Jag vill inte sova när kvällen kommer. Det känns som att även solen tvekar och vill stanna kvar lite längre. Det är veckan mellan skolavslutning och midsommar. Jag vill inte sova, även om jag borde. Det jag vill är att njuta av sommaren, varenda liten sekund, här och nu. Njuta av ljusa sommarnätter. Vanligtvis är jag väldigt kvällstrött, vid tiotiden har jag oftast lagt mig. Men skulle jag gå och lägga mig så tidigt nu, så skulle det kännas som ett svek. Som att jag sviker sommaren.

På min mobil lägger jag till en spellista, kallar den ”Försommar”. Där samlar jag de lugna låtarna som förnimmer en stilla och fridfull sommarkänsla. Sådana låtar som jag vill kliva in i och vara en del av. ”Sakta vi går genom stan”, ”Nu är det gott att leva”, ”Man borde inte sova”, Här är gudagott att vara” och ”I denna ljuva sommartid” är några av dem.

Vi trotsar tröttheten och sätter oss i varsin fåtölj, min livskamrat och jag. Det känns som att han inte heller vill svika sommaren genom att sova. Tystnaden, stillheten och pratet blandas i denna ljuva sommarnatt. Jag läser högt ur en sommarpsalm. När jag läser den högt är det som att jag hör den för första gången. ”Se, hur för DIG och MIG hon får så underbara håvor.” Det är för vår skull sommarnatten är så ljuvlig. Det är för dig och för mig som sommaren är så underbar. Det är nu sommaren är här. Det är nu livet är. Det är nu Gud gör sommaren för oss.

Därför kan jag inte och vill inte svika sommaren genom att sova. Nä, jag vill gå ut och njuta av sommarnatten, nu.

”Gå ut, min själ och gläd dig vid
Den store Gudens gåvor.”

Psalm 200