Några av mina vänner och jag, vi hade en fiktiv byrå i tjugoårsåldern. I den här påhittade byrån samlade vi på män, kända och okända. Detta kan tyckas lustigt och konstigt. Med glimten i ögat och med en längtan efter ”Mr. Right” så skapade vi den här byrån. Såg vi en snygg man så sa vi: ”Honom skulle man ha i en byrålåda”, för att kunna plocka fram hemma och njuta av hans skönhet. I byrålådorna låg till exempel män för sin skönhets skull, män för sin fina sångrösts skull och män med sina djupa tankar. Tanken med byrålådorna var väl egentligen att vi samlade på egenskaper, hos män, som vi tyckte om. Byråidén var en skämtsam och skojig illusion i väntan och längtan efter en man att dela livet med.

Det var väldigt längesen jag använde de fiktiva byrålådorna till just ändamålet att fantisera ihop en fantasiman. Däremot skulle jag önska att alla människor hade en byrålåda i sitt liv fyllt med sitt eget lilla brassband. Inte på grund av att just brassmusik är så härligt att lyssna på, vilket det i och för sig är, utan för den omsorg och kärlek som finns hos ett gäng med män/gubbar i åldern mellan 20 och 80 år.

Jag hade varit förhindrad att delta några år i det brass som jag är medlem och spelar i. Att få komma tillbaka och dela kärleken till musiken med en så brokig skara människor var väldigt speciellt och glädjefyllt. Dessutom kände jag mig efterlängtad och betydelsefull efter alla år borta. Alla stämmor behövs, alla bidrar med något och alla blir sedda, eller hörda som i det här fallet med brassmusik. Det är en riktig kärleksboost att få vara med i en sådan gemenskap. Här spelar det ingen roll hur jag ser ut, hur mycket jag tjänar, hur gammal jag är eller vilka åsikter jag har. En gång i veckan får jag plocka fram min byrålåda med alla gubbar i. Tacksam att jag kan och får vara med. Den kärleksboosten skulle jag önska att fler fick uppleva i livet någon gång och på något sätt.