På min skogspromenad går jag förbi två väldigt olika hus som nästan ligger granne med varandra. Det första huset är ganska nybyggt, en vit fyrkantig låda med stora fönster, gigantisk altan och välklippt gräsmatta av gräsklippsroboten. Avskalat och rent är intrycket man får när man ser huset. Det andra huset är slitet, byggt kanske någon gång på 50-talet och ytterligare påbyggt senare. Färgen flagar på flera ställen. På en del av huset är målning påbörjad men inte avslutad. Bräder skulle behövas bytas ut och säkerligen finns det en tanke om att det ska göras, för vid ena gaveln står en byggnadsställning. I trädgården ligger det fullt med prylar och bråte av allehanda slag. Stökigt och slitet är intrycket av det här huset.

Så föreställer jag mig att jag går på besök hos husen. Jag börjar i det vita, avskalade och kubformade huset. Här har jag tidigare fått en inbjudan. På måndag klockan elva är jag välkommen. Jag ska även ta med mig innetofflor. Någon minut i elva står jag vid dörren och ringer på. När jag tittar in genom fönsterna är det nersläckt överallt. Jag känner på dörrhandtaget, det är upplåst därför öppnar jag och ropar ”Hallå!”. Inget svar, så jag kliver in. Går till köket. Här ligger det en lapp till mig med ett meddelande snabbt nerklottrat: ”Jag är inte hemma, behöver vara på jobbet. Det finns kaffekapslar i översta lådan. Du kan välja på espresso, cappuccino, kaffe med eller utan mjölk, kaffe med eller utan socker, kaffe med chokladsmak och nyheten kaffe med lakritssmak. I kylskåpet står en prinsessbakelse. Men var försiktig med det du använder i köket och diska efter dig. Sitt och ät din fika gärna vid köksön så att du inte smular ner någon annanstans. Du har väl förresten tagit på dig dina innetofflor?” Jag äter min prinsesstårta och dricker utav kaffet med lakritssmak. Diskar efter mig och lämnar huset ganska snabbt. Kaffenyheten var ganska äcklig, även om jag gillar lakrits. Eftersmaken var besk och sötsliskig precis som besöket. En tom och kall känsla infinner sig hos mig.
Jag ser hur det lyser längre bort i det slitna huset. Kanske jag skulle ta och kolla ifall någon är hemma. När jag närmar mig ser jag hur blockljusen står tända på köksbordet. Jag knackar på och inifrån hörs ett glatt: ”Kom in!” Det doftar bryggkaffe och nybakade kanelbullar i hallen. ”Ta inte av dig utan kom in som du är”, hör jag från köket. Jag möts av ett leende när jag går över tröskeln till köket. ”Va roligt att jag får besök.” säger kvinnan med leendet. ”Kom och slå dig ner. Jag skulle just dricka mitt kaffe och äta en bulle.” Jag blir kvar en lång stund i köket i det slitna huset. När jag lämnar huset är jag fylld av en varm känsla inombords. Eftersmaken av kaffet och besöket är fyllda av härliga aromer jag bara vill ha mer utav.

Besöken i husen kan symbolisera mötet med olika människor. Det nybyggda huset har mycket fokus på det yttre. Ibland är inte ens ägaren hemma utan på jobbet. Där är det också svårt att få vara sig själv. Innetofflor behövs för att inte smutsa ner eller ”kliva på”. I det slitna, sårbara huset finns värmen och öppenheten för andra. Här får jag vara som jag är. Husen på min skogspromenad väcker många tankar. Vem är JAG i mötet med andra människor? Är jag närvarande i de möten som blir eller tänker jag på annat? Vågar jag visa mina mindre angenäma sidor så att människor i min närhet kan vara sig själva och slipper ta på sig innetofflorna?

Det slitna, stökiga huset få bli en förebild och inspiration för mig. Precis som det huset, blir jag aldrig färdig med mig själv. Närvaron är viktig i ett möte. Jag får blotta mina svagheter och på så sätt ge rum för andra att vara sig själva. Tänk om jag kunde få ge en eftersmak av värme och nybakade kanelbullar.