Hemma i vårt fönster ligger en len liten sten. Den är ett minne från en cykelutflykt med familjen. Ibland plockar jag upp den stenen, blundar och smeker den lätt mot överläppen. Då påminns jag om den soliga och varma sommardagen då vi packade picknik-korgen och badväskan, tog våra cyklar och satte våra flickor i varsin barnstol där bak. Jag kan nästa känna hur gott kaffet smakade när vi väl kom fram till havet och såg horisonten. Efter fikat plockade vi stenar och kastade macka. Cykelutflykten fortsatte med ett stopp för bad, ett för lunch och ett för en glass. Vi njöt stort alla fyra av tillvaron den dagen. Stenen, i vårt fönster, fick följa med mig hem som en påminnelse om det goda i livet.

Jag behöver föremål för att påminnas om det som är större i livet.

Vi bor i ett samhälle med ett berg. När vi flyttade till vårt hus så kunde man från köksfönstret se toppen. Då visste jag inte vad berget skulle komma att betyda för mig. För efter bara några år i vårt hus så såg vår livssituation helt annorlunda ut. En smärta som ständigt gjorde sig påmind hade bosatt sig i min kropp. Försökte, trots min smärta, ta mig ut på promenader genom samhället. Min blick sökte sig då ofta upp emot berget och precis som med stenen i fönstret fick jag påminnas om något större i livet. Jag kom ihåg en psaltarvers då jag blickade upp emot berget:

Jag ser upp emot bergen:
varifrån skall jag få hjälp?
Hjälpen kommer från Herren,
som har gjort himmel och jord.
(Ps. 121:1-2)

Jag är tacksam för berget i vårt samhälle. När dagarna är gråa och orkeslösa får jag titta på berget och känna att hjälpen finns där för mig.

Oavsett en liten sten eller ett stort berg så får jag påminnas om Guds godhet och hjälpsamhet i mitt liv.