Hemma mellan två fåtöljer står det ett gammalt symaskinsbord. På bordet ligger det böcker som jag vill läsa, böcker som jag läst men gärna läser om, månadsmagasin och en sudokutidning. Där ligger också en bibel och några betydelsefulla saker jag fått. Fåtöljerna står på en bra plats i huset, när man sitter i dem så kan man vara en del i vad som händer i köket men även vara med i vad som händer i vardagsrummet. Vi säger ofta att dessa fåtöljer är det bästa inköpet vi gjort till vårt hus. När man slår sig ner i en av fåtöljerna så känns det nästan som att man sitter i hjärtat av huset.

På mornarna när jag vaknar går jag ofta och sätter mig i en fåtölj för att i stillhet möta dagen. Det har blivit en plats för mig att prata med och lyssna på Gud.

Efter ett tag med bara böckerna på symaskinsbordet som sällskap ställde jag dit ett ljus. Det är precis som att jag får sällskap när jag tänder det ljuset.

På posten för några år sedan kom en ikon, vänskapsikonen. Den fick en naturlig plats vid ljuset. När mina tankar flyger omkring som fjärilar i huvudet eller tröttheten ligger som en blöt trasmatta över kroppen då är det skönt att fästa blicken på ikonen, inte säga något utan bara vara i tystnaden och lyssna.

Ett handkors har jag också lagt dit. Det fick jag för många år sedan av mina föräldrar efter en resa de gjort till Israel. Det korset är skönt att hålla i handen när jag ber för mina nära och kära. Det är precis som att få hålla handen med Gud. Jag känner mig trygg att han tar hand om dem jag ber för.

Bredvid korset, ikonen och ljuset står det en liten ljusblå burk. Runt burken slingrar sig en blomstergirlang och ovanpå locket sitter det en liten ängel. Den burken fick jag utav min bästa kompis när jag fyllde fem år. I början använde jag burken till att lägga vackra snäckor i, sedan blev det en burk för smycken för att sedan glömmas och gömmas bort i ett överskåp hemma hos mina föräldrar. Det var för femton år sedan som jag bad mamma leta rätt på burken igen. Vid den tiden bad jag så intensivt för en sak så att det till slut överskuggade allt annat och blev en boja som jag bar med mig varje dag. Då fick jag rådet av en vis vän att ta fram en vacker liten ask eller burk. Stoppa ner min bön och låta den bli ordlös. Det finns, i perioder av livet, saker som jag bär på så djupt att jag ibland inte orkar lyfta fram dem inför Gud varje dag. Då får jag lägga ner de bönerna i min lilla ljusblå burk. Vill tro att Gud hör de bönerna lika mycket, varje dag, utan att jag behöver nämna dem. Gud bär omsorgsfullt den lilla ljusblå burken. På det sättet lämnar jag min boja och livet lättar.