Folksamlingar är inget jag föredrar. Jag ”tyar” helt enkelt inte med när det är för många människor på samma plats. Det hänger ihop med min smärta. Bruset, trivseln, pratet och skrattet blir för mycket för mig. Ibland utmanar jag mig ändå och utsätter mig för det jag egentligen inte klarar av så bra. På så sätt vinner jag något annat.

Det visades en stor musikal på stadens kulturhus och så klart ville jag gå dit. Min livskamrat hade sett den och tyckte inte att det var en nödvändighet att se den igen. Annars är det ganska skönt att ha med honom vid sådana här tillfällen, för han vet hur jag och min smärta fungerar. Det blev istället en väninna, hennes syster och jag som gick. Det var inte förrän jag stod i foajén och skulle hänga in min kappa som det slog mig att den ska med hem igen. Det där momentet då alla står i en enda stor folkklunga, trängs och armbågar sig fram som att elden vore lös för att få ut sin jacka efter föreställningens slut, det där fixar jag bara inte. Under musikalens gång funderade jag några gånger på hur jag skulle lösa det hela. Våndan fanns där och på något sätt behövde jag ta tjuren vid hornen. Frågan var bara hur? Ett tårdrypande slut på musikalen och vandringen ner mot garderoben var ett faktum. När vi kom närmare så vände sig min väninna emot mig, utan att jag sagt ett ord om min ängslan, och sa: ”Jag tar din lapp till din jacka också. Vänta där det är lite lugnare.” Den befrielse som sköljde över mig var som en förlösande knut. Tänk, hon visste vad jag behövde innan jag ens bett om det. Jag fylldes av en stor förundran och tacksamhet.

Dagen efter slog jag mig ner i min fåtölj på morgonen och blev påmind om min väninnas handlande då jag läste från Matteus ”Ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det.” (Matt 6:8)

Ibland kan jag gå med en gnagande oroskänsla inombords. Ett litet problem har legat och trasslat till sig. Jag nämner inte ens oron för Gud. Tycker kanske någonstans att det är för banalt och tilltrasslat att be om. Jag har ju dessutom själv satt mig i situationen. Så hux flux är problemet ur vägen utan jag ens ansträngt mig. Då kan jag översköljas av den där förundran som infann sig tillsammans med min väninna. Förundrad över att Gud känner mig så väl och vet vad jag behöver innan jag ens ha bett om det.

Den förundran över att någon känner mig och vet vad jag behöver väcker nyfikenhet, glädje och tacksamhet hos mig. Var morgon får jag vakna med en förtröstan på Gud, att han vill mig allt gott den här nya dagen.