Släkten träffades igen och som alltid skulle det ätas. Bordet dukades med fina dukar och matchande servetter. Maten togs fram och dricka blandades. Efter intagandet av maten och en stilla gemenskap dukades det av, diskades och kaffet sattes på. Fram med tårta och en ny omgång porslin. Själv var jag, som så många gånger tidigare, bara tacksam över att jag ens kunde vara med. Hjälpa till i köket var för mig en omöjlighet. Medan alla röjde upp och svischade förbi uppsökte jag en soffa i ett ensamt hörn för att vila. Funderade då på det där med att prestera och att inte kunna vara en del i att hjälpa till.

Jag kom att tänka på när min syster skulle ta studenten. Det var väldigt längesedan och jag var bara tolv år gammal. Mamma anade att det den dagen skulle komma mycket folk hem till oss. Oron var stor hos henne över var alla skulle få plats att sitta om det ösregnade. Det var mycket i köket som skulle fixas med och även en tolvåring behövde en uppgift. Hon kommenderade mig då till att be, be för sittplats åt alla släktingar och vänner, be för att solens strålar skulle hitta fram och att regnet skulle hålla sig borta. Be var en uppgift även en tolvåring klarade av.

Så låg jag där i soffan när släkten var tillsammans och mindes min uppgift. Det där var ju inte så dumt. Med min smärtsamma kropp kunde jag inte hjälpa till i köket, men där i soffan kunde jag be. Be för alla mina släktingar som möttes, för gemenskapen men också för hemresan och för livet.

Läste senare när jag kom hem i Apostlagärningarna att de första lärjungarnas bön tog så stor del av deras tid så de fick tilldela några andra tjänsten i köket. Precis tvärtemot hur vi gör idag. Idag ser vi till att uppgifterna i köket blir de viktiga och ärofyllda. De praktiska göromålen har en förmåga att ibland bli viktigare än bönen. ”De tolv kallade samman alla lärjungarna och sade: ”Det är inte riktigt att vi skall försumma Guds ord för att ordna med måltider. Nej, bröder, välj ut sju män bland er som har gott anseende och är fyllda av ande och vishet, så sätter vi dem till sådana uppgifter. Då kan vi själva ägna oss helt åt bön och åt ordets tjänst.”  (Apg. 6:2 – 4)

Höst betyder för många en nystart av olika verksamheter i våra församlingar. Även här finns det mer eller mindre ärofyllda uppdrag enligt oss själva. Ibland vill vi eller kan vi inte vara en del av den verksamheten. Men vi kan be oavsett hur livet ser ut. Be för grannar, för den plats vi bor på, för alla de människor som går in och ut i våra kyrkor, för kassörskan på ICA och för människor vi möter.

Hur gick det då med min systers student? Regn hela förmiddagen och sol efter det att studenterna sprungit ut. Alla gäster fick sittplats, både inne och ute i trädgården, där hemma.