Ibland kan jag gå och idissla på ord, på dess innebörd och dess betydelse för mig, där jag är i livet. Just nu är det ordet livsmod som jag går och tuggar på. Det krävs mod för att leva. Särskilt för att genomleva november månad då mörkret är kompakt och solen inte kommer till sin rätt alla dagar. Mörkret som finns där ute vill gärna smitta av sig till min insida. Saker som tynger mig har en förmåga att bli större än vad de är med hjälp av mörkret.

För många år sedan testade jag morfin mot min smärta. Operationer och andra behandlingar hade inte hjälpt så läkarna stod rådvilla över vad som orsakade min smärta. Då beslöt man för att ta hjälp av morfin. Smärtan försvann men biverkningarna var gigantiska. Tröttheten, yrseln, illamåendet och känslan av att inte vara närvarande tog ett stadigt grepp om hela mig. Enligt läkarna skulle dessa biverkningar avta något ju längre tid jag åt morfinet. Det fanns dagar under den perioden då jag, när kvällen kom, kände en otroligt befriande känsla över att dagen var slut. Äntligen fick jag gå och lägga mig igen. Dagar då jag på morgonen frenetiskt kunde längta efter kvällen då mödan skulle vara över. Luddiga dagar som bara flöt förbi. Det som gjorde att jag uthärdade var tron på att det i förlängningen skulle bli bättre. Då kunde det få vara mörkt ett tag för hoppet fanns att det skulle ljusna något.

Ibland kan novembermörkret kännas just så här. När morgonen kommer så finns önskan att kvällen snart ska vara där. Vi längtar snabbt framåt i tiden. Önskan om adventsljusstakar i fönstren som lyser upp det gråa och trista är stor.

Den här hösten har det funnits många av dessa önskan-att-gå-över-fort-dagar. Gråa dagar då livsmodet sinat något. Just en sådan dag fick jag besök. Det var precis vad jag behövde. In över tröskeln kom två stora öron och ett smittande, kärleksfullt leende. Jag fick berätta hur vårt liv såg ut den här hösten utan att lägga på något filter. Filter som ibland behövs för att tiden inte finns eller för att mottagaren inte har sina lyssnar-tentakler ute. Det viktigaste av allt var ändå det smittande leendet som ingöt nytt livsmod i mig. En svag tillförsikt började gro inom mig. Den där dagen gick från grå till färgglad.

Vi behöver hjälpas åt i novembermörkret att ingjuta livsmod i varandra. I väntan på adventsljusen så får vi ge varandra det där leendet och de där öronen. Så att de gråa novemberdagarna snabbt går över och vi får skönja ljuset igen.