Mina muskler är spända och stela. Axlarna har dragit sig upp mot öronen. Kroppen värker. Avslappning är välbehövligt. Jag försöker läsa på och lyssna in för att lära mig slappna av i kroppen. Lära mig hur jag ska få musklerna nerifrån tårna ända upp till huvudet att slappna av. Andningen i detta är otroligt viktig. Till sin hjälp, läser jag, kan man använda ord för att hitta en lugn puls. Ett ord för inandning och ett för utandning. Ska bara hitta de ord som passar mig. Funderar och testar olika ord för att se vad som ger mig mest lugn och ro.

Vi är samlade, ett tiotal personer, för att dela nattvarden med varandra. Det är alldeles lugnt och stilla. Jag sträcker ut min hand och får oblaten i handflatan. ”Kristi kropp för dig utgiven.” Oblaten ligger upp och ner. Jag snurrar den sakta rättvänt. På oblaten finns en upphöjd bild. Ser på den korsfäste mannen. Han dog för mig. Jag är älskad mer än jag nånsin kan förstå. Nattvardsandakten fortsätter med förbön. Vi ber för varandra och för de böneämnen som kommit in. På så sätt får vi älska vidare. Vi tar emot Guds kärlek och ger kärleken vidare. Stunden tillsammans blir som ett enda långt andetag. Jag andas in att jag är älskad. Jag andas ut att jag älskar. Orden, jag sökt, har jag äntligen funnit.

På mattan hemma vid fåtöljerna ligger jag, raklång. Känner hur fötterna slappnar av och blir tyngre. Benen slappnar av. Ryggen, magen, armarna, axlarna och huvudet likaså. Kroppen blir tyngre och sjunker långsamt ner mot golvet. Andningen blir långsammare. Jag andas in på ordet älskad. Hela min kropp, ända ut i minsta cell, fylls av en varm känsla. Jag andas ut på ordet älskar. Kroppen gör sig redo för att ge vidare.

Andas in – älskad, andas ut – älskar. Ett andetag som rymmer det viktigaste av livet, att vara älskad och älska vidare.