Det är varmt, fuktigt och lite kvalmigt i luften. Jag står bredvid bassängkanten i badhuset i närheten där vi bor. På banorna längst bort pågår simskolan för fullt. Vår yngsta dotter som är sex år håller på att lära sig simma. Det är precis i början av terminen. Så ser jag hur simskolläraren går längs med kanten av bassängen. I badet ligger vår dotter och simmar febrilt. Till min förvåning så simmar tjejen på och klarar hela bassängen, 25 m, utan någon som helst hjälp av simskolläraren. Hur gick det där till? Med stolthet i sinnet så gratulerar jag vår dotter efter lektionen och frågar; Hur hon gjorde det där, simmade 25 meter, alldeles på egen hand? Hon svarade med en självklar röst: ”Mamma, jag sa till mig själv hela tiden, Fokusera! Fokusera! Och så gick det bra.”

Min smärta är min fängelsecell. Likt den som sitter inspärrad så har jag ingen annanstans att ta vägen. Smärtan håller mig i sitt grepp. Det blir en vardag till slut. Längden på vistelsen suddar ut minnen om livet utanför. Jag vet inget annat än de här fyra väggarna och tillvaron blir ganska okej. Det har de senaste åren funnits både kortare och lite längre stunder då jag fått permission. Det är lycka att då få andas frisk luft igen, vara smärtfri en kort tid och återerövra lite av livet. Från min cell ser jag havet lite längre bort. Då jag haft permis så har jag kunnat gå ner till strandkanten, plocka några snäckor, rulla upp byxbenen och vada ut en bit i havet medan vågorna sköljer in mot land. Så händer något, oftast oförklarligt, fångvaktarna kommer springandes med handklovarna i händerna. Det är dags att bli inburad igen. Tillbaka i cellen känns den mindre än den var förut. Väggarna kryper på mig och de är väldigt gråa. Planscherna som förnimmer hopp och smärtfri framtid är nertagna. Smärtan är tillbaka med full kraft och den känns mycket värre än tidigare.

Tänker då på vår yngsta dotter och på hennes sätt att övervinna sin inre rädsla av att inte klara av hela sträckan på 25 meter. Fokusera, blev då för två år sedan, till ett mantra för henne. Själv får jag fokusera, i min cell, på det jag tror på och som jag vet innerst inne bär mig. Ett bibelord blir till min hjälp att skärpa blicken och hänga upp nya planscher. ”Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp.” (Jer. 29:11)