Det går inte längre att räkna alla de gångerna som jag har önskat mig ett brutet ben med stort gips istället för smärta i magen. Ett gipsat ben går att se men en smärtsam mage är det ingen som ser. Vet heller inte hur många gånger jag fått höra; ”Det syns inte på dig att du är sjuk, du ser ju så fräsch ut.” Jag kan hålla med om att det inte syns på mig hur ont jag har. Tröttheten som kommer med smärtan kan ibland skymta fram men oftast håller jag mig hemma de värsta dagarna, då ser definitivt ingen mig. Min man har som vana att fråga mig hur det är. Inte heller han ser alltid på mig hur jag mår, men han stannar upp och lyssnar in mig. Ett tag redogjorde jag med hjälp av en skala mellan ett och tio, för att på ett enkelt sätt, tala om för honom hur jag mådde. Ett var en toppenbra dag och tio var värsta tänkbara dagen. Han vet hur jag mår för att han inte bara litar till sina ögon. Öronen och hjärtat spelar en viktig roll i hur han ska få reda på sanningen om hans frus mående. Vad hör han mig säga och vad känner han in i sitt hjärta.

Tänker att kanske, med betoning på kanske, var det något i stil med det här Jesus menade när han i bergspredikaren pratade om det ogrumlade ögat.

”Kroppens lampa är ögat. Om ditt öga är ogrumlat får hela din kropp ljus, men om ditt öga är fördärvat blir det mörkt i hela din kropp. Om nu ljuset inom dig är mörker, hur djupt blir då inte mörkret.” (Matt 6:22-23)

För många år sedan jobbade jag på ett sjukhuslaboratorium. Där analyserade vi bland annat blodprover. För att veta att svaren som kom ut var rätt och riktiga använde vi oss utav en kontroll. Denna kontroll analyserade vi på samma sätt som de andra blodproverna. Vi visste vad svaret på kontrollen skulle bli. Stämde svaret på kontrollen kunde vi lita på att blodproverna hade analyserats på ett riktigt sätt och att svaren på dem var så nära sanningen vi kunde komma.

Jag är ofta alldeles för snabb på att skaffa mig en egen uppfattning om en människa utav det jag ser. Den bilden jag ser kanske inte alls stämmer med den livsberättelsen som finns inom henne. Därför blir mitt inre plågat med en, av mig själv, påhittad berättelse. Dessutom, om det vill sig illa, sprider jag kanske min påhittade sanning vidare. Då får även andra en falsk bild. För att ögat inte ska vara grumlat behöver jag verifiera det jag ser med mina öron och hjärta också. Jag behöver köra en kontroll, en hjärtats kontroll.