Nu är den här. Jag har både bävat och längtat efter den i sommar; tystnaden. Våra flickor är på fritids och min livskamrat jobbar. Huset är alldeles tomt, jag går omkring och lyssnar efter ljud, efter barnskratt, efter ett rop eller efter någon som pratar. Hör inget för tystnaden och stillheten har sänkts sig över hemmet. Minnesbilder från sommaren gör sig påminda.

Min livskamrat och jag är verkligen inga konstkännare men en eftermiddag tog vi cyklarna och hojade iväg till ett sommargalleri. Det låg i en gammal ladugård precis intill ett boningshus. När vi hade parkerat cyklarna så kom det ut en äldre herre ur huset. Han berättade lite om tavlorna och att han under vintern köper in konst från olika platser för att sedan ställa ut och sälja på sommaren. Sedan blev han tyst och sa inget mer. Det var tavlor, glaskonst och någon skulptur i brons. Sakta rörde vi oss från det ena föremålet till det andra i tystnad. När vi senare lämnade ladugården bakom oss pratade vi om besöket och berömde mannen med konsten, att han hade förblivit tyst under vår vistelse. Han lät konsten tala till oss i tystnaden.

Ett annat minne som jag har från sommaren är alla tidiga mornar som min livskamrat och jag varit ute och gått. Runt sju har vi gett oss iväg och varit tillbaks lagom till frukost vid åtta, halv nio. Det har varit en lyx för oss att få vara tillsammans själva utan någon annan. Ofta har vi gått i tystnaden. I tystnaden har vi lyssnat in varandra.

Hösten är snart här och tystnaden kommer så småningom bli vardag igen i mitt liv. I den tystnad som jag bävat efter finns ensamheten och sjukdomen som gör mig oförmögen att finnas med i ett sammanhang. Men i den tystnad som jag stundtals längtat efter i sommar bor det kravlösa och stillheten. De gemensamma promenaderna på morgonen vid sju längs med ett hav har bytts ut till skogen hemmavid i ensamhet. Där i skogen, som nu täcks av ett lila hav av ljung, får jag i tystnaden vila och lyssna inåt. ”I Guds tystnad får jag vara ordlös, stilla, utan krav.” (ur SvP 522)