Jag hade lånat min brors stora ryggsäck som rymde 60 L. Semestern var välplanerad. Med buss skulle jag först ta mig till en släktings stora sommarhus vid Bohusläns kust några dagar senare skulle jag vidare med buss till Oslo. Drygt en vecka skulle jag vara borta. Den stora ryggsäcken rymde en hel del. Det där med att packa lätt har jag alltid haft svårt för. Om det nu finns plats så kan jag ju lika gärna packa ner lite av varje som jag kan tänkas behöva. Kommer ihåg att när jag ställde min proppfulla packning på vågen så visade den 40 kg. Men konstigt nog var det inget jag kunde plocka ur och lämna hemma. Undrar fortfarande varför de gröna, höga gummistövlarna var med, det var ju inte direkt något scoutläger jag skulle på. Där fanns mer jag egentligen borde ha lämnat hemma.

När jag kom fram till första stoppet i Bohuslän, denna lilla idylliska pärla, så stod min kära släkting och väntade på mig. Det blev ett kärt återseende. Vi började traska mot sommarhuset. Den gigantiska ryggsäcken åkte upp på min späda rygg. Min packning var mer än jag orkade bära. Svetten rann, ryggen värkte och jag ångrade bittert gummistövlarna. Det bar uppför dessutom. I min glädje, iver och reslust, då jag packade, hade jag helt glömt bort denna uppförsbacke. Som av en händelse kom en granne till min släkting cyklandes. Hon stannade till och erbjöd sin pakethållare. Med glädje och tacksamhet över denna goda människa lyfte jag av ryggsäcken och la den till rätta på cykeln. Den fortsatta färden gick lätt och kaffet, i den grönskande trädgården, smakade fint när vi kom fram.

Sjukdomar, andras och min egen, tandläkarbesök, en bil som krånglar, oro över hur dagen ska bli, kraven på mig själv och stressen över att hinna med allt. Ibland känns det som att livet gett mig en hamburgermeny med extra allt utan att jag bett om det. Det blir mig för övermäktigt. Vissa saker har jag packat ner i ”livsväskan” själv och andra rår jag inte på. Hur var det nu han sa?

”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.” (Matt 11:28-30)

Cykeln är framplockad. På den får jag lägga min väska. Efter ett tag lär jag mig att plocka ur saker jag inte behöver, saker som försvårar framkomligheten. Guds ödmjuka och milda hjärta lär mig att lätta bördan. Kraven, stressen och oron som jag kan påverka plockar jag ur, en liten bit i taget. Kvar på pakethållaren finns bara det jag inte kan rå på. Med en lättare cykel blir resan vilsammare. Vilan som jag så efterlängtat behöver.