Klockan är strax efter fyra i försommarnatten och jag inser att jag inte kommer att kunna somna om. Solen börjar gå upp bakom husen. Ute är träden skira och ljusgröna. Jag kryper upp i min fåtölj och läser en stund. En bok med sommarandakter ligger uppslagen på bordet bredvid. Blicken fastnar vid en psalm med några äldre ord i sig.

Jag blir lite lycklig utav de där orden såsom; sannerligen, sällsam och besinna. Det är något med de orden, de har lite tyngd i sig, som om att de betyder mer än vad vardagligt använda ord gör. Funderar på om vi använder färre ord oftare och på så sätt sliter ut vardagsorden. Hm, har ingen aning men de äldre orden gör mig alldeles knäsvag.

Om vi tar ordet ”besinna” till exempel så skulle man kunna istället använda ”tänka på”, då inte alls med den tyngden i sig. Besinna kräver lite mer utav den som tar emot ordet. Ordet besinna, för mig, gör att jag behöver tystna, ta mig till en stilla plats, kanske en fåtölj i en lugn miljö eller en sandstrand där horisonten syns långt borta. Idissla ordet, begrunda vad som sägs och låta det sjunka in i hjärtat på mig.

Det är därför jag ser psalmen. Orden tar tag i mig och jag tillåter mig att bli lycklig, styrkt och hoppfull av psalmen;

Var dag är en sällsam gåva,
en skimrande möjlighet.
Var dag är en nåd dig given,
från himlen, besinna det.

Psalm 180

Pirret känns i kroppen, vad har den här dagen att ge mig? Nåd i överflöd. Allt är en gåva. Besinna det!

Med psalmen klingandes i huvudet känner jag mig redo att möta en ny dag, trots att klockan bara är halv fem.