Jag sitter vid köksbordet hemmavid. Från min plats kan jag se vår rönn. Vi är i mitten av september, rönnen börjar skifta färg från grön till röd-orange. Färgen är häftig, det ser nästan ut som att trädet står i brand. Framför mig på bordet ligger veckoscheman som tjejerna och jag borde fylla i. Men jag har ingen lust. Det är något med träd som fascinerar mig. Jag blir sittandes och bara tittar på vårt träd. En behaglig känsla infinner sig. I hela sitt liv står det där stadigt rotad på samma plats, det har inte bråttom någonstans. Det sträcker sig uppåt mot himlen, breder ut sig och tar sin plats. Årstider passerar och det följer med i förändringen, knoppar blir till gröna löv som på hösten blir alldeles röd-orangea för att sedan blåsa ner på marken. Blommorna på trädet blir till bär som fåglarna äter upp en kall vinterdag. Och så börjar det om igen. Trädet, tycker jag, blir bara vackrare ju mer åren går. Det är, på något sätt, förnöjsamt med tillvaron.

Tjejerna kommer in i köket med färgpennor i högsta hugg. Vi ska i alla fall få till ett veckoschema till dem. Ett var får det bli, så att de kan se vilket ansvar som vilar på dem själva. Rutinerna behöver komma på plats. De behöver fylla i för att komma ihåg. Även de mest basala grejerna behöver finnas med i början. Varje dag ska håret borstas, tänderna likaså, sängen ska bäddas och en frukt ska med till skolan. Vilka dagar ska badkläder och gympakläder med? Läxor och böcker hur har vi det med det under veckorna. När passar det bäst att vi läser dem. På kvällarna, vilka aktiviteter finns och är det något som ska med då? Finns det något som de ska hjälpa till med hemma? Ja, då ska det skrivas upp. Allt ska rymmas och få plats i tjejernas schema.

Rutiner, rutiner och återigen rutiner. Arbete och möda, vila och återhämtning. Snart behövs inte schemat utan allt ångar på i samma hjulspår, vecka efter vecka. Livet rullar på och det går ganska bra. Att likt trädet vara förnöjsam över tillvaron, dess möda och rutin, är en gåva. Gläds över att rönnen står där i vår trädgård, år ut och år in och delar med sig utav sin visdom. Ett ord från Predikaren får idag tillsammans med trädet bli min ledstjärna:

”Att äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda – det är en gåva från Gud.” (Pred. 3:13)