Det kom ett sms för några veckor sedan. Det innehöll ett boktips, kanske boken kunde vara något för mig. Nyfiken som jag är gick jag in på förlagets hemsida för att läsa mer. Där fick man även ett smakprov från bokens första sidor. Visste inte vad jag kunde förvänta mig och var ganska loj i min inställning då jag började läsa förordet. Jag var verkligen inte beredd på vad som skulle hända. Håret reste sig på armarna och tårarna började rinna ner för kinderna. Jag kunde inte värja mig för alla känslor som dök upp. Det blev en väntan på ett par veckor innan jag hade boken i min hand. Första dagen då den kom på posten läste jag boken både framifrån, bakifrån och framifrån igen. Efter det har jag varje dag plockat fram boken och läst ett litet stycke, en dikt eller bara tittat på de vackra bilderna. Författaren har skrivit och illustrerat om sin smärta men också om det som bär igenom allt. Igenkänningsfaktorn är hög. Här finns det någon jag kan spegla mig i. I min smärta är jag inte ensam. Jag får stanna till vid orden, idissla dem och veta att någon finns som upplever det som jag. Bilderna talar sitt eget språk, de bär på smärtan, hoppet och samhörigheten.

När livet gör ont vill vi inte vara ensamma i det svåra. Författaren skriver: ”Jag vill att mina närmaste är intresserade och försöker förstå mig, annars känns det ensamt och det blir svårt att ha rätt förväntningar på varandra.” hon fortsätter: ”Vi ska försöka förstå varandra, men jag tror inte att man helt kan förstå det man själv inte upplevt.” Det här är en grundförutsättning för att slippa den yttre ensamheten; att vi försöker förstå och är intresserade av varandra. Försöker utan förutfattade meningar förstå, det kaos och den sorg som bor hos den som lider.

Den innersta ensamheten kan vara svår att nå. Dit kan bara den gå som upplevt något väldigt likande. Det är väl därför boken drabbar mig så. Här i min smärta är jag inte ensam. Det finns någon mer som satt ord och bild på hur det är där innerst inne.

Så slår jag mig ner i min fåtölj igen, öppnar boken, bläddrar fram en sida med ett kors. Jag lyfter blicken. Ser min ikon på symaskinsbordet bredvid. Vänskapsikonen föreställer Jesus som håller armen om abbot Minas. Så ser jag mig själv byta plats med abboten. Jesus lägger armen om mig och viskar i mitt öra: ”Du är inte ensam.”

Inspiration och citat är hämtade ut boken ”Svag men ändå stark” av Eva Hylander. En klart läsvärd bok för alla dem som lever med smärta men också för dem bredvid som vill förstå och är intresserade.