Vår äldsta dotter åkte i morse på sitt första scoutläger. Två nätter ska hon vara borta på sitt eget äventyr utan övriga familjen. Det är blandade känslor jag har inför de här två dygnen. Visst kommer jag känna saknad under de här dagarna och en viss oro men stolthet är nog ändå den känslan som är störst. Igår när vi packade hennes väska med bland annat extrakläder, myggstift och kåsa så funderade jag på vad jag ville skicka med henne. Vad är det viktigaste hon behöver ha med på denna spännande och roliga upplevelse, som ett scoutläger kan vara? Jag behövde inte fundera så värst länge. Givetvis ville jag skicka med henne att hon är älskad!

För några dagar sedan upptäckte vår dotter en centimeterstor hudfärgsförändring på min mage och undrade vad det var. ”Något slags födelsemärke” sa jag ”eftersom jag haft det så länge jag kan minnas.” ”Märkligt”, sa hon då, ”jag har en likadan på min mage fast lite närmare hjärtat”. Det där lilla märket måste vara något hon ärvt av mig. Så när vi satt där och packade scoutväskan igår så talade jag med henne om märket och vad det kan innebära. Hon och jag hör ihop genom våra liknande märken. Varje gång hon ser sitt märke så kan hon tänka på att hon är älskad. Saknar hon mig, så har hon en liten del av mig med sig.

Gud har skapat oss till sin avbild. När vi se på oss själva vill han att vi ska känna oss älskade och bli påminda om att han finns vid vår sida.

Vi är märkta av en kärleksfull far.