnad att vara.

Frågan väcker otroligt mycket funderingar hos mig. Det är en vacker Gudsbild jag ser i den gamle mannen. Gud vill att vi ärligt ska ställa oss den frågan till oss själva. Vem är du? För i sanningen om dig själv ligger friheten.

Filmen uppmuntrar också till att tillåta och att locka fram den sanna bilden ur varandra.

Är säker på att den unga Sara hade blivit upprörd över att filmen inte nådde upp till en önskvärd moralisk nivå och lagt fokus på fel saker. Jag levde i ett sammanhang där både jag och andra hade en föreställning om hur man skulle vara och bete sig med bestämda åsikter. Tron innehöll också många regler och förväntningar.

Idag gör filmen mig snarare glad och upprymd. Det slår mig att även om mina fysiska begränsningar nu är väldigt stora, känner jag större frihet än vad jag gjorde när jag var ung. Jag har hittat mig själv och är mer sann mot mig själv. Jag har också en vilja, med betoning på vilja, att locka fram och uppmuntra andra till att vara sig själva och att undvika döma dem för det.

Jesus pratar ofta om sanningen och jag inser vikten av sanningen i relationen med Honom. Det är först när jag är sann mot mig själv jag kan möta Honom på riktigt och bli fri.

”Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria.” (Joh. 8:32)

Med händerna i luften avger jag ett litet glädjetjut. Äntligen! Varje morgon, det första jag gjort i flera veckors tid, är att gå in och titta i tvättstugan. Lägga handen på krukorna och se om dahlieknölarna jag satte i jorden har börjat gro. Inspirerad av grannens dahliaodling förra året, där jag fick friheten att gå och plocka så mycket jag ville när de var iväg vid sommarhuset, har jag det här året beslutat att pröva mina egna vingar. Går det så går det. De två första knölarna kom upp ganska snabbt och min glädje var stor. Men missmodet över att jag misslyckats med de andra två var minst lika stor. När min granne var inne en sväng i andra ärenden, visade jag stolt upp att två av fyra tagit sig men dryftade även oron över de andra två. Med den självklaraste stämman sa hon då: ”Lugn! De andra kommer också!” Någonstans inom mig ville jag lita på grannens ord och uppbåda den tillit hon hade. Nu några veckor senare visade det sig att grannen fick rätt. Alla fyra gror och verkar bli stabila plantor jag snart kan sätta ut i våra nyinköpta pallkragar.

Det är på de där knölarna jag tänker på i min fåtölj. Under senvintern och början av våren har jag känt mig som en knöl, där ingenting händer i mörkret. Bibelorden jag läst, bönerna jag bett, böcker jag trott ska inspirera mig har på något sätt varit som vatten på en gås. Det har känts tomt, kalt och mörkt. Tron har inte glimmat till på det där sättet som den har brukat göra. Ledan och långtråkigheten har gett sig till känna. Mycket på grund av den högre intensitet av smärta jag känt det senaste året och som begränsar mig till vårt hem. Tydligt har tristessen letat sig in även i min inre värld. Det är svårt att motivera mig till att upprätthålla mina morgon- och kvällsrutiner i fåtöljen. Platsen där jag öppnar mig för Guds kärlek och lyssnar på Hans röst. För när jag inget hör känns det inte så värst konstruktivt. Lite tafatt har jag ändå återvänt till fåtöljen, försökt uppbåda den tillit jag såg hos min granne när hon med bestämd visshet kunde säga att knölarna kommer. Så plötsligt en morgon glimmar det till. Det är snudd på att jag vill höja mina händer och avge ett litet glädjetjut när jag läser ett citat av Peter Halldorf: ”Tron är minnet av gryningen som får en människa att stiga upp medan det ännu är mörkt.” Det har kanske ändå inte varit nåt fel, jag har bara likt knölarna levt i ett mörker i väntan på att det ska gro på nytt.

”du skall ge mig liv på nytt och åter dra mig upp ur djupen.” (Ps. 71:20b)

Klockan är 9.00, exakt och jag hör kyrkklockorna ringa på min väg in. Solljuset glittrar in genom mosaiken i kyrkfönstret. Några hälsar ”God morgon” till varandra. På altarbordet står en bukett vita blommor och några ljus brinner. Min blick vilar på Mariastatyn i trä invid sidoväggen. Duvan i guld svävar högt upp i predikstolen. Vi är nästan ett tiotal varje vardag som möts stilla i bön. Det är samma invanda ordning varje dag. Det enda som skiljer gångerna åt är vem som leder samlingen och kantorn som spelar. En välkomsthälsning, en psalm, växelvis bön från psaltaren, en bibeltext från kyrkoårets texter, ljuständning, bön, Vår Fader, välsignelsen och ett pianostycke. Rutinen blir till en storhet i all sin enkelhet. Allt är över på en kvart. När pianostycket ebbar ut lämnar jag samlingen. Stänger av min dator och börjar fundera på dagen och om det är läge att snart stiga upp ur sängen.

Efter snart ett och et halvt år utan att ha kunnat gå till kyrkan fysiskt får jag för en stund känna en skärva av samhörighet. Församlingen jag delar gemenskapen med ligger sju mil bort. Jag har ingen aning om vilka fler som tittar, har aldrig träffat någon av prästerna, kantorn eller diakonerna, förutom två, men jag vet att de finns där, live. Och de ber. I den bönen får jag stämma in i. Det finns dagar då jag inte ens orkar gå in på datorn hemifrån för att vara med. Att då veta att det pågår en bön oberoende av mig och mitt mående ger mig ro. Bönen fortsätter oavsett antal på plats i kyrkan eller på nätet. Deras uthållighet ger mig också hopp.

När prästen eller diakonen säger före bönen Vår Fader orden: ”Tillsammans med hela Guds kyrka i hela världen och genom alla tider ber vi nu den bön som Jesus har lärt oss.” Finns det en otrolig tröst för mig som inte längre kan delta fysiskt i min församling. För i Guds kyrka i hela världen rymmer alla församlingar och grenar av kristenheten. Där har vi alla, var och en, en självklar plats oavsett var vi befinner oss någonstans.

När min mamma senare i veckan ringer, berättar hon för mig att en väninna till henne har fått avsluta sina dagar på jorden. Väninna har funnits med under hela min uppväxt och under senare år har jag upplevt en speciell kontakt mellan oss då vi ha träffats. Det kunde gå år mellan gångerna och bara ett ögonblick av möte. Men ändå satte hon spår hos mig. Hon var en bönens människa och några ord hon ofta sa som avsked till mig kommer till mig ibland. ”Vi möts i bön.” sa hon. Hon i sin kammare och jag i min. På nåt sätt var det en förvissning om att bönen har andra gränser att mötas på än de vi själva sätter fysiskt.

På min ensamma väg i det inre landskapet blir morgonbönen ett litet sällskap och gemenskap, där vi möts i bön, i Guds kyrka i hela världen.

”när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda.” (Matt 6:6)

Ibland får jag flera sms på raken av döttrarna. Som ett pärlband radar de upp sig. Ett enda ord i varje sms. Även om jag skulle ha telefonen i handen hinner jag inte svara förrän nästa sms kommer. Innehållet vittnar om att det är bråttom.
”Mamma”
”Hallå”
”Mamma”
”Mamma”
”Svara”
Oron över att det hänt dem något lägger sig som en klump i magen. Oavsett vad jag gör släpper jag allt jag har för att svara dem. Oftast är det nåt enkelt jag kan hjälpa till med över telefon och klumpen löser upp sig.

Det är på de där nödrops-sms:en jag tänker på när jag vaknar. Natten har varit bedrövlig eller mer än så. Den har varit horribel. Förkylningen som föll över mig för några dagar sedan slår ut de mest basala kroppsfunktionerna på grund av mina diagnoser. Förutom hostan och den igentäppta näsan lever temperaturen i kroppen rövare, hjärndimman lägger sig som en blöt filt över mig, magen gör uppror men det värsta är smärtan som letar sig fram till nya platser i kroppen att göra ont på.
Bara efter någon timme efter det att jag somnade igår kväll vaknade jag igen av att ryggen skrek. Det var ingen molande värk, det var en ihållande räd av knivar som högg mig i ryggen. Smärtan var på en helt ny nivå. Det spelade ingen roll om jag rörde på mig, satt upp eller låg ner. Den var kvar. Tårarna rann. Tänkte att om jag bara kunde få åka in till sjukhuset och de sövde ner mig några dagar, kanske att jag skulle kunnat få slippa smärtan. I töcknet av smärtan försökte jag lägga mig ner på sidan. Som ett mantra viskade jag tyst: ”Herre, kom till min räddning. Skynda till min hjälp.” Med betoning på skynda. För jag stod inte ut. Där mitt i rabblandet av bönen från psaltaren somnade jag.

Förundrad nästintill chockerad undrar jag nu när jag ligger nyvaken om vad det var som hade hänt under natten. Efter hagelskuren av knivar i ryggen hade jag somnat och smärtan hade övergått till en mer molande och överkomlig värk, vilket hade gjort att jag kunde sova hela natten igenom. En befriande känsla infinner sig och tacksamt tänker jag att tydligen hade Någon den här gången lyssnat på mitt pärlband av rop i natten.

”Jag sökte mig till Herren och han svarade mig, han befriade mig från all fruktan.” Ps. 34:5

Det är en helt vanlig, lite gråtrist måndag. Kroppen gör mer väsen av sig än vanligtvis därför har jag ännu inte stigit upp ur sängen, trots att klockan är strax före lunch, när min telefon ringer. Skärmen visar hemligt nummer men min nyfikenhet är för stor för att låta bli att svara. Det är min vän i klostret. En syster jag kommit att lära känna under alla år jag besökt klostret. Hon ringer ibland. Oftare nu när jag inte kan besöka henne och klostret för några dagar av retreat. Mungiporna kan inte hejda sig att åka upp när jag hör hennes glada röst. Hon har ett smittande skratt och alltid ett leende till sin nästa. Det är som att jag sugs in i en torktumlare av värme och kärlek när jag pratar med henne. Hon ser mig, hör mig och bekräftar mig med sina översvallande ord av uppmuntran och lovord. Jag har svårt att ta till mig allt det hon säger om mig. Försöker ändå. En nunna kan ju inte ljuga, tänker jag. Vi pratar om det som rör livet och vardagen. Vi pratar om Gud och relationen till Honom.

När jag senare översvallande och glad berättar för min mamma att systern har ringt frågar hon vad nunnan har sagt för klokt den här gången. Jag försöker återge det men det blir bara det där alldagliga jag berättar om. Vilka besök de haft i klostret den senaste tiden eller om en bok hon läst. Det låter inte alls som det intressanta samtal som jag ger sken av. Inser att även om min mamma känner mig väldigt väl är jag inte säker på att hon skulle förstå eller uppleva samma eufori av känslor som jag om jag återgav alla ord som sagts. Rädslan finns också hos mig att om jag skulle berätta, skulle min upplevelse av samtalet urvattnas. Nunnans ord var riktade bara till mig och jag är inte säker på att någon annan skulle förstå betydelsen av det jag upplevde.

Dagarna går hemma. Det händer inte så mycket. Skulle de få en färg är de som himlen idag, gråa. Men plötsligt glimmar det till. På min lilla, lilla promenad till busshållplatsen och hem igen blir jag ackompanjerad av koltrastens första sång för våren. För någon annan är det bara en fågelsång men för mig blir det ett möte med skaparen själv. Skulle jag förklara eller berätta varför är jag rädd att min förnimmelse av Gud, jag där under promenaden upplever, går förlorad. Precis som med nunnans samtal behöver jag bevara mina samtal med Gud i mitt hjärta. Ibland behöver det gå en tid innan jag är redo att berätta men allt som oftast behöver gudsupplevelsen förbli en hemlighet mellan Gud och mig.

”Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. ” (Luk. 2:19)

Det är när finaste kavajen är på som min vän brukar dyka upp vid min sida. Ur bröstfickan tar han då fram en liten lapp samtidigt som han ler stort. På lappen står några bokstäver i versaler. Inte vilka bokstäver som helst. Jag känner igen handstilen, den tillhör vår äldsta dotter. För den oinvigde är det just bara bokstäver men för den som vet, hen vet. Nästan som en hemlig kod. Med deras hus fullt av festglada människor på hans födelsedag hade han plötsligt fått den lilla lappen av vår dotter. Det tog några minuter för honom innan han började nynna på ”Happy birthday”.  De, i mångas ögon, slumpmässiga bokstäverna stod för tonernas namn och bildade den välkända födelsedagsmelodin. För honom, som musiklärare och med ett allmänt stort musikintresse, var det lätt att knäcka koden.

Jag tänker att min väns finkavaj får ut och lufta sig nu när det är jul. Kanske kommer han att ta upp den lilla papperslappen och leende visa den för någon. När jag ser mig omkring i vårt julpyntade hem faller min blick på barnet i krubban. En slags kod vi fått. En kod som vi människor har kunskapen att tyda. Vi har en form av inbyggd mekanism som gör att våra hjärtan öppnar sig på vid gavel när vi ser en liten bebis. Det är just det som händer vid kontakten med det lilla barnet i krubban. Vi vill knäcka koden genom att älska och lära känna den lilla krabaten ännu mer. Även om det tar mer än några minuter, kanske ett helt liv att på något sätt förstå innebörden eller ens ana kodens storhet i att Gud blev människa den där julnatten för länge sen.

Bredvid krubban står herdarna. Tillsammans med dem vill jag vill utbrista i ett Happy birthday, Jesus. Eller som det står på lappen C-C-D-C-F-E

”Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” (Luk.2:12)