Vi satt vid middagsbordet och pratade. Lustiga frågor som är omöjliga att svara på dök upp. ”Om du bara skulle få se en enda film resten av ditt liv, vilken film skulle det då vara?” ”Om du bara fick äta en enda maträtt resten av ditt liv, vilken maträtt skulle det då vara?” ”Om du bara skulle få lyssna på en enda låt resten av ditt liv, vilken låt skulle det då vara?” Oj, va svårt det var att komma på en enda film, maträtt eller låt som verkligen är ens favorit. Det blev lättare och inte så definitivt när vi tänkte på att vi även skulle kunna nyttja varandra i familjen. Då skulle vi få fyra filmer, fyra maträtter och fyra låtar tillsammans. Det blev en betydligt enklare och lättsammare uppgift. Fast jag vet att det går att ha en enda låt, kanske inte resten av livet men under en väldigt lång period, snurrandes i huvudet.

Till helgen så är det avlusningsdagar. Ja, för er som inte vet så är det en helg där skolan uppmanar alla föräldrar i hela kommunen att inspektera sina barns huvuden efter löss. Med två långhåriga tjejer i familjen så tar det sin lilla tid. I mitt fall krävs det planering för en sådan insats. En luskamning är inte något som det självfallet finns kraft för i min värld. Kom ihåg förra året då jag vilat mig i form inför luskamningsdagarna och det gick galant, inga löss inom synhåll. Skönt, ända tills det kom ett sms en vecka senare från fröken där hon påpekade att de sett något som kröp i dotterns hår. Förtvivlat läge för mig men lycka för dottern då hon bara älskar när någon pillar i hennes hår. Det var bara att plocka fram luskammen igen. I min förtvivlan och orkeslöshet så utspelade sig en dialog i mitt huvud mellan mig och Gud.
”Varför finns dessa eländes kryp, Gud? Du verkar ju ändå ha ganska bra koll på vad du skapar så att allt i universum har sin plats och fyller en funktion. Men löss måste varit något som kröp mellan fingrarna på dig. De gör absolut ingen nytta här i världen. Det finns ingen som äter dem, de är inte speciellt vackra och de kliar. Jag orkar inte med det här.”
Tystnad en lång stund. Nästan en timme går och jag hinner mer än halva håret på dottern. Hon njuter stort utav kammandet och närheten till mig. Så hör jag rösten inom mig:
”Sara, löss är inget fel i produktionen. Löss skapade jag för att barn och föräldrar ska vara tillsammans.”
”Ja, det var ju en klok tanke Gud, men idag orkar jag verkligen inte det här också. Räcker det inte med min smärta?”
”Som din dag är, så skall din kraft ock vara. Detta är ett löfte till dig.”

Så var den där i huvudet igen sången eller psalmen som jag burit med mig en tid. ”Blott en dag ett ögonblick i sänder.”

”Själv han är mig alla dagar nära,
för var särskild tid med särskild nåd.
Varje dags bekymmer vill han bära,
han som heter både Kraft och Råd.
Morgondagens omsorg får jag spara,
om än oviss syns min vandrings stig.
”Som din dag, så skall din kraft ock vara,”
detta löfte gav han mig. ” (Psalm 249, v 2)