Det finns få platser på jorden som har en så kroppslig inverkan på mig, som att få se horisonten långt där borta. Ända sedan jag var nyfödd har mina föräldrar, syskon och jag tillbringat somrarna vid en lång sandstrand med ett stort hav och en fantastisk horisont. När mina syskon och jag var små gick vi ofta ner till stranden på sommarkvällarna för att se solnedgången men också för att avsluta dagen med ”Gud som haver”. Bönen på stranden följde med mig och som ung vuxen blev det ännu fler stunder på stranden med blicken fäst ut mot horisonten. Ofta, eller nästan alltid, var jag där ensam pratandes med Gud. Det var här jag fann stillheten och Gud i den. ”Bli stilla och besinna att jag är Gud” (PS46:11), blev ett ledord för mig. För mig blev Gud och horisonten något som hörde ihop.

På stranden, med blicken fäst mot horisonten, har jag skrattat och gråtit. Där har vi haft sena grillkvällar, goa picknickar med tända värmeljus, lekfulla baddagar, långa promenader, en romantisk förlovning och läst många böcker. Det som innefattat livet har också funnits med vid horisonten.

Vad är det då denna blick ut mot horisonten, detta spikraka streck, gör med mig? Min livskamrat säger att han ser på mig hur jag kommer till ro när jag får möta horisonten. Hur lugnet sänker sig över mig och jag bara är. Även när vågorna går höga så känner jag frid i kroppen. Där när himmeln möter jorden. Att stå där på sandstranden och blicka ut mot horisonten känns så oändligt, ogripbart och ovetandes. Som Gud är för mig. Ändå ger det mig ett sådant lugn. Jag får erfara Gud i horisonten. Det är där jag finner ro. En psaltarvers som förmedlar horisont för mig är ”Bara hos Gud finner jag ro, från honom kommer min räddning.” (PS 62:2)

Oavsett vågor eller en spegelblank yta, när jag ser horisonten så får jag ro.

Var finns den plats där du finner ro, den plats som förnimmer Gud i ditt liv?