Längtan kan vara så mycket och göra så mycket med mig. Ibland är jag rädd för längtan, kanske inte för längtan i sig, utan mer vad som händer med mig om det jag längtar efter inte skulle gå i uppfyllelse. Min man har berättat att när vi träffades, innan vi blev tillsammans, så hade jag sagt till honom att jag inte ville ha några barn. Så här i efterhand kan jag inte förstå hur jag kan ha yttrat något sådant. Jag har ju alltid älskat barn. Kanske berodde det på att jag i det skeendet i livet inte ens vågade hoppas på att jag skulle möta en man att dela livet med, hur skulle jag då kunna släppa på längtan efter barn också. Rädslan var antagligen för stor för att ens våga längta.

Det kan finnas en sorg i längtan också. Så enkelt men ack så jobbigt, om solen inte skulle titta fram under ens sommarsemester på fyra veckor. Ett helt år har man gått och längtat, längtat efter solen och så regnar hela semestern bort. Det är klart sorgen bor i längtan också. Likaväl finns den stora glädjen i längtan. När hoppet och drömmar förenas och blir till verklighet.

Strax innan sommaren fick jag ett sms av en vän. Vi hade några dagar tidigare lunchat tillsammans på ett av stans alla caféer. Våra luncher blir ofta långa med mycket prat om livet. Hon skrev att hon såg fram emot hösten då vi skulle luncha tillsammans igen och så avslutade hon med orden; ”tänk att längtan kan vara så fint”. Längtan är också vacker.

I längtan bor risken att den övergår till ett jagande. Då behåller den inte sin skönhet längre utan går sönder en bit. Längtan blir rastlös och forcerande.

Det finns så mycket att längta efter, men längtans moder eller den stora längtans ursprung tänker jag ändå är längtan efter kärlek. Längtan efter att vara älskad. Jag tror vi alla bär på det innerst inne, hela tiden. Vi vill alla vara älskade. Tänker mig längtan som en hink och fylls den på med kärlek, så stillas den längtan i oss som vill skena iväg till ett jagande. För mig är Gud kärleken. Han finns i all kärlek och älskar oss så ogreppbart mycket. Bejakar jag hans kärlek så fylls min hink på och mitt jagande stillas.

Under en längre period har jag inte haft möjligheten att gå på gudstjänster. Så en höst för några år sedan hittade jag en gemenskap som samlas varje fredag till bön. I stillheten och i bönen möts livserfarna människor, män och kvinnor som brottats, kämpat och vandrat tillsammans med Gud en längre tid än vad jag gjort. Här får jag fylla på min hink tillsammans med andra. Det var först när jag kom hem efter min första gång där som jag kom på mig själv om en längtan som gjort sig påmind; längtan efter en gemenskap med Gud tillsammans med andra.