Jag möter en mamma i cykelstället på skolan. Har sett henne och hennes son cykla till skolan varje dag denna veckan. Vet att deras väg är lång. Kan inte låta bli utan att berömma henne för detta. Blir lite förvånad över svaret jag får, men väldigt glad och varm i hjärtat: ”Ja, visst är vi duktiga!”.

Ofta när någon ger mig en komplimang, till exempel säger vilken snygg klänning jag har på mig, så svarar jag gärna i jantelagens anda. ”Menar du den här gamla trasan? Den har jag haft så länge jag kan minnas.” Fast jag i själva verket köpte den för några veckor sedan. Har tänkt på vad det där svaret gör med den andra människan, efter mitt möte med mamman i cykelstället. Mamman bejakade och bekräftade mig med sina ord. Vi hörde på något sätt ihop. Vi hade samma åsikt och kunde identifiera oss med varandra. Båda tyckte hon var duktig och flitig i sitt cyklande med sonen till skolan. Det blev till ett positivt möte. Däremot i mitt fall med klänningen så förminskar och förnekar jag den andra med mitt svar. Här tycker någon min klänning är snygg och jag svarar väldigt osympatiskt. Den andra börjar tvivla på om klänningen verkligen är så snygg eller om hens smak är helt fel. Komplimangen faller platt, den som skulle lyfta snarare sänker oss båda. Ingen går glad därifrån.

Så tänker jag på hur jag bemöter Jesus när han säger till mig hur fin och vacker jag är som människa. ”Tja, den här gamla själen, den är inget att ha. Den är trasig och ful.” Här är någon som älskar mig mycket och ser något jag själv inte alltid ser. Hur skulle det vara om jag lyssnar istället på vad han säger till mig och bejakar det. ”Tack, för din fina komplimang. Jo, jag är fin och dyrbar i dina ögon. Tack!”

Komplimanger är något jag kan vara mer generös med och det där med att bejaka en komplimang är inte så tokigt alls.
När vi bejakar varandra så leder det till samhörighet, glädje och tacksamhet. Vi hör ju alla ihop.