Det var julgransplundring kombinerat med firande av min mans födelsedag i helgen. Marschallerna lyste upp vägen in till huset. Frysen och kakburkarna var tömda på alla julkakor och lussebullar. Allt var uppdukat på köksbänken. Tabberaset var ett faktum. Godispåsarna var väl gömda i huset till alla barnen. Popcornstrutarna var fyllda. Kaffet puttrade och värmeljusen i varje liten vrå var tända. Stämningen var god och festlig. Ljudvolymen steg allteftersom eftermiddagen gick. Det var ett muntert sorl i huset. Men till slut blev det för mycket för mig. Min sjuka kropp sa ifrån, den behövde vila och stillhet för att orka med fortsättningen av kvällen. Jag gick iväg och la mig där det var lugnare. Det kurrade i magen och gästerna började bli hungriga. Vi hade gjort det enkelt för oss och beställt mat. Medan jag låg kvar i sängen började min man och några gäster fixa med framtagandet av maten. Jag behövde inte finnas med i köket egentligen, för det skulle ordna sig bra utan min hjälp. Lugnet och tilliten gjorde sitt. Styrkan återvände och jag kunde få vara en del av gemenskapen och festen igen.

När jag var ung och problem stora som hus hopade sig fanns det en kommentar jag hade riktigt svårt för. Ofta var det äldre och mer livserfarna människor som sa det. Kommentaren var säkert tänkt som en uppmuntran men blev oftare som ett hån för mig. ”Det ordnar sig” sa dom. För några år sedan mötte jag en äldre, gudfruktig man som jag vet bett mycket för mig och min smärta. Han sa just den där kommentaren, ”Det ordnar sig, Sara, ska du se.” men så la han till en mening, ”Det får vi tro.” Kommentaren fick en helt annan innebörd för mig. Det låg något djupare i orden. Det fanns en tillit och förtröstan på något som bär genom allt, även genom smärta.

Julen är utdansad och utplockad. Helgerna är över och vardagen är här igen. Det är konstigt vad snabbt det blir vardag igen. Hur det rullar på och blir som vanligt. Nästa storhelg känns långt borta. Veckorna känns evighetslånga. Bekymmer, som även de tagit helg, visar upp sig igen. Fast inte riktigt lika stora. Vilan har gjort sitt. Nu ska bara tilliten växa till sig. För det är då, jag tror vi blir som starkast, när stillheten och förtröstan får verka tillsammans. Gud viskar till oss: ”Genom lugn och tillit vinner ni styrka.” (Jes.30:15)

Du ska se, den här våren ordnar sig också. Det får vi tro.